Denne skötsamme gosse "sjunger" i bandet Kataklysm
Det finns både en och två personer som tycker att jag borde skämmas för att lyssna på så pinsam och tillgjord dödsmetall, eller vilken genre nu dessa killar bekänner sig till. Man kan aldrig vara helt säker. Men det lutar nog åt dödsmetall.
Idag tycker jag väl inte att de är så fantastiska, men för ett par år sen... Bound in Chains t ex eller Amabassador of Pain. Ljuvligt suggestivt. Det är främst gitarrerna som skapar den sugande känslan. Trummorna funkar inte särskilt bra.
Men visst, lite barnsligt är det. Men det är ju hela hårdrocksgrejen egentligen. Om man inte har barnasinnet i behåll så funkar det inte med hårdrock. Så är det bara. Förlåt, alla stenhårda killar! Eller håller ni med?
Varför blogga?
Ibland får man frågan varför man bloggar. Den frågan kan bara ställas av en människa som inte bloggar själv. För mig är det så självklart. Jag vill att människor ska läsa det jag skriver. Det är oförklarligt varför. Det är nog bara så att vissa människor tycker om att kommunicera. Jag är en sån människa.
I och för sig har jag lagt märke till att det finns många människor som tycks blogga av allehanda andra skäl. Vissa vill nog bara synas. Exhibitionisten eller narcissisten har en stark lust att synas och vad kan då passa bättre än en blogg? Åter andra bara vräker ur sig tankar helt osorterat och dessutom på ett helt inkorrekt och närmast obegripligt språk. Det är väl kanske oftast yngre människor som har förätit sig på msn och följaktligen inte har någon större respekt för språkets makt.
Andra tycks blogga för att få övriga människor att inse att de har fel. Bloggaren själv har naturligtvis alltid rätt. Allt handlar om att folk är idioter och alltför dumma för att genomskåda marknadskrafternas/
politikernas/socialdemokraternas/moderaternas baktankar. Och det ska härmed bevisas utan pardon, tycks de mena. Gärna genom att slå en slägga i huvudet på motståndaren. Ganska tomt i slutändan.
Vissa andra tycks ha behov av att anonymt prata med någon utomstående om sina personliga problem. Tyvärr tror jag inte att det funkar. Även där bedrar man sig och hoppas på starkt stöd från utomstående som inte känner till bakgrunden till problemet. Ibland kan det nog fungera. Men oftast blir nog även detta ganska tomt.
En gemensam nämnare tycka vara längtan efter bekräftelse i form av kommentarer. Allt detta känner man igen från dejtingvärlden. Många blir i sin osäkerhet beroende av att få svar, att få många svar, eller i dejtingvärldens fall många besök på sin sida. Helt irrationellt känner sig dessa människor - som får många besök på sin sida - populära. Kanske för första gången i livet upplever de sig som eftersökta. Jag tycker att det är läskigt. Hur kan människor lura sig själva så till den grad?
Jag har läst krönikor och intervjuer på Bloggportalen och jag förvånas över hur naiva många kända och etablerade människor är. Någon liknar bloggare vid Paradise Hotel-deltagare och någon blev nästan tvungen att sluta blogga efterom hon upplevde att hennes blogg blev så tråkig och utslätad när hon till slut bara tänkte på att inte stöta sig med folk. Någon annan skriver om bloggiftet. Vad nu det betyder.
Jag förstår ingenting. Jag sitter här i lugn och ro och bloggar och skriver om sånt jag är intresserad av. Det har hittills inte varit några problem med det. Jag känner mig definitivt inte som en deltagare i Paradise Hotel. Och självklart måste man tänka på vad man skriver så att man inte sårar människor. Det handlar väl bara om vanligt folkvett och normal empati. Alldeles för många människor idag är sålda på att vara otrevliga och arroganta. Varför ska man vara det? Man ska vara hygglig, tycker jag. Då slipper man få ett så komplicerat liv.
Nej, jag förstår inte varför folk krånglar till det för sig. Låt bli att förvänta dig så mycket av dina medmänniskor! Okända människor kan inte frälsa dig och göra dig lycklig! Skriv och var glad i stället!
I och för sig har jag lagt märke till att det finns många människor som tycks blogga av allehanda andra skäl. Vissa vill nog bara synas. Exhibitionisten eller narcissisten har en stark lust att synas och vad kan då passa bättre än en blogg? Åter andra bara vräker ur sig tankar helt osorterat och dessutom på ett helt inkorrekt och närmast obegripligt språk. Det är väl kanske oftast yngre människor som har förätit sig på msn och följaktligen inte har någon större respekt för språkets makt.
Andra tycks blogga för att få övriga människor att inse att de har fel. Bloggaren själv har naturligtvis alltid rätt. Allt handlar om att folk är idioter och alltför dumma för att genomskåda marknadskrafternas/
politikernas/socialdemokraternas/moderaternas baktankar. Och det ska härmed bevisas utan pardon, tycks de mena. Gärna genom att slå en slägga i huvudet på motståndaren. Ganska tomt i slutändan.
Vissa andra tycks ha behov av att anonymt prata med någon utomstående om sina personliga problem. Tyvärr tror jag inte att det funkar. Även där bedrar man sig och hoppas på starkt stöd från utomstående som inte känner till bakgrunden till problemet. Ibland kan det nog fungera. Men oftast blir nog även detta ganska tomt.
En gemensam nämnare tycka vara längtan efter bekräftelse i form av kommentarer. Allt detta känner man igen från dejtingvärlden. Många blir i sin osäkerhet beroende av att få svar, att få många svar, eller i dejtingvärldens fall många besök på sin sida. Helt irrationellt känner sig dessa människor - som får många besök på sin sida - populära. Kanske för första gången i livet upplever de sig som eftersökta. Jag tycker att det är läskigt. Hur kan människor lura sig själva så till den grad?
Jag har läst krönikor och intervjuer på Bloggportalen och jag förvånas över hur naiva många kända och etablerade människor är. Någon liknar bloggare vid Paradise Hotel-deltagare och någon blev nästan tvungen att sluta blogga efterom hon upplevde att hennes blogg blev så tråkig och utslätad när hon till slut bara tänkte på att inte stöta sig med folk. Någon annan skriver om bloggiftet. Vad nu det betyder.
Jag förstår ingenting. Jag sitter här i lugn och ro och bloggar och skriver om sånt jag är intresserad av. Det har hittills inte varit några problem med det. Jag känner mig definitivt inte som en deltagare i Paradise Hotel. Och självklart måste man tänka på vad man skriver så att man inte sårar människor. Det handlar väl bara om vanligt folkvett och normal empati. Alldeles för många människor idag är sålda på att vara otrevliga och arroganta. Varför ska man vara det? Man ska vara hygglig, tycker jag. Då slipper man få ett så komplicerat liv.
Nej, jag förstår inte varför folk krånglar till det för sig. Låt bli att förvänta dig så mycket av dina medmänniskor! Okända människor kan inte frälsa dig och göra dig lycklig! Skriv och var glad i stället!
Dags för dikt igen
Satt och bläddrade i den eminenta diktsamlingen Kärlek och uppror. Hittade denna lilla pärla av Eeva Kilpi:
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Bandits är en underbar film.
Billy Bob Thornton är fullständigt lysande som hypokondrisk rånare. Cate Blanchett är bedövande vacker och Bruce Willis är som vanligt grymt cool. Roligare film får man leta efter. Alla kanske inte uppskattr den här finstilta humorn, men det är precis min stil. Jag skrattade mig igenom filmen. Och det har jag inte gjort sen jag såg Dude, Where's my Car? Den var också bra, men den är närmast pubertal. Bandits är mer subtil, men det är ju Barry Levinson som har regisserat. Han är kung, så självklart blir det bra när han håller i rodret!
Storhandlingen blev en succé, men djävulskt dyr...
Nu är allt förpackat och infryst! Nu behöver jag inte handla alls på minst en vecka. Självskanning är en välsignelse. Jag träffade som vanligt ett par bekanta och fick höra om olika krämpor och dess botemedel. Livet är banne mej ingen dans på rosor. Det upptäcker man efter 40. Det finns många bekymmer på vår jord. När man var 20 hade man svaren på allt, men nu...
Nåväl, jag hittade ingen Cohenskiva, men i stället hittade jag min favoritfilm Bandits med den ljuvlige, ljuvlige skådespelaren Billy Bob Thornton.Jag spar den dock till imorrn. Det är en guldrulle, utan tvekan. Jag var också på väg att köpa Bad Santa med densamme i huvudrollen, men jag avstod. Blev för dyrt. Som tur var hade de i stället en trevlig film på 5:an, Angel Eyes med den gudomliga Jennifer Lopez. Den funkade hur bra som helst. Hon har ju en trevlig och småputtrig utstrålning, trots sin sexighet. Här kommer jag osökt att tänka på den... lite udda, Rigmor Robèrt, som talar om Afroditekvinnan, kvinnan som är så sexig och så utmanande att varje man vill ha henne och därför blir outsägligt hatad av kvinnor. Jennifer Lopez tillhör inte den kategorin, inte heller Marilyn Monroe. Varför? Är det för att de verkar sårbara, ofarliga? Vi - kvinnor - förstår liksom instinktivt att vad de verkligen vill är inte att erövra män, utan att bli älskade. Och det kan vi smälta. Det kan vi känna igen. Men Angelina Jolie och Carmen Electra. Nej, där går gränsen. They are maneaters. Egentligen tycker jag inte vid närmare eftertanke att de var så bra exempel. Jag måste verkligen fundera ut andra kvinnor som passar in på beskrivningen.
Nåväl, Angel Eyes var en perfekt kompanjon under infrysningsprocessen. Nu är det fullt i frysen vill jag lova. Och vinet var gott...
