Efter två års tystnad..
Jag finner det anmärkningsvärt. Jag finner så avskyvärt att jag lätt kan säga att jag inte har hört något mer kvinnoföraktande sen den där hockeyspelaren skrev att alla vet att killar är bättre än tjejer på allt! Lydnad är något vi förknippar med slavar eller hundar! Tjejer liknas alltså vid slavar och hundar. Jag saknar ord!
Vi som jobbar i skolan vet att verkligheten är mer komplicerad än så här, men om man ska generalisera så kan man säga att tjejer i allmänhet arbetar mer. De lämnar in uppgifter, läser böcker och strävar efter att få ett högt betyg. Lever vi inte i en Kafka-värld när detta anses vara skadligt och dåligt!!!
Men som sagt, generaliseringar av det här slaget skapar mer problem än de löser. Man bör börja med att differentiera lite mer. Vilken ålder pratar vi om, vilka ämnen pratar vi om och vilka tjejer och killar pratar vi om? När det gäller gymnasiet kan man fråga sig vilka program vi pratar om? Sen kan man fråga sig om skillnaderna verkligen är så stora! Dagens avslöjande i DN om felaktiga arbetslöshetssiffror visar att statistik kan ljuga. Vi tror dock blint på de siffror vi matas med av medierna. Nu räcker det!
Lärarutbildaren i Malmö späder bara på det redan existerande kvinnoförakt vi har i samhället, och enligt min mening är det framförallt unga tjejer som utsätts för det. Varför? Kan det vara för att de är så dåliga på att försvara sig? Tacksamma offer!
Denne man måste stoppas! Men framförallt: Såna åsikter måste malas ner till intet! Ska en sån här människa utbilda lärare? Det är ju groteskt.
Ytterligare en dag av vadande bland elevben och datorer
Eftersom eleverna på vår skola har fått bärbara datorer är numera korridorerna fulla med elever som sitter lutade mot väggen med utsträckta ben och datorn i knät. Man får omväxlande vada och kryssa bland dessa ben som självklart absolut inte dras undan för något så obetydligt som en lärare. Man kanske inte ska anklaga dem för de ser troligen inte ens att du kommer, upptagna som de är med att kolla in sin Facebook eller något nytt förnedringsinslag på You tube. Ja, egentligen ska man väl inte alls anklaga dem. Det är ju faktiskt inte de som har bett om datorer. Det är ett antal politiker som tycker att friskolor är en utmärkt idé. Så utmärkt att man har givit klartecken till att starta nya skolor till höger och vänster nästan helt utan urskillning och faktiskt utan att tänka på konsekvenserna. När man sedan dessutom startar en helt ny kommunal skola som inte behövs - som ett enmansprojekt - så är katastofen ett faktum. Nu måste även vi kommunala skolor konkurrera med varandra, förutom med friskolorna. Rena snurren.
Lösningen är att inte bara friskolorna lockar med bärbara datorer utan även de kommunala. Tänk er vilka kostnader! Tänk er vilket kap för datorförsäljarna! Tänk er vilka hål i den kommunala plånboken! Det är faktiskt märkligt att nästan i samma veva som datorerna började delas ut för tre år sen så drabbades vi av enorma sparkrav. Följderna blev köpstopp, indragen städning av klassrum och arbetsrum, t ex den dagliga avtorkningen av tavlorna. Nu ska varje lärare i stället springa fram och tillbaka mellan klassrum och toalett och skölja ur trasor för att torka av tavlan! Gång efter annan. Tavelsudd får heller inte köpas in mer. Trasan igen! Tavelpennor anses var en lyx.
Kompetensutveckling av personalen! Ha! Existerar inte. Muggar till toaletterna för att kunna dricka vatten under dagen? Ha! Inga pengar! "Då får vi dra in på något annat istället, t ex personalen", hotas det med. För att ytterligare spara pengar har man nu infört dubbelsidig utskrift i skrivaren med följd att massor av papper måste kasseras pga feltryck. Ja, detta desperata sparande har nu eskalerat till sådana nivåer att all form av värdighet har försvunnit. Respekten för undervisningsväsendet är borta. Från alla håll. Det hela liknar en absurdisktik fars!
Tack Maciej Zaremba!
Så ljuvligt det är när någon vågar lyfta på täcket till det räddhågsna politiska korrekthetens tankeklimat som frodas i Sverige. Dessa skandaler på lärarhögskolan avslöjar mer än vad man tror vid första anblicken. I själva verket är det just dessa föreställningar om kränkthet som ligger bakom många lärares känsla av ensamhet. Ingenstans får man stöd när man har försökt sätta gränser. Man kanske gormar, eller kör ut någon elev i ren desperation. Genast rusar dessa till rektor och talar om kränkhet. Varför gör de det? Jo, som Doktor Phil brukar säga: "Because they can." De vet att de får gehör. Det blir sedan samtal med läraren, gärna ett försoningssamtal där läraren ska be eleven om ursäkt. Samma elev som kanske stört undervisningan i ett halvår. Polisanmälan är inte ovanligt.
