Tack Ebba Witt-Brattström!
Äntligen en vettig människa som bemöter alla okunniga viktigpettrar (DN idag). Äntligen någon som diskuterar själva frågan, en litterär kanon i skolan, och inte bara ägnar sig åt tom retorik om rasism och främlingsfientlighet . Men jag tycker att det var en ynklig liten artikkel. Det behövs ett stort uppslag. Och fler artiklar med liknande innehåll. Varför har ingen folkpartist gått ut och kraftfullt försvarat sitt eget partis lysande förslag? Varför lämnar man fältet öppet för tomma tyckare? Var finns Sveriges intellektuella elit? Består den bara av två personer? Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl. Det verkar lite tunt...
Jag som själv är lärare tänker dock på följande konkreta problem med en litterär kanon:
Många är dyslektiker. Många är helt ovana läsare. Många har koncentrationssvårigheter. Många lärare undrar uppgivet hur man ska få dessa att läsa. Detta problem kvarstår oavsett införande av en litterär kanon. Men kanske det blir än större om eleverna ska läsa ännu fler och ännu svårare böcker. Det är ett problem som absolut måste lösas. Det finns alltid lösningar, men de kostar i allmänhet.
Hur ska man hinna? Redan nu läser eleverna ca sex romaner under sina tre år på gymnasiet (i bästa fall). Ofta får de välja fritt inom ett tema, t ex krigsromaner, historiska romaner eller kärleksromaner. Har man tur får man automatiskt med klassiker. Inte så ovanligt faktiskt. Men om vi också ska få in Utvandrarna, Händelser vid vatten och Kejsaren av Portugallien (vissa lärare läser förstås redan dessa böcker) så behöver vi mer tid. De stackars eleverna kan inte gärna förväntas läsa tio romaner på tre år och dessutom kanske tre-fyra på engelskan. Det är omänskligt. De förväntas ju läsa alla dessa romaner utanför skoltid. Samtidigt som vi hoppas att de ska ha sån läslust att de läser andra böcker hemma av egen fri vilja!
Slutsats: Mer tid till svenskan! 100 timmar till för läsning på lektionstid, samt halvklass (vilket var självklart på 70-talet) så att vi får möjlighet att diskutera böckerna i mindre grupper.
Vad gäller integrationsdiskussioner så var Cecilia Wikström lite luddig i sin artikel. Men jag tror verkligen att en bra undervisning i svenska stärker en god integration. Efter tio år som lärare så kan jag konstatera att språket är den enskilt största orsaken till segregationen mellan svenskar och invandrare. Med mer läsning av svenska romaner med ett mycket gott svenskt språk stärker vi både svenskars och invandrares kunskaper i svenska. Självklart lär man sig svenska bäst genom att läsa böcker som är skrivna på svenska. Översättningar i all ära, men det går inte att jämföra med ett språk som direkt har sprungit ur ett svenskspråkigt hjärta. Fråga Theodor Kallifatides hur han lärde sig svenska. Genom att läsa Tom Clancy? I don' think so.
Men man får inte glömma ämnet svenska för invandrare/ svenska som andraspråk. Många av dessa elever har bott länge i Sverige och skulle gott kunna läsa svenska klassiker. Andra har varit här för kort tid för att läsa långa romaner. Då kan de läsa noveller av dessa författare. Det gör man naturligtvis redan på många skolor, men allt handlar om att det inte står inskrivet i målen att det är obligatoriskt, vilket lämnar dörren öppen för oerhört mycket godtycke. Vi vill väl ha en likvärdig skola? Det ska inte variera från skola till skola. Vissa svenska författare bör vara lästa när man går ut gymnasiet. Punkt slut.
Jag som själv är lärare tänker dock på följande konkreta problem med en litterär kanon:
Många är dyslektiker. Många är helt ovana läsare. Många har koncentrationssvårigheter. Många lärare undrar uppgivet hur man ska få dessa att läsa. Detta problem kvarstår oavsett införande av en litterär kanon. Men kanske det blir än större om eleverna ska läsa ännu fler och ännu svårare böcker. Det är ett problem som absolut måste lösas. Det finns alltid lösningar, men de kostar i allmänhet.
Hur ska man hinna? Redan nu läser eleverna ca sex romaner under sina tre år på gymnasiet (i bästa fall). Ofta får de välja fritt inom ett tema, t ex krigsromaner, historiska romaner eller kärleksromaner. Har man tur får man automatiskt med klassiker. Inte så ovanligt faktiskt. Men om vi också ska få in Utvandrarna, Händelser vid vatten och Kejsaren av Portugallien (vissa lärare läser förstås redan dessa böcker) så behöver vi mer tid. De stackars eleverna kan inte gärna förväntas läsa tio romaner på tre år och dessutom kanske tre-fyra på engelskan. Det är omänskligt. De förväntas ju läsa alla dessa romaner utanför skoltid. Samtidigt som vi hoppas att de ska ha sån läslust att de läser andra böcker hemma av egen fri vilja!
Slutsats: Mer tid till svenskan! 100 timmar till för läsning på lektionstid, samt halvklass (vilket var självklart på 70-talet) så att vi får möjlighet att diskutera böckerna i mindre grupper.
Vad gäller integrationsdiskussioner så var Cecilia Wikström lite luddig i sin artikel. Men jag tror verkligen att en bra undervisning i svenska stärker en god integration. Efter tio år som lärare så kan jag konstatera att språket är den enskilt största orsaken till segregationen mellan svenskar och invandrare. Med mer läsning av svenska romaner med ett mycket gott svenskt språk stärker vi både svenskars och invandrares kunskaper i svenska. Självklart lär man sig svenska bäst genom att läsa böcker som är skrivna på svenska. Översättningar i all ära, men det går inte att jämföra med ett språk som direkt har sprungit ur ett svenskspråkigt hjärta. Fråga Theodor Kallifatides hur han lärde sig svenska. Genom att läsa Tom Clancy? I don' think so.
Men man får inte glömma ämnet svenska för invandrare/ svenska som andraspråk. Många av dessa elever har bott länge i Sverige och skulle gott kunna läsa svenska klassiker. Andra har varit här för kort tid för att läsa långa romaner. Då kan de läsa noveller av dessa författare. Det gör man naturligtvis redan på många skolor, men allt handlar om att det inte står inskrivet i målen att det är obligatoriskt, vilket lämnar dörren öppen för oerhört mycket godtycke. Vi vill väl ha en likvärdig skola? Det ska inte variera från skola till skola. Vissa svenska författare bör vara lästa när man går ut gymnasiet. Punkt slut.