Nåväl, jag hittade ingen Cohenskiva, men i stället hittade jag min favoritfilm Bandits med den ljuvlige, ljuvlige skådespelaren Billy Bob Thornton.Jag spar den dock till imorrn. Det är en guldrulle, utan tvekan. Jag var också på väg att köpa Bad Santa med densamme i huvudrollen, men jag avstod. Blev för dyrt. Som tur var hade de i stället en trevlig film på 5:an, Angel Eyes med den gudomliga Jennifer Lopez. Den funkade hur bra som helst. Hon har ju en trevlig och småputtrig utstrålning, trots sin sexighet. Här kommer jag osökt att tänka på den... lite udda, Rigmor Robèrt, som talar om Afroditekvinnan, kvinnan som är så sexig och så utmanande att varje man vill ha henne och därför blir outsägligt hatad av kvinnor. Jennifer Lopez tillhör inte den kategorin, inte heller Marilyn Monroe. Varför? Är det för att de verkar sårbara, ofarliga? Vi - kvinnor - förstår liksom instinktivt att vad de verkligen vill är inte att erövra män, utan att bli älskade. Och det kan vi smälta. Det kan vi känna igen. Men Angelina Jolie och Carmen Electra. Nej, där går gränsen. They are maneaters. Egentligen tycker jag inte vid närmare eftertanke att de var så bra exempel. Jag måste verkligen fundera ut andra kvinnor som passar in på beskrivningen.
Nåväl, Angel Eyes var en perfekt kompanjon under infrysningsprocessen. Nu är det fullt i frysen vill jag lova. Och vinet var gott...
Nu ska jag ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - storhandling!
Det är något tillfredsställande över att fylla sina förråd med mat. Troligen är det en djupt rotad kvinnlig instinkt (tradition?) som gör sig gällande. Säg den man som gillar att storhandla! Alla kvinnor gör det väl inte heller, men ganska många och definitivt fler än män i alla fall.
Alltså, en härlig runda i storköpet med extra stor vagn, blir en suveränt avkopplande lördagskväll. Det är dessutom lite folk i affärerna så här dags på en lördag.
Sedan, när jag har kommit hem, blir det dags för förpacknings- och infrysningsfasen. Det bästa av allt, att långsamt se förråden fyllas. Samtidigt som man gör detta kan man ha ett glas vin vid sin sida och en bra film i bakgrunden som man kan ägna lite förströdd uppmärksamhet. Ett annat alternativ är en bra skiva i bakgrunden, men vad? Om jag känner mig riktigt pigg kan jag kanske köra lite ny olyssnad metal. Eller lite lugna Dylanlåtar kanske. Det blir ju definitivt lite lugnare. Leonard Cohen vore perfekt, men jag har ännu inte kommit till skott med att köpa någon ny skiva. Jag måste verkligen sätta mig in i nedladdningsfenomenet. Kanske hittar jag en billig skiva i affären! Eller en film. Vi får väl se!
Sen när allt är klart slår man sig ner och känner sig nöjd samt avnjuter slutet på den eventuella filmen. Bonus är att man känner sig som en strävsam och duktig mor. Och det är man ju också. Tvivelsutan...
Alltså, en härlig runda i storköpet med extra stor vagn, blir en suveränt avkopplande lördagskväll. Det är dessutom lite folk i affärerna så här dags på en lördag.
Sedan, när jag har kommit hem, blir det dags för förpacknings- och infrysningsfasen. Det bästa av allt, att långsamt se förråden fyllas. Samtidigt som man gör detta kan man ha ett glas vin vid sin sida och en bra film i bakgrunden som man kan ägna lite förströdd uppmärksamhet. Ett annat alternativ är en bra skiva i bakgrunden, men vad? Om jag känner mig riktigt pigg kan jag kanske köra lite ny olyssnad metal. Eller lite lugna Dylanlåtar kanske. Det blir ju definitivt lite lugnare. Leonard Cohen vore perfekt, men jag har ännu inte kommit till skott med att köpa någon ny skiva. Jag måste verkligen sätta mig in i nedladdningsfenomenet. Kanske hittar jag en billig skiva i affären! Eller en film. Vi får väl se!
Sen när allt är klart slår man sig ner och känner sig nöjd samt avnjuter slutet på den eventuella filmen. Bonus är att man känner sig som en strävsam och duktig mor. Och det är man ju också. Tvivelsutan...
Apropå knapsu...
Idag hade jag en rolig lektion med ett gäng ettor, dvs 21 killar i 15-16-årsåldern. Jag läste ett avsnitt för dem ur Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula, det avsnitt som avhandlar begreppet knapsu, dvs vad som anses omanligt uppe i Tornedalen.
De tycktes känna igen sig i att bensindrivna motorer är mer manliga än elektriska (t ex symaskiner och elvispar). När jag frågade dem vad de tyckte var omanligt gav de följande exempel:
röda byxor, ridning, körsång, balett, att kramas osv.
Jag påpekade då att man ju ofta kramdes i samband med fotbollsmatcher. Det höll de med om. Körsång blev OK när det visade sig att en av de tongivande killarna modigt nog vågade erkänna att han sjungit i kör. Balettdiskussionen blev också ganska lyckad då det visade sig att många hade sett filmen Billy Elliot och faktiskt insåg att det var ganska eftersträvansvärt att han valde att helt följa sin egen väg utan att bry sig om andra.
Dessutom blev ridningsdiskussionen väldigt rolig. Det visade sig nämligen vid en närmare undersökning att mer än hälften av klassen hade ridit vid något tillfälle och flera tyckte det var jätteläskigt med en stor häst. Då frågade jag: Hur kan det vara feminint att rida när hästarna är läskiga och farliga. Då utbrast någon: De går ju så långsamt! OK, sa jag. Om man rider utan hjälm, är det bättre då? Jo, det var det. Om man rider utan hjälm i full galopp på prärien, är det manligt då? Jo, det tyckte de verkligen.
Summa summarum kom vi fram till att det bästa ändå är att vara sig själv och följa sin egen väg. Orsaken till att jag över huvud taget initierade denna diskussion var att en av killarna vid ett tidigare tillfälle faktiskt utropade: Det här är ju gay, när de fick sitta i grupper om tre och samtala. Samtala! Killar! Han var uppriktigt nervös. Då tyckte jag det var dags att ta diskussionen. Och det gick ju bra. Kul hade jag i alla fall.
De tycktes känna igen sig i att bensindrivna motorer är mer manliga än elektriska (t ex symaskiner och elvispar). När jag frågade dem vad de tyckte var omanligt gav de följande exempel:
röda byxor, ridning, körsång, balett, att kramas osv.
Jag påpekade då att man ju ofta kramdes i samband med fotbollsmatcher. Det höll de med om. Körsång blev OK när det visade sig att en av de tongivande killarna modigt nog vågade erkänna att han sjungit i kör. Balettdiskussionen blev också ganska lyckad då det visade sig att många hade sett filmen Billy Elliot och faktiskt insåg att det var ganska eftersträvansvärt att han valde att helt följa sin egen väg utan att bry sig om andra.
Dessutom blev ridningsdiskussionen väldigt rolig. Det visade sig nämligen vid en närmare undersökning att mer än hälften av klassen hade ridit vid något tillfälle och flera tyckte det var jätteläskigt med en stor häst. Då frågade jag: Hur kan det vara feminint att rida när hästarna är läskiga och farliga. Då utbrast någon: De går ju så långsamt! OK, sa jag. Om man rider utan hjälm, är det bättre då? Jo, det var det. Om man rider utan hjälm i full galopp på prärien, är det manligt då? Jo, det tyckte de verkligen.
Summa summarum kom vi fram till att det bästa ändå är att vara sig själv och följa sin egen väg. Orsaken till att jag över huvud taget initierade denna diskussion var att en av killarna vid ett tidigare tillfälle faktiskt utropade: Det här är ju gay, när de fick sitta i grupper om tre och samtala. Samtala! Killar! Han var uppriktigt nervös. Då tyckte jag det var dags att ta diskussionen. Och det gick ju bra. Kul hade jag i alla fall.
MIN LÄTTVIKTIGA BOKTOPPLISTA!
Dessa böcker har ändrat mitt sätt att se på världen. Jag har lärt mig vad det innebär att sitta i fängelse i Texas i 20 år. Jag har också lärt mig mycket om Kinas historia och om aboriginernas kosmologi. Maffian har jag utforskat, svensk och italiensk medeltid. Jag har också fått reda på vad det innebär att ha tre religioner samtidigt och hur svårt det är för omgivningen att acceptera detta samt hur man överlever ensam med en tiger i en livbåt på Indiska oceanen.
Det var också oerhört angenämt att stifta bekanskap med svenskt 60-tal och gamla talesätt. Numera så gott som utdöda. Men bekanskapen med en engelsk homosexuell författare, regissör, skådespelare och geni var ändå något av en höjdpunkterna. En utbränd människas naiva önskan om ett lyckligt och enkelt liv var också minnesvärd läsning.
För att inte tala om judeförföljelserna under andra världskriget ur en god människas synvinkel. Den förföljdes. Han som gör allt för att förklara Hitlers handlande och som inte vill döma någon. Och som inte lider av hämndbegär. Här kommer nu - efter många om och men - listan.
Naiv.Super. av Erlend Loe
Vägen till Jerusalem av Jan Guillou
Berättelsen om Pi av Yann Martell
Kollektivt självmord av Arto Paasilinna
Gudfadern av Mario Puzo
Songlines av Bruce Chatwin
Vilda svanar av Jung Chang
Utvald att leva av Jerzy Einhorn
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser
...och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla av densamme
Rosens namn av Umberto Eco
Moab is my Washpot av Stepehn Fry
Iskallt och stenhårt av Rickard Viking Flinga
Det var också oerhört angenämt att stifta bekanskap med svenskt 60-tal och gamla talesätt. Numera så gott som utdöda. Men bekanskapen med en engelsk homosexuell författare, regissör, skådespelare och geni var ändå något av en höjdpunkterna. En utbränd människas naiva önskan om ett lyckligt och enkelt liv var också minnesvärd läsning.
För att inte tala om judeförföljelserna under andra världskriget ur en god människas synvinkel. Den förföljdes. Han som gör allt för att förklara Hitlers handlande och som inte vill döma någon. Och som inte lider av hämndbegär. Här kommer nu - efter många om och men - listan.
Naiv.Super. av Erlend Loe
Vägen till Jerusalem av Jan Guillou
Berättelsen om Pi av Yann Martell
Kollektivt självmord av Arto Paasilinna
Gudfadern av Mario Puzo
Songlines av Bruce Chatwin
Vilda svanar av Jung Chang
Utvald att leva av Jerzy Einhorn
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser
...och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla av densamme
Rosens namn av Umberto Eco
Moab is my Washpot av Stepehn Fry
Iskallt och stenhårt av Rickard Viking Flinga
Knapsu - ett intressant begrepp!