Jag vill påstå att skolan idag präglas av räddhågsenhet och detta gäller främst skolledningarna. Det har också med den allmäna inställningen till lärare att göra. Den inställning som skapades - eller snarare cementerades - av Göran Persson i och med kommunaliseringen 1989. Lärare kan och vet ingenting, och är dessutom förtryckare och på något dunkelt vis representanter för överheten. Dessa måste hållas nere. Så fick min mamma som varit lärare i 30 år på 90-talet av sin rektor - sparkad rätt neråt in i skolan från näringslivet - höra att "Vi kan inte gå till rätta med eleverna. Om de inte vill jobba i skolan så är det lärarens uppgift att göra undervisningen roligare". Samma skola fick några år senare stänga för att man inte kunde få bukt med ett antal naziser som härjade på skolan. Lärarna hade väl inte gjort undervisningen tillräckligt rolig...
Jag tycker faktiskt också att lärarna måste bli tuffare, även lärarna på lärarhögskolan. Hur kan vuxna erfarna lärare låta sig provoceras av några slynglar? Platta till dem bara! Var inte rädda för att bli anmälda! Ta striden! Stå på er! Men faktum är att studenterna inte har någon som helst respekt för den lärarhögskola de går på. Det är troligen bristen på respekt som är roten till allt detta onda. Dessutom kanske inte alla studenter på lärarhögskolan är lämpliga som lärare, t ex den unge mannen som var ordförande för gayföreningen. Han verkar ytterst omdömeslös. Och då är det inte undra på att seminarierna kantrar.
Lärarhögskolan i Uppsala är ett rent skämt. Studenterna blir nästan sjuka av allt meningslöst dravel de får lyssna på och ägna sig åt. Grupparbeten och examensarbeten utan mening. Dessutom är informationen bristfällig och hela organisationen tycks präglas av kaos. Vi kan inte ha sådana lärarutbildningar. Det bryter ner människor. Som tur är är de flesta lärarkandidaterna i mina ämnen - svenska och engelska - fantastiskt duktiga och kan tänka själva. De gör ett inre uppror mot lärarhögskolans kafkaliknande miljö och tar sig med ständig frustration igenom utbildningen. De lyckas otroligt nog bli duktiga lärare, trots lärarhögskolan. Men i andra ämnen är det inte lika lätt att hitta lämpliga blivande lärare och för dessa behövs verkligen en ordentlig, genomtänkt utbildning. Utan en massa genussnack, och dramaövningar samt löjliga praktikperioder då det enda studenterna ska göra är att läsa högt för eleverna! Praktiken får de ofta inte ens ha på det valda stadiet. Många blivande gymnasielärare hamnar således på förskolan. Jesus. Ska man skratta eller gråta?
Nu när Maciej Zaremba har lyft på täcket och visat upp den svenska fegheten i sin prydno hoppas vi på en ny början. En konstruktiv och pragmatisk sådan. En ny början för vårt förhållningssätt till kunskap och utbildning. En ny början för våra undermåliga lärarhögskolor. Och en ny början för mod och civilkurage inom skola och utbildning. Framförallt en ny början när det gäller rekryteringen av lärarstudenter. Lärarhögskolan kan inte längre vara en slasktratt för mindre begåvade elever som inte kommer på något annat yrkesval. Och den kan inte fortsätta vara en lekstuga för bebisar. Det måste vara vuxna ansvarskännande och BEGÅVADE människor som ska läsa till lärare. Det tycks vara bristen på ovannämnda egenskaper som leder till diskussionerna om kränkthet.
Nu är jag lite sur...
Lösningen är antingen att man börjar med någon form av antagningstest för att över huvud taget få läsa till lärare i svenska, eller att man höjer lärarlönerna med ca 10 000 i månaden så att man bara får de bästa att söka. Det börjar bli ganska bråttom. Som det är nu är det många av de duktigaste som vet att de bör välja ett annat yrke om de kan. För att få högre lön om inte annat. Lönen är viktig för unga människor. Själv bryr jag mig inte så mycket, men det är klart att situationen är lite absurd. En av mina före detta elever, som gick ut gymnasiet för 5 år sen, tjänar nu mer än mig, på ett helt okvalificerat arbete. Visserligen med den nackdelen att det är ett treskiftsarbete. Jag unnar honom verkligen den goda lönen, för skiftarbete över huvud taget är slitsamt i längden. Men ändå. Det är lite uppochnervänt. Eller hur?