Idag ska jag fördjupa mig i begreppet knapsu. Det är den galne och geniale Mikael Niemi som har myntat uttrycket. Eller, det är ju förstås inte sant. Begreppet är sprunget ur den tornedalsfinska folksjälen, men det är Niemi som har fört upp det till ytan. Visat det för oss övriga samhällsmedborgare och gjort oss medvetna om detta säregna sätt att se på världen. Jag tror att vi kvinnor i allmänhet förbluffas av fenomenet, men många män ler nog igenkännande när de läser om det i Niemis bok Populärmusik från Vittula. Även om nog de flesta tycker att det är lite skruvat.
Knapsu är alltså ett begrepp som strikt och stramt definerar vad som är tillräckligt manligt och vad som inte är det. Så här benar Niemi upp problemet:
"Motorer är till exempel manliga. Bränsledrivna motorer är mer manliga än elektriska. Bilar, snöskotrar och motorsågar är alltså inte knapsu.
Men kan en karl sy på symaskin? Vispa grädde med en elvisp? Mjölka korna med mjölkmaskin? Plocka ur diskmaskin? Kan en riktig karl dammsuga sin bil med äran i behåll? Där har ni frågor att fundera över."
Han spekulerar vidare över hur det är med lättmargarin. Är det för knapsu? Kanske. Att sjunga rockmusik kan dock vara manligt på grund av det aggressiva inslaget, men å andra sidan är det kanske lite väl knapsu att sjunga på engelska, ett språk med "alldeles för svagt tuggmotstånd för hårda finska käftar, så sladdrigt att bara flickor kunde få femma i det." Här blir den tornedalske mannen kanske lätt förvirrad. Hur ska han ställa sig till dessa svåra frågor egentligen?
Man kan inte annat än beklaga att de stackars tornedalska männen har så mycket som begränsar dem. Men å andra sidan har de ganska tydliga regler att följa. På så vis blir ju livet lite enklare. Och svårare.
Jag har för avsikt att utmana mina elever (killarna) med att läsa högt för dem om begreppet knapsu. Jag ska låta dem fundera på sina egna föreställningar kring vad som anses för kvinnligt. Det ska bli mycket intressant att höra vad de kommer fram till.
Mikael Niemi är värd all respekt för att han är så finurlig. Roligare bok får man leta efter.
Knapsu är alltså ett begrepp som strikt och stramt definerar vad som är tillräckligt manligt och vad som inte är det. Så här benar Niemi upp problemet:
"Motorer är till exempel manliga. Bränsledrivna motorer är mer manliga än elektriska. Bilar, snöskotrar och motorsågar är alltså inte knapsu.
Men kan en karl sy på symaskin? Vispa grädde med en elvisp? Mjölka korna med mjölkmaskin? Plocka ur diskmaskin? Kan en riktig karl dammsuga sin bil med äran i behåll? Där har ni frågor att fundera över."
Han spekulerar vidare över hur det är med lättmargarin. Är det för knapsu? Kanske. Att sjunga rockmusik kan dock vara manligt på grund av det aggressiva inslaget, men å andra sidan är det kanske lite väl knapsu att sjunga på engelska, ett språk med "alldeles för svagt tuggmotstånd för hårda finska käftar, så sladdrigt att bara flickor kunde få femma i det." Här blir den tornedalske mannen kanske lätt förvirrad. Hur ska han ställa sig till dessa svåra frågor egentligen?
Man kan inte annat än beklaga att de stackars tornedalska männen har så mycket som begränsar dem. Men å andra sidan har de ganska tydliga regler att följa. På så vis blir ju livet lite enklare. Och svårare.
Jag har för avsikt att utmana mina elever (killarna) med att läsa högt för dem om begreppet knapsu. Jag ska låta dem fundera på sina egna föreställningar kring vad som anses för kvinnligt. Det ska bli mycket intressant att höra vad de kommer fram till.
Mikael Niemi är värd all respekt för att han är så finurlig. Roligare bok får man leta efter.
Outsiders!
Varför ser man på detta program? Jo, för att ens barn gör det och jag tillhör inte den kategori föräldrar som förbjuder sina tonåringar att se på vissa program. Skulle det ens lyckas om man försökte?
Idag handlar det om en man som tycker att livet levs bäst tillsammans med en silikondocka! Hon väger 45 kilo och liknar en riktig kvinna på alla sätt. Han har ett namn på henne och han tycker att hon har specifika egenskaper. Det märks att han verkligen älskar henne. Det känns inte helt OK.
Jag kommer att tänka på The Stepford Wives. Det lustiga med den filmen är att den inte har avsedd verkan. Man förväntar sig att karlarna ska inse hur hemskt det är att vara gift med en perfekt docka. Den saknar ju känslor och spontanitet osv. Det märkliga är att jag börjar tänka tvärtom. Att män nog skulle tycka det var ganska skönt med kvinnor som ställde upp på vad som helst utan att klaga och skötte markservicen, och framför allt inte pratade så mycket. Rent krasst tror jag nog att en och annan man i alla fall har tänkt tanken efter att ha sett filmen. Kvinnor är komplicerade. Det kan man inte sticka under stol med. Och det är svårt för en man att hålla på och tolka kvinnors vilja och önskningar hela tiden. Med en docka slipper man det problemet. Därför kändes det lite olustigt med detta inslag. Men, det är sant, han verkar ju inte riktigt riktig denna karl. Jag får inte glömma det...
Idag handlar det om en man som tycker att livet levs bäst tillsammans med en silikondocka! Hon väger 45 kilo och liknar en riktig kvinna på alla sätt. Han har ett namn på henne och han tycker att hon har specifika egenskaper. Det märks att han verkligen älskar henne. Det känns inte helt OK.
Jag kommer att tänka på The Stepford Wives. Det lustiga med den filmen är att den inte har avsedd verkan. Man förväntar sig att karlarna ska inse hur hemskt det är att vara gift med en perfekt docka. Den saknar ju känslor och spontanitet osv. Det märkliga är att jag börjar tänka tvärtom. Att män nog skulle tycka det var ganska skönt med kvinnor som ställde upp på vad som helst utan att klaga och skötte markservicen, och framför allt inte pratade så mycket. Rent krasst tror jag nog att en och annan man i alla fall har tänkt tanken efter att ha sett filmen. Kvinnor är komplicerade. Det kan man inte sticka under stol med. Och det är svårt för en man att hålla på och tolka kvinnors vilja och önskningar hela tiden. Med en docka slipper man det problemet. Därför kändes det lite olustigt med detta inslag. Men, det är sant, han verkar ju inte riktigt riktig denna karl. Jag får inte glömma det...
Vilket lustigt sammanträffande!
Just idag när jag har bloggat om hur många besökare jag har haft så har allas vår Vicke Vikström själv bloggat om hur dumt det är att sätta ut sin statistik i bloggen. Det får en att känna sig lite dum för Vicke är något av en glädjespridare här i bloggvärlden. Man vill inte att han ska vara arg på en. Vicke skänker verkligen - precis som han skriver i sin blogg att han vill - glädje och tröst till sina medmänniskor.
Vicke skriver också om att det fuskas på bloggportalen och att vissa skumma element går in för att dumpa betygen! Man tror inte att det är sant. Tänk att det ska finnas så förbannat många ogina typer. Ärligt talat så tror jag att Sigge har tappat intresset för bloggportalen. Han har inte tid att styra upp det som behöver styras upp. Det är ju samma krönikor och intervjuer som har stått ända sedan i somras. Det känns som om han har övergivit sitt skötebarn! Han har förmodligen redan helt andra projekt på gång. Skriver kanske på en bok.
Förlåt kära Vicke att jag satte ut min statistik! Men om du har läst min kommentar på din blogg så förstår du varför.
Vicke skriver också om att det fuskas på bloggportalen och att vissa skumma element går in för att dumpa betygen! Man tror inte att det är sant. Tänk att det ska finnas så förbannat många ogina typer. Ärligt talat så tror jag att Sigge har tappat intresset för bloggportalen. Han har inte tid att styra upp det som behöver styras upp. Det är ju samma krönikor och intervjuer som har stått ända sedan i somras. Det känns som om han har övergivit sitt skötebarn! Han har förmodligen redan helt andra projekt på gång. Skriver kanske på en bok.
Förlåt kära Vicke att jag satte ut min statistik! Men om du har läst min kommentar på din blogg så förstår du varför.
105 unika besökare!
Det känns helt OK. Det innebär i genomsnitt ca 1 unik besökare per dag sen jag startade. Det blir inte så många kommentarer, så man vet inte vad folk tycker eller hur mycket de läser. Men jag är nöjd ändå. Det är roligare att skriva om man vet att nån läser det man skrivit.
Såg förresten Zorro 2 i förrgår. Den var inte bra. Jag blev så uttråkad så jag satte mig för att skriva en blogg i stället. Mycket roligare.
Såg förresten Zorro 2 i förrgår. Den var inte bra. Jag blev så uttråkad så jag satte mig för att skriva en blogg i stället. Mycket roligare.
Dags för Leonard Cohen igen
Denne man heter Leonard Cohen. Jag tror att det är dags för mig att återuppta min bekantskap med honom. Det var så länge sen jag hörde honom. Nu när man hör var och varannan person sjunga hans suveräna låtar utan att de unga ens vet vem han är så inser man att det är hög tid att belysa hans genialitet. I Shrek har de med hans sång Hallelujah. Det är dock inte Cohen som sjunger. Han sjunger den på ett helt annat sätt. Mycket bättre förstås.
Jag känner mig nästan otrogen mot hårdrocken nu när jag börjat flörta med en lugnare stil. Först var det Bob Dylan, sen Anthony and the Johnsons och nu Leonard Cohen. Inte mycket aggressivitet där inte. Säg inte att jag håller på att bli vuxen!
Hallelujah
by Leonard Cohen
I've heard there was a secret chord
that David played, and it pleased the Lord
but you don't really care for music, do you?
it goes like this
the fourth, the fifth
the minor fall, the major lift
the baffled king composing Hallelujah
Your faith was strong, but you needed proof
you saw her bathing on the roof
her beauty and the moonlight overthrew you
she tied you
to a kitchen chair
she broke your throne, she cut your hair
and from your lips she drew the Hallelujah
Baby, I've been here before
I know this room,
I've walked this floor
I used to live alone before I knew you
I've seen your flag on the marble arch,
but love is not a victory march
it's a cold and it's a broken Hallelujah!
There was a time you let me know
what's really going on below
but now you never show it to me, do you?
I remember when I moved in you,
and the holy dove was moving, too,
and every breath we drew was Hallelujah!
Now maybe there's a God above,
but all I ever learned from love
is how to shoot at someone who outdrew you.
And it's no complaint you hear tonight,
and it's not some pilgrim who's seen the light—
it's a cold and it's a lonely Hallelujah!
You say I took the Name in vain
I don't even know the Name
but if I did, well really, what's it to you?
there's a blaze of light
in every word
it doesn't matter which you heard
the holy or the broken Hallelujah
I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
and even though
it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
with nothing on my tongue but Hallelujah
Jag håller på att bli galen.
Idag har jag tampats med vilda elever. En del är riktigt ohängda. Och på en fredag är det alltid smått kaos. Men jag har också umgåtts med gulliga och snälla och duktiga elever. Majoriteten. Men det är klart, man är ganska trött när fredagen kommer och då blir det ännu tyngre när man måste ta i med hårdhandskarna. Usch!
Dessutom har jag nästan jobbat ihjäl mig i jakten på nödvändiga papper och dokument inför utvecklingssamtalen på tisdag. I samma veva ska jag dessutom gå på mina barns utvecklingssamtal. Mycket prat blir det.
Men bortsett från det är allt bra. Jag har blivit allmänt fokuserad på dikter på sistone. Har plågat eleverna med Tomas Tranströmer. De verkade faktiskt gilla hans vackra dikt Storm. Men för att pigga upp mina eventuella läsare serveras härmed en dikt om revbensspjäll och andra spjäll av Gunnar Ekelöf. Från diktsamlingen Strountes. Bara titeln.
Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt
Det ena är rutigt vare sig det är öppet
eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man har ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!
O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!
Jag är visst kommen på fel halvklot!
Dessutom har jag nästan jobbat ihjäl mig i jakten på nödvändiga papper och dokument inför utvecklingssamtalen på tisdag. I samma veva ska jag dessutom gå på mina barns utvecklingssamtal. Mycket prat blir det.
Men bortsett från det är allt bra. Jag har blivit allmänt fokuserad på dikter på sistone. Har plågat eleverna med Tomas Tranströmer. De verkade faktiskt gilla hans vackra dikt Storm. Men för att pigga upp mina eventuella läsare serveras härmed en dikt om revbensspjäll och andra spjäll av Gunnar Ekelöf. Från diktsamlingen Strountes. Bara titeln.
Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt
Det ena är rutigt vare sig det är öppet
eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man har ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!
O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!
Jag är visst kommen på fel halvklot!
Dagens dikt: Karin Boye
Så här såg Karin Boye ut 1939, samma år som andra världskriget bröt ut.
Många av hennes dikter handlar om mod. Varsågod! Här är en av de bästa:
Rustad rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Många av hennes dikter handlar om mod. Varsågod! Här är en av de bästa:
Rustad rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Prison break, 24, Desperate Housewives...
Vilken av dessa serier ska man engagera sig mest i? I Prison Break gick det ju åt skogen för Veronica! Däremot gick det relativt bra för Scofield & co. De tycks ha hyfsad koll på läget nu när de åtminstone har civila kläder. Den stackars doktor Tancredi verkar dock inte ha det helt lätt just nu. Vad man väntar på nu är att Lincoln Burrows son, L J, ska dyka upp på arenan igen.
24 säsong 3. Jag hyr just nu denna serie och har blivit fast direkt. Den är superbra producerad och de två huvudpersonerna, Jack Bauer och president Palmer, är underbara rakryggade hjältar som man inte kan låta bli att älska. Det finns dock två problem. Producenterna anser att meningslösa inslag av stora/synliga bröst och mycket rått våld är viktigt. Antagligen för att få fler tittare. Kan det verkligen funka? I förra säsongen var det Jack Bauers sexiga lilla dotter (tonåring) som alltd var i fara. Av någon anledning sprang hon väldigt mycket och hon tycktes varje gång ha glömt BH:n hemma. I den här omgången har vi en ny ung blondin som har en helt genomskinlig topp som endast är knäppt med en knapp ovanför magen. Magen är helt bar och man befarar hela tiden att den enda knappen ska lossna och försätta henne i en pinsam situation. Och det är väl just det som är meningen, att vi antingen ska befara (kvinnor) eller hoppas (män). Turlig nog har hon inte glömt BH:n hemma.
I säsong 2 fanns det med ett ganska stort antal helt meningslös tortyrscener. Det var grymt, känslokallt och avtrubbande. I denna säsong har vi hittills sett Jack Bauer tävla i påtvingad rysk roulette med en fängelsevakt. Otroligt grymt och spekulativt. Serien är så bra i sig. Varför måste man förstöra nöjet genom att överdriva. I övrigt känns det trevligt att återigen få umgås med de trevliga karaktärerna. Ska se på avsnitt 6 (av 24) ikväll.
Desperate Housewives har den fördelen att den är fruktansvärt rolig. I stort sett alla är helt korkade, utom Lynette och Bree, men den sistnämnda är vid närmare eftertanke å andra sidan väldigt störd. Allt är galet i denna serie. Det är ju till exempel helt absurt hur Susan har legat med sin exman Karl bakom ryggen på hans blivande fru Edie! Nu har hon ju dessutom krånglat till det genom att försöka återuppta kontakten med sitt andra ex, rörmokaren Delfino. Edie - Karls blivande hustru - blev så rasande så hon tände på Susans hus. Kan det bli mer oemotståndligt?
Alla dessa serier är bra på sitt sätt, men det är oerhört svårt att hålla isär 24 och Prison Break nu när rymlingarna har lämnat fängelset. Vem fan är vem? tänker man till slut...
24 säsong 3. Jag hyr just nu denna serie och har blivit fast direkt. Den är superbra producerad och de två huvudpersonerna, Jack Bauer och president Palmer, är underbara rakryggade hjältar som man inte kan låta bli att älska. Det finns dock två problem. Producenterna anser att meningslösa inslag av stora/synliga bröst och mycket rått våld är viktigt. Antagligen för att få fler tittare. Kan det verkligen funka? I förra säsongen var det Jack Bauers sexiga lilla dotter (tonåring) som alltd var i fara. Av någon anledning sprang hon väldigt mycket och hon tycktes varje gång ha glömt BH:n hemma. I den här omgången har vi en ny ung blondin som har en helt genomskinlig topp som endast är knäppt med en knapp ovanför magen. Magen är helt bar och man befarar hela tiden att den enda knappen ska lossna och försätta henne i en pinsam situation. Och det är väl just det som är meningen, att vi antingen ska befara (kvinnor) eller hoppas (män). Turlig nog har hon inte glömt BH:n hemma.
I säsong 2 fanns det med ett ganska stort antal helt meningslös tortyrscener. Det var grymt, känslokallt och avtrubbande. I denna säsong har vi hittills sett Jack Bauer tävla i påtvingad rysk roulette med en fängelsevakt. Otroligt grymt och spekulativt. Serien är så bra i sig. Varför måste man förstöra nöjet genom att överdriva. I övrigt känns det trevligt att återigen få umgås med de trevliga karaktärerna. Ska se på avsnitt 6 (av 24) ikväll.
Desperate Housewives har den fördelen att den är fruktansvärt rolig. I stort sett alla är helt korkade, utom Lynette och Bree, men den sistnämnda är vid närmare eftertanke å andra sidan väldigt störd. Allt är galet i denna serie. Det är ju till exempel helt absurt hur Susan har legat med sin exman Karl bakom ryggen på hans blivande fru Edie! Nu har hon ju dessutom krånglat till det genom att försöka återuppta kontakten med sitt andra ex, rörmokaren Delfino. Edie - Karls blivande hustru - blev så rasande så hon tände på Susans hus. Kan det bli mer oemotståndligt?
Alla dessa serier är bra på sitt sätt, men det är oerhört svårt att hålla isär 24 och Prison Break nu när rymlingarna har lämnat fängelset. Vem fan är vem? tänker man till slut...
I väntan på Prison Break..
...funderar jag lite på public service som har blivit ett så populärt ord. Jag tänker så här. Om det hade varit SVT som hade visat Prison Break så inte fasen hade de lagt den så här sent! De har senarelagt serien med en hel timme! Är det klokt? När de flesta som tittar är ungdomar som ska upp till skolan nästa morgon.
Den avgångna Cecilia Stegö Chilò har en otroligt naiv och begränsad uppfattning om tv-mediet. Hon tror på fullt allvar att media liksom är självreglerande. Om det bara släpps fritt så kommer det att bli bra. Undrar om hon tycker att tidningarnas skriverier om henne är OK? Kvällstidningarna skriver ju såsom de fria Tv-kanalerna sänder sina program. De visar båda vad folk vill se: våld, ond bråd död, sex, sensationer och allt som är chockerande. Så låga är vi människor. De flesta av oss vuxna människor har förstått att vi faktiskt behöver lite styrning. Annars tar vi kål på varandra i slutändan. Tänk om det inte fanns någon barnuppfostran!
Misstförstå mig nu inte. Jag är inte mycket för politisk styrning. Men vi har ju redan massor av fria TV-kanaler som mest sänder skit. Då kan vi väl vara nöjda med det och låta SVT göra sitt jobb. Inte för att de gör det så himla bra just nu, men ändå... Principen liksom..
Den avgångna Cecilia Stegö Chilò har en otroligt naiv och begränsad uppfattning om tv-mediet. Hon tror på fullt allvar att media liksom är självreglerande. Om det bara släpps fritt så kommer det att bli bra. Undrar om hon tycker att tidningarnas skriverier om henne är OK? Kvällstidningarna skriver ju såsom de fria Tv-kanalerna sänder sina program. De visar båda vad folk vill se: våld, ond bråd död, sex, sensationer och allt som är chockerande. Så låga är vi människor. De flesta av oss vuxna människor har förstått att vi faktiskt behöver lite styrning. Annars tar vi kål på varandra i slutändan. Tänk om det inte fanns någon barnuppfostran!
Misstförstå mig nu inte. Jag är inte mycket för politisk styrning. Men vi har ju redan massor av fria TV-kanaler som mest sänder skit. Då kan vi väl vara nöjda med det och låta SVT göra sitt jobb. Inte för att de gör det så himla bra just nu, men ändå... Principen liksom..