Ytterligare ett alternativ är att man genast startar fortbildning för nya lärare där man tar igen sådant som tydligen både skolan och universitetet har lyckats missa när det gäller kunskapsinlärning!
Hujedamej!
Utvecklingssamtal - ett nödvändigt ont?
Jag menar att det absolut inte är nödvändigt. Däremot är det väldigt ont. Det är bara ytterligare ett sätt för skolan att lägga över ansvaret på föräldrarna. Hela idén med utvecklingssamtal tog man från industrin. Där handlar det ju om vuxna människor så utgångspunkten där är mycket annorlunda jämfört med små 7-åringar och varför inte dra till med 14-åringar, som sitter och lider av att behöva prata med alla irrierande vuxna som bara tjatar om samma saker.
Om man har tre barn så kommer man efter att de har fullgjort sin skolplikt samt gymnasiet att ha varit på 72 olika utvecklingssamtal. Vad ger ni mig för det? Motsvarar tiden som lagts ner på detta den output som kommer ut av det hela? I don't think so. För det första förlorar föräldrar pengar på att ta ledigt från jobbet mitt på dagen (lite gnälligt, jag vet, men icke desto mindre sant). Om man tvärtom har ett flexibelt jobb så kanske man i stället måste komma hem senare för att kompensera tiden, alternativt stressar sönder sin lunch. Och återigen. Har du tre barn så blir det sex gånger per år!! I kombination med alla andra förpliktelser du har gentemot skolan - sälja saker för att samla in pengar, göra matsäck, gå på föräldramöten, samt sitta i familjeråd, som jag tidigare skrivit om, och ibland även avsätta en hel dag för att vara i skolan och hjälpa lärarna att hålla ordning.
Jag har aldrig varit på något utvecklingssamtal som jag inte lika gärna kunnat vara utan. I allmänhet får man höra i stort sett samma sak genom åren. Dessutom sitter ofta det stackars barnet och nickar, håller med och skruvar sig av olust. Det är en pressande situation att två vuxna personer sitter och stirrar på en och förväntar sig att man ska en åsikt om sin skolgång. Låt barnen vara i fred! Eller låt klassföreståndaren sitta själv med barnet och ta sig tid att verkligen få reda på vad barnet tänker. Sitter man ensam med ett barn kan man få veta mycket. Men att försöka pressa barnet till att yttra sig funkar inte.
Jag säger inte att utvecklingssamtal är skadliga, men jag säger att de är meningslösa och ineffektiva. Det är inte ett bra sätt att hjälpa barnet på. Naturligtvis gäller inte detta alla. Kanske älskar vissa barn att hålla låda och kanske är vissa lärare ovanligt lämpade att föra konstruktiva utvecklingssamtal. Men i det stora hela är det inte ett bra påfund.
Jag föreslår att man inför gammaldags föräldramöten, där föräldrarna kan få komma och prata med läraren och ostört få berätta för läraren hur barnet känner sig, berätta om känslan av utanförskap eller något annat som man inte vill ta upp när barnet är med. Inga föräldrar vill kompromettera sina barn, vilket man kanske gör om man tar upp så pass känsliga saker när barnet är med. Den möjligheten - att föräldern ostört får prata med läraren - är helt borta i och med detta nya system.
Detsamma gäller på högstadiet. Jag har ännu inte, efter att ha haft min dotter tre år på högstadiet, träffat hennes idrottslärare, språklärare eller engelskärare. I stället tvingas jag att träffa klassföreståndaren om och om igen och få höra samma saker om och om igen. Denna stackars klassföreståndare har sällan någon relevant information från de andra lärarna, kanske bara något kort nerskrivet som talar om frånvaro och sen ankomst. Hur utvecklande är det?
Slutligen har man nu också infört detta värdelösa system på gymnasiet. Där är det helt olämpligt med ett sånt system. Tidigare hade vi trevliga vanliga hederliga föräldramöten då föräldrarna kom och pratade med en lärare i taget. Här hade man möjlighet att prata ostört utan eleven och få ovärderlig information. Vi lärare körde istället - åtminstone jag - någon form av utvecklingssamtal på lektionstid som uteslutande gällde just vårt eget ämne. Det är mycket konstuktivt och precis vad eleverna behöver. Ett utvecklingssamtal kan vara bra men då ska det kanske mer vara ett stödjande mentorssamtal av mer social karaktär. Det är en helt annat sak.
Jag tycker helt enkelt att hela denna reform är helt misslyckad. Den motverkar sitt syfte, tar ifrån föräldrarna makten över sina barn samt slösar bort dyrbar lärar- och föräldratid. I tron att man ger föräldrarna ansvaret så lämpar man i själva verket över mycket av ansvaret på barnet självt. Inte undra på att barnen blir stressade. De flesta människor ser inte alla dessa problem utan anpssar sig snällt efter samhällets krav. Det låter ju så bra gubevars. Utvecklingsamtal... Riktigt modernt. Och väldigt socialt och engagerat.