Marc Chagall
Efter mitt dödligt tråkiga inlägg om utvecklingssamtal vill jag glädja mina medmänniskor med en vacker tavla av den rysk-judiske konstnären Marc Chagall. I somras såg jag, i Nice, hans gigantiska, vackra tavlor med bibliska motiv och blev hänförd. Såsom jag för 15-20 år sen blev både hänförd och förförd av hans tavlor med osannolika motiv, såsom flygande kossor och bröllopspar, på Nationalmuseum I Stockholm.
Utvecklingssamtal - ett nödvändigt ont?
Jag menar att det absolut inte är nödvändigt. Däremot är det väldigt ont. Det är bara ytterligare ett sätt för skolan att lägga över ansvaret på föräldrarna. Hela idén med utvecklingssamtal tog man från industrin. Där handlar det ju om vuxna människor så utgångspunkten där är mycket annorlunda jämfört med små 7-åringar och varför inte dra till med 14-åringar, som sitter och lider av att behöva prata med alla irrierande vuxna som bara tjatar om samma saker.
Om man har tre barn så kommer man efter att de har fullgjort sin skolplikt samt gymnasiet att ha varit på 72 olika utvecklingssamtal. Vad ger ni mig för det? Motsvarar tiden som lagts ner på detta den output som kommer ut av det hela? I don't think so. För det första förlorar föräldrar pengar på att ta ledigt från jobbet mitt på dagen (lite gnälligt, jag vet, men icke desto mindre sant). Om man tvärtom har ett flexibelt jobb så kanske man i stället måste komma hem senare för att kompensera tiden, alternativt stressar sönder sin lunch. Och återigen. Har du tre barn så blir det sex gånger per år!! I kombination med alla andra förpliktelser du har gentemot skolan - sälja saker för att samla in pengar, göra matsäck, gå på föräldramöten, samt sitta i familjeråd, som jag tidigare skrivit om, och ibland även avsätta en hel dag för att vara i skolan och hjälpa lärarna att hålla ordning.
Jag har aldrig varit på något utvecklingssamtal som jag inte lika gärna kunnat vara utan. I allmänhet får man höra i stort sett samma sak genom åren. Dessutom sitter ofta det stackars barnet och nickar, håller med och skruvar sig av olust. Det är en pressande situation att två vuxna personer sitter och stirrar på en och förväntar sig att man ska en åsikt om sin skolgång. Låt barnen vara i fred! Eller låt klassföreståndaren sitta själv med barnet och ta sig tid att verkligen få reda på vad barnet tänker. Sitter man ensam med ett barn kan man få veta mycket. Men att försöka pressa barnet till att yttra sig funkar inte.
Jag säger inte att utvecklingssamtal är skadliga, men jag säger att de är meningslösa och ineffektiva. Det är inte ett bra sätt att hjälpa barnet på. Naturligtvis gäller inte detta alla. Kanske älskar vissa barn att hålla låda och kanske är vissa lärare ovanligt lämpade att föra konstruktiva utvecklingssamtal. Men i det stora hela är det inte ett bra påfund.
Jag föreslår att man inför gammaldags föräldramöten, där föräldrarna kan få komma och prata med läraren och ostört få berätta för läraren hur barnet känner sig, berätta om känslan av utanförskap eller något annat som man inte vill ta upp när barnet är med. Inga föräldrar vill kompromettera sina barn, vilket man kanske gör om man tar upp så pass känsliga saker när barnet är med. Den möjligheten - att föräldern ostört får prata med läraren - är helt borta i och med detta nya system.
Detsamma gäller på högstadiet. Jag har ännu inte, efter att ha haft min dotter tre år på högstadiet, träffat hennes idrottslärare, språklärare eller engelskärare. I stället tvingas jag att träffa klassföreståndaren om och om igen och få höra samma saker om och om igen. Denna stackars klassföreståndare har sällan någon relevant information från de andra lärarna, kanske bara något kort nerskrivet som talar om frånvaro och sen ankomst. Hur utvecklande är det?
Slutligen har man nu också infört detta värdelösa system på gymnasiet. Där är det helt olämpligt med ett sånt system. Tidigare hade vi trevliga vanliga hederliga föräldramöten då föräldrarna kom och pratade med en lärare i taget. Här hade man möjlighet att prata ostört utan eleven och få ovärderlig information. Vi lärare körde istället - åtminstone jag - någon form av utvecklingssamtal på lektionstid som uteslutande gällde just vårt eget ämne. Det är mycket konstuktivt och precis vad eleverna behöver. Ett utvecklingssamtal kan vara bra men då ska det kanske mer vara ett stödjande mentorssamtal av mer social karaktär. Det är en helt annat sak.
Jag tycker helt enkelt att hela denna reform är helt misslyckad. Den motverkar sitt syfte, tar ifrån föräldrarna makten över sina barn samt slösar bort dyrbar lärar- och föräldratid. I tron att man ger föräldrarna ansvaret så lämpar man i själva verket över mycket av ansvaret på barnet självt. Inte undra på att barnen blir stressade. De flesta människor ser inte alla dessa problem utan anpssar sig snällt efter samhällets krav. Det låter ju så bra gubevars. Utvecklingsamtal... Riktigt modernt. Och väldigt socialt och engagerat.
Ingen skugga ska falla över lärarna. De handlar efter bästa förmåga och med stor välvilja (hoppas jag). Men tänk så mycket tid det tar att förbereda och genomföra ett sånt här samtal! Dyrbar tid! Den tiden kan användas bättre. Dags för skolan att bli effektiv!
Martin Erikssons bok om vikingar är verkligen läsvärd.
Läs denna bok om du gillar vikingar. Det är mycket vikingastämning och influenserna från förebilden Röde Orm är tydlig. Det märks främst på den lite råa humorn, vilket ju är ett plus för en Röde Orm-älskare.
För övrigt undrar jag...
....vad som hände med E-types vikingaby? Jag hade verkligen sett fram emot att få läsa om hur den växte fram. Nu har jag förstått att han har tröttnat på att allt ska dras i långbänk. Och så är det ju ofta med entusiaster - jag är likadan - man vill se resultat snabbt och att sitta i möten med kostymnissar är inte vad man drömmer om. Om såna visionära resultatmänniskor skulle släppas lösa lite mer så skulle vårt land sjuda av kreativitet och aktivitet. Istället dör allt vid tråkiga konferensbord. Det är så synd.
Den som har läst Martin Erikssons bok Sveakampen vet hur skickligt denne popikon frammanar 800-talets Birka. Jag hoppas få läsa nyheter om hans vikingaby snart.
Den som har läst Martin Erikssons bok Sveakampen vet hur skickligt denne popikon frammanar 800-talets Birka. Jag hoppas få läsa nyheter om hans vikingaby snart.
Ulv i fårakläder?
Så har jag hört hört Fredrik Reinfelt kallas. Och nu börjar man ju undra. Alla borgerliga röstare som jublade efter valet har nu blivit väldigt tysta. Diskussionerna har tystnat och hör man något så handlar det i allmänhet om att allt är mediernas fel. Det tycker jag är ytterligare ett sätt att undfly ansvar. Jag känner mig omåttligt nöjd med att jag inte bekänner mig till en viss ideologi. Jag är en praktisk realist som bara är intresserad av ett bra resultat. Jag struntar i om det är vänstern eller högern som sköter politiken och genomför reformer, bara slutresultatet blir bra. Just i år kände jag mig säker på att det var dags för Sverige att byta till en borgerlig regering. Jag kände mig säker på att det var bra för Sverige. Och det tror jag fortfarande.
För det första tror jag - som sagt - att det är bra för högern att lära sig ta ansvar. Att sitta i opposition är ingen konst. Att vara kritisk är inte det minsta svårt. Det är det lättaste som finns. Det svåra är att vara konstruktiv och det måste man vara när man sitter vid makten. Nu får de träna sig i att ta ansvar. Det tror jag blir superbra.
För det andra tror jag att det blir bra att sossarna får tid att diskutera saker i lugn och ro, utan att tvingas kompromissa hela tiden. Dessutom kanske vi - folket - kommer att upptäcka att sossarna faktiskt är ganska bra, trots allt, och så kan vi tryggt rösta tillbaka dem om fyra år, eller åtta. Tyvärr kan man inte komma ifrån att de fullständigt har förstört skolan. Det är svårt att förlåta. Dessutom kan man inte neka till att det har varit en ovanligt lågutbildad regering. Jag föredrar när makthavare är utbildade och kunniga och inte bara ideologiskt trogna.
Regeringsskiftet var nödvändigt, om inte annat så för att visa att vi bor i en demokrati och inte en enpartistat. Sen får vi se vad ulven hittar på. Blir det nyliberalerna som kommer att dominera regeringen, eller blir det de moderata moderaterna? Maria Borelius verkar girig och stämmer precis in på min schablonbild av en moderat, dvs en privilegierad människa som mest är intresserad av att bevaka sina egna intressen. Ordet solidaritet känns väldigt, väldigt långt borta just nu!
För det första tror jag - som sagt - att det är bra för högern att lära sig ta ansvar. Att sitta i opposition är ingen konst. Att vara kritisk är inte det minsta svårt. Det är det lättaste som finns. Det svåra är att vara konstruktiv och det måste man vara när man sitter vid makten. Nu får de träna sig i att ta ansvar. Det tror jag blir superbra.
För det andra tror jag att det blir bra att sossarna får tid att diskutera saker i lugn och ro, utan att tvingas kompromissa hela tiden. Dessutom kanske vi - folket - kommer att upptäcka att sossarna faktiskt är ganska bra, trots allt, och så kan vi tryggt rösta tillbaka dem om fyra år, eller åtta. Tyvärr kan man inte komma ifrån att de fullständigt har förstört skolan. Det är svårt att förlåta. Dessutom kan man inte neka till att det har varit en ovanligt lågutbildad regering. Jag föredrar när makthavare är utbildade och kunniga och inte bara ideologiskt trogna.
Regeringsskiftet var nödvändigt, om inte annat så för att visa att vi bor i en demokrati och inte en enpartistat. Sen får vi se vad ulven hittar på. Blir det nyliberalerna som kommer att dominera regeringen, eller blir det de moderata moderaterna? Maria Borelius verkar girig och stämmer precis in på min schablonbild av en moderat, dvs en privilegierad människa som mest är intresserad av att bevaka sina egna intressen. Ordet solidaritet känns väldigt, väldigt långt borta just nu!