Ingen skugga ska falla över lärarna. De handlar efter bästa förmåga och med stor välvilja (hoppas jag). Men tänk så mycket tid det tar att förbereda och genomföra ett sånt här samtal! Dyrbar tid! Den tiden kan användas bättre. Dags för skolan att bli effektiv!
Nu har vansinnet brakat loss på skolan!
Vad finns det för problem? Vi har lagt alla samtal samma dag, viket innebär att det i stort sett blir ett intensivt pratande ca 7 timmar i sträck, med ett kort avbrott för lunch. Alla som har haft ett personligt samtal som kräver engagemang någon gång och där man själv dessutom är den drivande, vet hur utmattande det är. Detta får vi inte ett öre extra för. Det ska bara göras utöver allt vi har gjort tidigare! Det kan bara tolkas på ett sätt. De höga herrararna anser att vi inte har haft tillräckligt att göra. Känns lite komiskt.
Ytterligare problem? Salar. Om hela skolan har dessa samtal samtidigt så är många salar upptagna. Man kan omöjligt få ett rum för sig själv. Detta innebär att andra elever ska lyssna när man har privata utvecklingssamtal. Hårresande, tycker jag. Sådana samtal bör var helt privata.
Dessutom kräver dessa samtal förberedelse. Om vi tar i i underkant och säger en timme per elev, så är vi redan uppe i sammanlagt 22 timmars arbete, som vi plötsligt ska göra utöver allt annat.
Alla väntar nu på att den fantastiska borgerliga alliansen ska förstatliga skolan, höja lärarnas löner samt återupprätta skolans heder och värdighet. Och dessutom i stort sett frälsa oss alla ifrån kommunpolitiker och andra klåfingriga världsförbättrare.
Jag säger som prästen sa i kyrkan inför advent. "Vi väntar och vi längtar..."
Pojkar får sämre betyg för att...
Jag tänkte nämna några exempel. Jag hade nyligen en manlig elev, som var duktig i svenska, men trots det kunde han inte förmå sig att lämna in sina uppgifter. Han skrev ett VG på Nationella provet, men hade inte gjort kursen, dvs inte läst alla de romaner som skulle läsas, inte lämnat in alla de skrivuppgifter som skulle göras och inte heller deltagit i tillräckligt många prov. Jag hotade med ett IG. Då lämnade han in några hafsigt ihopkomna redovisningar. Resultatet blev G i slutbetyg. Jag frågade varför han inte ansträngde sig för att få ett VG. Det behövs inte, sa han. Jag hade så bra resultat på högskoleprovet! Detta var en glad gamäng, så jag är övertygad om att han kommer att klara sig utmärkt i livet, trots lågt betyg i svenska.
Ett annat exempel. En elev fick av misstag fel betyg i slutbetyget (en annan lärare) och trots att han upptäckte felet så brydde han sig inte om att åtgärda det. När läraren - som själv upptäckte misstaget - ringde och frågade varför han inte hade sagt något, så sa han bara. "Det spelar ingen roll. Jag har så bra betyg ändå, i övriga ämnen".
Vad säger oss detta? Jo, kanske att killar inte bryr sig i lika stor utsträckning som tjejer. Jag har hela klasser (bara pojkar) som inte har högre ambitioner än att få ett G i svenska. Det skulle inte falla dem in att kämpa för ett bra betyg. Det är liksom inte värt det. Det kommer att gå så bra för dem ändå.
Detta är självklart bara en del av sanningen, men jag tror att det är en ganska viktig del. Betygen borde uppvärderas. Det ska vara viktigt att ha bra betyg. Dörrar ska öppnas för människor som har bar betyg. Det betyder dock inte att dörrar ska stängas för dem som får dåliga betyg, men färre dörrar ska öppnas, tycker jag. Man bör helt enkelt få stå sitt kast för att man slafsade bort skolan. Eller välja att gå den långa vägen. Den möjligheten ska alltid finnas.
Shout it out loud!
Det senaste medieutspelet är ett bevis för detta. Kvinnor kan inte vara objektiva. Pojkar får lägre betyg än flickor och detta skulle bero på att kvinnor har lättare att förstå flickor, eftersom de är av samma kön. Jag kommer att lägga ut texten kring detta vid tillfälle. Den kvinna som har gjort denna undersökning tycks sakna alla insikter i ämnet, Slutsaterna är komiska, rent ut sagt. Jag kan ange 1000 helt normala och godtagbara skäl till att pojkar får lägre betyg än flickor. Det gäller naturligtvis bara i mitt ämne, svenska, men jag tror att det är ganska representativt.
I'll be back. Hasta la vista, baby!