Att kompromissa är att vara vuxen...
Egentligen tycker jag att det känns ganska skönt att de här energiska nyliberalerna äntligen tvingas ta ansvar för sina åsikter. Egentligen tycker jag att även vänstern skulle må bra av det. Man växer när det ställs krav på en. När man får ansvar. Att bara rusa runt och vara inspirerande och idérik och kreativ är egentligen inte så svårt om man tänker efter (nyliberaler i allmänhet). Det som är svårt är att vara diplomatisk - en okänd och mystisk konst som jag aldrig har lyckats knäcka koden till - och att kompromissa. Sitter man vid makten blir man till slut tvungen att kompromissa. Precis som att man blir tvungen att kompromissa när man har barn. Innan man har barn, eller innan man har tonåringar, så är man expert och uttalar sig tilll höger och vänster. "Jag skulle aldrig anpassa mig efter...." eller "Det är bara att sätta gränser". Jo, tjena. Det är bara...
Men när man själv konfronteras med barnverkligheten eller tonårsverkligheten så står man där. Utlämnad till sig själv. Ungen lyder inte trots att jag just har satt gränser. Det är det som gör en vuxen. Att lära sig kompromissa, att bli realist, att se sanningen i vitögat, att inte blåsa upp sig.
Jag upplever samma sak i skolan. Folk vet precis hur man ska göra. "Det är väl bara att..." säger man. Jodu, kom själv och testa! Be my guest. Läraryrket är det mest krävande grovarbete man kan tänka sig - utom för den privilegierade lilla eliten på Sigtuna humanistiska förstås. Man blir i detta yrke oändligt tuktad. Det finns inte en förödmjukelse du inte upplevt! Inte en grov kommentar du inte hört. Man blir tvungen att se sig själv så som man är, utan skydd och utan censur. Man kan inte undfly sina egna tillkortakommanden. Det tycker jag är uppfostran. En underbar sådan. I bästa fall kan det leda till att man blir klok. Det är väl därför så få män väljer yrket. De gillar inte att behöva anpassa sig (jag syftade inte på viljan att bli klok). En grov generalisering, jag vet, men det stämmer nog rätt bra.
Lustigt nog tycks vi inte ha någon beundran för diplomater. Vi beundrar handlingsmänniskor som blir grova i mun, slår näven i bordet och likt en Persbrandt lägger omkull kvinnor utan urskillning. Det känns lite fel, när vi alla vet att det är diplomaterna som överlever. De som kan anpassa sig. De flexibla. Allt enligt Darwin.
De nya ministrarna i blåsväder behöver nog lite uppfostran och det får de utan tvekan nu. Nu blir de tvungna att skärskåda sina egna trångsynta men upphaussade visioner. Men jag ska inte neka till att jag fascineras av nyliberalernas oräddhet. Det är väl för att det står i så stark kontrast till vår svenska räddhågsna och kollektivistiska mediavänstehegemoni.
Men utifrån en djupt mänsklig horisont. De måste lära sig veta hut!
Men när man själv konfronteras med barnverkligheten eller tonårsverkligheten så står man där. Utlämnad till sig själv. Ungen lyder inte trots att jag just har satt gränser. Det är det som gör en vuxen. Att lära sig kompromissa, att bli realist, att se sanningen i vitögat, att inte blåsa upp sig.
Jag upplever samma sak i skolan. Folk vet precis hur man ska göra. "Det är väl bara att..." säger man. Jodu, kom själv och testa! Be my guest. Läraryrket är det mest krävande grovarbete man kan tänka sig - utom för den privilegierade lilla eliten på Sigtuna humanistiska förstås. Man blir i detta yrke oändligt tuktad. Det finns inte en förödmjukelse du inte upplevt! Inte en grov kommentar du inte hört. Man blir tvungen att se sig själv så som man är, utan skydd och utan censur. Man kan inte undfly sina egna tillkortakommanden. Det tycker jag är uppfostran. En underbar sådan. I bästa fall kan det leda till att man blir klok. Det är väl därför så få män väljer yrket. De gillar inte att behöva anpassa sig (jag syftade inte på viljan att bli klok). En grov generalisering, jag vet, men det stämmer nog rätt bra.
Lustigt nog tycks vi inte ha någon beundran för diplomater. Vi beundrar handlingsmänniskor som blir grova i mun, slår näven i bordet och likt en Persbrandt lägger omkull kvinnor utan urskillning. Det känns lite fel, när vi alla vet att det är diplomaterna som överlever. De som kan anpassa sig. De flexibla. Allt enligt Darwin.
De nya ministrarna i blåsväder behöver nog lite uppfostran och det får de utan tvekan nu. Nu blir de tvungna att skärskåda sina egna trångsynta men upphaussade visioner. Men jag ska inte neka till att jag fascineras av nyliberalernas oräddhet. Det är väl för att det står i så stark kontrast till vår svenska räddhågsna och kollektivistiska mediavänstehegemoni.
Men utifrån en djupt mänsklig horisont. De måste lära sig veta hut!
MIN TUNGVIKTIGA BOKTOPPLISTA ÄR KLAR!
Det är dags att komma ut! Med en fyllig boktopplista.
Vilka kriterier bestämmer vilka böcker som får vara med på denna giganternas lista? Jo, jag har tänkt som så här. Om jag fortfarande minns det viktigaste av innehållet och handlingen i boken samt att jag hade en mycket stark läsupplevelse vars efterverkningar fortfarande är närvarande i mitt liv så platsar boken. Den ska alltså framkalla starka känslor av att jag har bott inne i boken och varit där, känt dofterna, hört ljuden, upplevt känslorna och sett människorna.
Men det finns ytterligare ett viktigt kriterium. Språket. Jag är oerhört svag för bildspråk och poetiska beskrivningar. Jag är också en sucker for ålderdomliga ord. Det finns alltså, kort sagt, tre viktiga kriterier:
1. Minnet av innehållet finns kvar
2. Minnet av upplevelsen/känslan finns var
3. språket är vackert och njutbart
Böckerna är dock inte listade i popularitetsordning, utan är bara godtyckligt uppräknade. Med ett undantag: Röde Orm ligger på första plats helt enkelt därför att den är bäst. Den boken ska jag ha med mig i graven.
1. Röde Orm - Frans G Bengtsson
2. Händelser vid vatten - Kerstin Ekman
3. Utvandrarna/Invandrarna/Nybyggarna - Vilhelm Moberg
4. Jerusalem - Selma Lagerlöf
5. Högt bland Saarijärvis moar - Väinö Linna
6. Mäster Olof - August Strindberg
7. Kristin Lavransdotter - Sigrid Undset
8. Familjen Moskat - Isaac Bashevis Singer
9. Kärlek i kolerans tid - Gabriel García Márquez
10. Jag, Claudius - Robert Graves
11. Ängeln på sjunde trappsteget - Frank McCourt
12. Nana - Emile Zola
13. David Copperfield - Charles Dickens
14. The Family on Paradise Pier - Dermot Bolger
15. Hans nådes tid - Eyvind Johnson
16. Glasfåglarna - Elsie Johansson
17. Tracks - Louise Erdrich
18. Låt tistlarna brinna - Yasar Kemal
Denna lista kommer så småningom att kompletteras med förklaringar och motiveringar. Den som väntar på något gott...
Det blev Orhan Pamuk...
...som fick nobelpriset. Jag har inte läst något av honom, men han verkar vara min typ av författare. Jag måste naturligtvis införskaffa någon av hans böcker. Snö kanske. Det ska bli intressant att lära sig mer om Turkiet och vad Orhan Pamuk står för. Vi får väl se hur turkiska staten förhåller sig till valet av pristagare!
Synd att det inte blev Tranströmer.
Synd att det inte blev Tranströmer.
Kanske blir det Adonis som får priset..
... men jag har inte lyckats hitta någon dikt av honom på nätet. Men jag minns att jag har läst intervjuer med honom. Han skulle vara en perfekt pristagare. Han ser ut som den klassiska bilden av en poet, en halsduk över axeln, långt flygigt hår, en lite svårmodig uppsyn. Dessutom ätr han arab och har hela den orientaliska kulturen i ryggen. Kan det bli mer romantiskt och exotiskt? ? Allt detta, naturligtvis, utöver hans litterära kvalitéer, som jag inte vet något om.
Två timmar kvar!
Två timmar kvar!
Vägrar att ge mig!
Här kommer en tredje haikudikt av Tomas Tranströmer från 1959 då han arbetade på ett ungdomsfängelse:
Pojken dricker mjölk
och somnar trygg i sin cell,
en moder av sten.
Ytterligare en haikudikt av Tomas Tranströmer.
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Om knappt tre timmar vet vi...
...vem som får nobelpriset i litteratur. Det vore pinsamt om det var en amerikan. Det är ju i stort sett bara amerikaner som har fått i de andra "grenarna". Men vissa tippar ju på Paul Auster. Har aldrig läst något av honom, men alla som gjort det hävdar att han är suverän, så varför inte.
Själv hoppas jag envist på Tomas Tranströmer, men han har inte alls varit med i diskussionerna i bloggosfären. Av någon outgrundlig anledning.
En av hans haikudikter:
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.
Själv hoppas jag envist på Tomas Tranströmer, men han har inte alls varit med i diskussionerna i bloggosfären. Av någon outgrundlig anledning.
En av hans haikudikter:
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.
Ögonblicksbild av John Abruzzi!
Så vidrigt att denne man faktiskt inte alls hade blivit kristen. Visst misstänkte man att allt var lögn, men att han var så kallhamrad hade man inte gissat. Att hugga handen av T-bag! Det värsta jag har sett på mycket länge. Visserligen är T-bag ovanligt vidrig för att vara skurk, men han har en lite cool stil, trots allt. Han är en personlighet. Egentligen är han och Abruzzi lika vidriga. Hoppas de tar kål på varandra i slutändan så att de goda kan få fritt spelrum.De goda är väl Scofield och Linc samt Sucre och den svarta killen som låtsas vara i Irak. Andra säsongen av Prison Break är nu slut, men tydligen börjar säsong 3 redan på måndag. Gastkramande. Man undrar faktiskt också hur det ska gå för den förvirrade Haywire med den fina hjälmen där han vinglar fram mitt i natten på en flickcykel. Den vita självlysande overallen kan ligga honom i fatet...
Så här ser han ut! Mohamed Omar. Min nya favoritpoet.
En dikt piggar nog upp lite...
Efter att ha varit inne på mina favoritbloggar och andra så har jag kommit fram till att min egen blogg är alldeles för tråkig. Ska jobba på det. Kanske hämta lite bilder.
Vad sägs om en dikt om Fyrisån av Mohamed Omar?
A-lagarbänken står tom
men jag vill sitta
på huk i vassen
och skriva en hemlig bön.
Månfärgade hieroglyfer
i vattnets panna
tills dess läppar
vaknar och
dricker av fingrarna;
som nattens små djur
har jag krupit
närmare mig själv igen.
Vad sägs om en dikt om Fyrisån av Mohamed Omar?
A-lagarbänken står tom
men jag vill sitta
på huk i vassen
och skriva en hemlig bön.
Månfärgade hieroglyfer
i vattnets panna
tills dess läppar
vaknar och
dricker av fingrarna;
som nattens små djur
har jag krupit
närmare mig själv igen.
Jaha, då har vi en ny regering då...
...och det känns helt OK. Jan Björklund känns lite tråkig som skolminister. Tolgfors hade varit bättre. Björklund saknar all ödmjukhet och det passar inte när det gäller politik. I så fall ska man vara en sjuhelvetes alfahanne. Och det är han ju inte. Han ser bara så militäriskt korrekt ut att man får lust att be honom andas djupt. Men nu får han i alla fall ta och fixa till skolan. Det är allt jag begär. Om han gör det lovar jag att bli mer positivt inställd till honom.
Men i övrigt känns det mesta positivt. Carl Bildt som utrikesminister känns tryggt, men samtidigt internationellt och spännande. Hoppas bara att han inte blir alltför överlägsen i sin attityd mot sina kolleger.
Nyamko Sabuni har redan blivit utnämnd till hatobjekt av den obalanserade Kurdo Baksi. Hon är alltför islamofobisk, anser han. Det återstår att se. Men det är klart att man inte kan ha en integrationsminister som ogillar islam. Det skulle inte kännas bra. Jag tror naturligtvis inte på Baksi. Av erfaranhet vet jag att han är djupt osaklig. Men han kan ju ha rätt. Återstår att se.
Beatrice Ask som justitieminister känns väl inte så kul, men vi får väl se. Ingen ska dömas på förhand.
Kul med Anders Borg som finansminister. Karln verkar kompetent och kunnig. Jag tror banne mig vi har fått en välutbildad regering. Det var på tiden.
Nu undrar man faktiskt vad detta regeringsskifte ska få för konsekvenser för privatekonomin. Det undrar vi alla. Snart vet vi...
Men i övrigt känns det mesta positivt. Carl Bildt som utrikesminister känns tryggt, men samtidigt internationellt och spännande. Hoppas bara att han inte blir alltför överlägsen i sin attityd mot sina kolleger.
Nyamko Sabuni har redan blivit utnämnd till hatobjekt av den obalanserade Kurdo Baksi. Hon är alltför islamofobisk, anser han. Det återstår att se. Men det är klart att man inte kan ha en integrationsminister som ogillar islam. Det skulle inte kännas bra. Jag tror naturligtvis inte på Baksi. Av erfaranhet vet jag att han är djupt osaklig. Men han kan ju ha rätt. Återstår att se.
Beatrice Ask som justitieminister känns väl inte så kul, men vi får väl se. Ingen ska dömas på förhand.
Kul med Anders Borg som finansminister. Karln verkar kompetent och kunnig. Jag tror banne mig vi har fått en välutbildad regering. Det var på tiden.
Nu undrar man faktiskt vad detta regeringsskifte ska få för konsekvenser för privatekonomin. Det undrar vi alla. Snart vet vi...
I väntan på att nobelpriset i litteratur ska utannonseras...
Storm
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.
Tomas Tranströmer
Prison Break i förrgår: Bellick överlevde!
Jag trodde faktiskt att han skulle stryka med, men han är bara tills vidare oskadliggjord. Spänningen är olidlig. Rymlingarna börjar bli desperata och senaste avsnittet slutade med en riktig cliff hanger. Att hota fängelsechefen känns som en återvändsgränd.
Tweener är verkligen illa ute. Ska han våga rymma, eller ska han fortsätta tjalla?
T-bag börjar tragiskt nog framstå som lite cool. Man börjar nästan gilla honom. Ganska motvilligt, men dock...
D B Cooper skadad! Och dottern ligger för döden i cancer. Ska han få möjlighet att träffa henne innan hon dör? Det är riktigt svårt att vänta till nästa måndag.
Nu har vansinnet brakat loss på skolan!
De höga herrarna har en skrivbordsprodukt som de vill förverkliga. Det låter så bra på papperet att alla gymnasieelever ska ha RÄTT TILL ett utvecklingssamtal. Dessa höga herrar - det är en hel djungel att tränga igenom för att komma fram till exakt vilka höga herrar som är skyldiga - tyckte att det lät så bra. De hade inte en tanke på att hitta en lösning på hur dessa samtal ska genomföras. Varje skola ska uppfinna hjulet på nytt. Varje dag. Det är just vad vi håller på med på skolan nu. Att hitta en lösning på detta absurda och världsfrånvända påbud.
Vad finns det för problem? Vi har lagt alla samtal samma dag, viket innebär att det i stort sett blir ett intensivt pratande ca 7 timmar i sträck, med ett kort avbrott för lunch. Alla som har haft ett personligt samtal som kräver engagemang någon gång och där man själv dessutom är den drivande, vet hur utmattande det är. Detta får vi inte ett öre extra för. Det ska bara göras utöver allt vi har gjort tidigare! Det kan bara tolkas på ett sätt. De höga herrararna anser att vi inte har haft tillräckligt att göra. Känns lite komiskt.
Ytterligare problem? Salar. Om hela skolan har dessa samtal samtidigt så är många salar upptagna. Man kan omöjligt få ett rum för sig själv. Detta innebär att andra elever ska lyssna när man har privata utvecklingssamtal. Hårresande, tycker jag. Sådana samtal bör var helt privata.
Dessutom kräver dessa samtal förberedelse. Om vi tar i i underkant och säger en timme per elev, så är vi redan uppe i sammanlagt 22 timmars arbete, som vi plötsligt ska göra utöver allt annat.
Alla väntar nu på att den fantastiska borgerliga alliansen ska förstatliga skolan, höja lärarnas löner samt återupprätta skolans heder och värdighet. Och dessutom i stort sett frälsa oss alla ifrån kommunpolitiker och andra klåfingriga världsförbättrare.
Jag säger som prästen sa i kyrkan inför advent. "Vi väntar och vi längtar..."
Vad finns det för problem? Vi har lagt alla samtal samma dag, viket innebär att det i stort sett blir ett intensivt pratande ca 7 timmar i sträck, med ett kort avbrott för lunch. Alla som har haft ett personligt samtal som kräver engagemang någon gång och där man själv dessutom är den drivande, vet hur utmattande det är. Detta får vi inte ett öre extra för. Det ska bara göras utöver allt vi har gjort tidigare! Det kan bara tolkas på ett sätt. De höga herrararna anser att vi inte har haft tillräckligt att göra. Känns lite komiskt.
Ytterligare problem? Salar. Om hela skolan har dessa samtal samtidigt så är många salar upptagna. Man kan omöjligt få ett rum för sig själv. Detta innebär att andra elever ska lyssna när man har privata utvecklingssamtal. Hårresande, tycker jag. Sådana samtal bör var helt privata.
Dessutom kräver dessa samtal förberedelse. Om vi tar i i underkant och säger en timme per elev, så är vi redan uppe i sammanlagt 22 timmars arbete, som vi plötsligt ska göra utöver allt annat.
Alla väntar nu på att den fantastiska borgerliga alliansen ska förstatliga skolan, höja lärarnas löner samt återupprätta skolans heder och värdighet. Och dessutom i stort sett frälsa oss alla ifrån kommunpolitiker och andra klåfingriga världsförbättrare.
Jag säger som prästen sa i kyrkan inför advent. "Vi väntar och vi längtar..."
För övrigt anser jag att En vampyrs bekännelser är en av de uslaste filmer jag har sett!!!!
Det är rena skräpet och den andas samma dystra och - tycker jag - fjantiga värdenihilism som American Psycho. De två filmerna liknar varandra utan tvekan. De är båda anspråksfulla, innehållslösa, men/och har en snygg yta. Man är helt tom när man har sett filmerna.
American Psycho har väl åtminstone en skicklig författare bakom sig, men Anne Rice... Who is that woman? Jag har inte läst Bret Easton Ellis, men jag känner storligen på mig att det inte är något för mig. Han omhuldas av andra värdenihilister och jag räknar mig inte till denna sorgliga och meningslösa skara. Men kanske har jag missat något stort. Det återstår att se. Kanske drabbas jag av lust att läsa Ellis.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att En vampyrs bekännelser utan tvekan är en homoerotisk film, Precis som ryktet har förtäljt. Det finns också inslag av pedofili, eftersom en av vampyrerna är en ca 9-årig flicka, vars yttre inte åldras, men vars inre mognar vartefter. Det blir någon sorts kärlek mellan Brad Pitt-vampyren - en vuxen karl - och Kirsten Dunst-vampyren - en liten flicka. Det känns inte helt OK.
American Psycho har väl åtminstone en skicklig författare bakom sig, men Anne Rice... Who is that woman? Jag har inte läst Bret Easton Ellis, men jag känner storligen på mig att det inte är något för mig. Han omhuldas av andra värdenihilister och jag räknar mig inte till denna sorgliga och meningslösa skara. Men kanske har jag missat något stort. Det återstår att se. Kanske drabbas jag av lust att läsa Ellis.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att En vampyrs bekännelser utan tvekan är en homoerotisk film, Precis som ryktet har förtäljt. Det finns också inslag av pedofili, eftersom en av vampyrerna är en ca 9-årig flicka, vars yttre inte åldras, men vars inre mognar vartefter. Det blir någon sorts kärlek mellan Brad Pitt-vampyren - en vuxen karl - och Kirsten Dunst-vampyren - en liten flicka. Det känns inte helt OK.
Nu har Luther kommit in i bilden också.
Jag talar om romanen Mikael Ludenfot av Mika Waltari. Mitt pågående läsäventyr. Luther var precis vad jag hoppades på. Kanske kan man få lust att se filmen om densamme också. Reklamaffischen ser så patetisk ut med en vacker och trånande Joseph Fiennes iklädd kåpa i centrum. Det är inte riktigt så jag tänker mig Luther. Jag tänker mig en kraftkarl. Det måste han väl nästan ha varit för att lyckas med det han gjorde. Ja, vi får se vilken bild Mika Waltari presenterar.
Mikael Ludenfot skriven år 1949...
... av den finske författaren Mika Waltari ligger nu på mitt nattygsbord. Översättningen är gjord samma år, vilket innebär att det i stort sett är gammalsvenska, med gamla verbformer och allt. Språket bereder mig en sann njutning. Och inte bara det, jag har redan lärt mig mycket om kruttillverkning och kanongjutning och jag har bara läst 20 sidor! Handlingen utspelar sig under 1500-talet. Detta kommer att bli ett gammaldags matinéäventyr, i bokform. Det känner jag på mig.
Prison Break ikväll!
Hur ska det gå? Hur ska det senaste problemet lösas? Kommer Bellick att bli dödad av någon av flyktingarna in spe innan någon annan upptäcker hålet i golvet? Eller ska de försöka hitta ett nytt sätt att rymma? Vad ska hända med - vad heter han nu? - killen som har blivit "fånge" hos en stor homosexuell medfånge? Ska han fortsätta att tjalla, eller har Scofield redan en plan? Var allt planerat? Det är omöjligt att förutsäga. Det är ju faktiskt så oerhört spännande att se hur det ska gå. Obegripligt att det finns en hel säsong till.
Förra avsnittets kyss var ju en höjdpunkt. Så synd att jag just då var ute i köket för att fixa nånting!! Murphy's law...
Förra avsnittets kyss var ju en höjdpunkt. Så synd att jag just då var ute i köket för att fixa nånting!! Murphy's law...
Pojkar får sämre betyg för att...
... de klarar sig bra utan bra betyg. Det har gjorts undersökningar som visar att män får bra jobb utan att ha bra betyg, medan kvinnor behöver bra betyg för att få bra jobb. Det känns lite ovederhäftigt att inte kunna ange vilken undersökning jag hänvisar till, men den borde vara lätt att hitta för den som är intresserad. Det var inte så länge sen den publicerades. Pojkarna har inte samma incitament som flickor att kämpa för ett bra betyg. Flickor har en omedveten kunskap om att de kommer att behöva bra betyg för att klara sig bra i samhället.
Jag tänkte nämna några exempel. Jag hade nyligen en manlig elev, som var duktig i svenska, men trots det kunde han inte förmå sig att lämna in sina uppgifter. Han skrev ett VG på Nationella provet, men hade inte gjort kursen, dvs inte läst alla de romaner som skulle läsas, inte lämnat in alla de skrivuppgifter som skulle göras och inte heller deltagit i tillräckligt många prov. Jag hotade med ett IG. Då lämnade han in några hafsigt ihopkomna redovisningar. Resultatet blev G i slutbetyg. Jag frågade varför han inte ansträngde sig för att få ett VG. Det behövs inte, sa han. Jag hade så bra resultat på högskoleprovet! Detta var en glad gamäng, så jag är övertygad om att han kommer att klara sig utmärkt i livet, trots lågt betyg i svenska.
Ett annat exempel. En elev fick av misstag fel betyg i slutbetyget (en annan lärare) och trots att han upptäckte felet så brydde han sig inte om att åtgärda det. När läraren - som själv upptäckte misstaget - ringde och frågade varför han inte hade sagt något, så sa han bara. "Det spelar ingen roll. Jag har så bra betyg ändå, i övriga ämnen".
Vad säger oss detta? Jo, kanske att killar inte bryr sig i lika stor utsträckning som tjejer. Jag har hela klasser (bara pojkar) som inte har högre ambitioner än att få ett G i svenska. Det skulle inte falla dem in att kämpa för ett bra betyg. Det är liksom inte värt det. Det kommer att gå så bra för dem ändå.
Detta är självklart bara en del av sanningen, men jag tror att det är en ganska viktig del. Betygen borde uppvärderas. Det ska vara viktigt att ha bra betyg. Dörrar ska öppnas för människor som har bar betyg. Det betyder dock inte att dörrar ska stängas för dem som får dåliga betyg, men färre dörrar ska öppnas, tycker jag. Man bör helt enkelt få stå sitt kast för att man slafsade bort skolan. Eller välja att gå den långa vägen. Den möjligheten ska alltid finnas.
Jag tänkte nämna några exempel. Jag hade nyligen en manlig elev, som var duktig i svenska, men trots det kunde han inte förmå sig att lämna in sina uppgifter. Han skrev ett VG på Nationella provet, men hade inte gjort kursen, dvs inte läst alla de romaner som skulle läsas, inte lämnat in alla de skrivuppgifter som skulle göras och inte heller deltagit i tillräckligt många prov. Jag hotade med ett IG. Då lämnade han in några hafsigt ihopkomna redovisningar. Resultatet blev G i slutbetyg. Jag frågade varför han inte ansträngde sig för att få ett VG. Det behövs inte, sa han. Jag hade så bra resultat på högskoleprovet! Detta var en glad gamäng, så jag är övertygad om att han kommer att klara sig utmärkt i livet, trots lågt betyg i svenska.
Ett annat exempel. En elev fick av misstag fel betyg i slutbetyget (en annan lärare) och trots att han upptäckte felet så brydde han sig inte om att åtgärda det. När läraren - som själv upptäckte misstaget - ringde och frågade varför han inte hade sagt något, så sa han bara. "Det spelar ingen roll. Jag har så bra betyg ändå, i övriga ämnen".
Vad säger oss detta? Jo, kanske att killar inte bryr sig i lika stor utsträckning som tjejer. Jag har hela klasser (bara pojkar) som inte har högre ambitioner än att få ett G i svenska. Det skulle inte falla dem in att kämpa för ett bra betyg. Det är liksom inte värt det. Det kommer att gå så bra för dem ändå.
Detta är självklart bara en del av sanningen, men jag tror att det är en ganska viktig del. Betygen borde uppvärderas. Det ska vara viktigt att ha bra betyg. Dörrar ska öppnas för människor som har bar betyg. Det betyder dock inte att dörrar ska stängas för dem som får dåliga betyg, men färre dörrar ska öppnas, tycker jag. Man bör helt enkelt få stå sitt kast för att man slafsade bort skolan. Eller välja att gå den långa vägen. Den möjligheten ska alltid finnas.
Shout it out loud!
Kvinnor är sämre människor. Det är min fasta övertygelse att vi lever i ett samhälle där man faktiskt tycker att kvinnor är sämre människor än män. Det är bara ett krasst konstaterande. Femininst är jag absolut inte. Sorry, Linda Skugge!
Det senaste medieutspelet är ett bevis för detta. Kvinnor kan inte vara objektiva. Pojkar får lägre betyg än flickor och detta skulle bero på att kvinnor har lättare att förstå flickor, eftersom de är av samma kön. Jag kommer att lägga ut texten kring detta vid tillfälle. Den kvinna som har gjort denna undersökning tycks sakna alla insikter i ämnet, Slutsaterna är komiska, rent ut sagt. Jag kan ange 1000 helt normala och godtagbara skäl till att pojkar får lägre betyg än flickor. Det gäller naturligtvis bara i mitt ämne, svenska, men jag tror att det är ganska representativt.
I'll be back. Hasta la vista, baby!
Det senaste medieutspelet är ett bevis för detta. Kvinnor kan inte vara objektiva. Pojkar får lägre betyg än flickor och detta skulle bero på att kvinnor har lättare att förstå flickor, eftersom de är av samma kön. Jag kommer att lägga ut texten kring detta vid tillfälle. Den kvinna som har gjort denna undersökning tycks sakna alla insikter i ämnet, Slutsaterna är komiska, rent ut sagt. Jag kan ange 1000 helt normala och godtagbara skäl till att pojkar får lägre betyg än flickor. Det gäller naturligtvis bara i mitt ämne, svenska, men jag tror att det är ganska representativt.
I'll be back. Hasta la vista, baby!
Den norska black metalgruppen...
...Disiplin är ruggigt bra. Ett maffigt sound och ljuvligt fläskiga gitarrer. De är enligt uppgift anhängare av MLO, samma satanistiska förbund som Dissection bekände sig till, eller åtminstone sångaren.
Trots det fortsätter jag att tycka att Jon Nödtveits självmord var en tragedi, även om hans bandmedlemmar tycks anse att det var en modig och stark handling som bör respekteras. Han hittades med en s k grimoire uppslagen bedvid sig, dvs en bok med formler i svart magi. Först trodde man att det var The Satanic Bible, men där kom man på skam. Det var mer avancerat än så. Det känns faktiskt inte helt OK. Det känns väldigt ensamt och väldigt förvirrat.
Black metal har problem, utan tvekan. Men musiken är så förbannat bra.
Trots det fortsätter jag att tycka att Jon Nödtveits självmord var en tragedi, även om hans bandmedlemmar tycks anse att det var en modig och stark handling som bör respekteras. Han hittades med en s k grimoire uppslagen bedvid sig, dvs en bok med formler i svart magi. Först trodde man att det var The Satanic Bible, men där kom man på skam. Det var mer avancerat än så. Det känns faktiskt inte helt OK. Det känns väldigt ensamt och väldigt förvirrat.
Black metal har problem, utan tvekan. Men musiken är så förbannat bra.
Apropå gårdagens inlägg...
... så har jag vid närmare eftertanke kommit fram till att sjukhusen inte är de värsta syndarna när det gäller att ignorera föräldrarna. Där har personalen faktiskt - under min vecka som besökare på ett stort sjukhus - skött sig exemplariskt. Det är primärvården som har problem med auktoriteter. Kanske handlar det om prestige på något sätt. Kanske har inte läkarna på sjukhusen det problemet. Men det är ett faktum att föräldrar konsekvent ignoreras och behandlas som luft, alternativt som ett problem, av vår eminenta primärvård. Kanske handlar det om maktkamp och existensberättigande....
Something is rotten in the state of Denmark...
Something is rotten in the state of Denmark...
