Det var ju lite vår i luften idag, med dagsmeja och allt. Jag lyssnade på steglitsen och rödhaken idag (inte i verkligeheten alltså, utan via någon hemsida. Har glömt vilken. Det var en säll upplevelse.) I och med detta fylldes jag av hopp om framtiden och den annalkande våren. Vintern biter sig dock fast ett tag till. Men solen börjar värma "and that made all the difference" för att tala med Robert Frost.

---

..och det kan man tacka Leonardo DiCaprio för. Han är en riktig karaktärsskådespelare som tidigare hade oförtjänt dåligt rykte på grund av sina två förste-älskare-filmer Romeo and Juliet och Titanic. Jag måste göra en utvikning här. Vad är det med män som gör att de hatar Leonardo DiCaprio (hatade) och Hugh Grant? De är nog utan tvekan de två största hatobjekten för män i alla åldrar. Jag har hört män leverera olika teorier, bl a att de båda stämmer så illa med vad män får lära sig är viktigt för att vara en riktig man. Och att vara en riktig man betyder ju att kunna lägga omkull kvinnor. Leonardo DiCaprio är så pass feminin att han hotar hela manligheten och Hugh Grant är så pass fjantig med sin lugg och sitt stammande att ingen karl kan tro på att kvinnor gillar dessa män. Eller är det avundsjuka? Det tror jag inte på. Jag tror snarare att det handlar om att de känner sig hotade av det feminina.

Kvinnor känner sig på samma sätt hotade av en viss typ av kvinnor. Scarlett Johanson är en förödande sexig kvinna som skulle kunna få omkull vilken karl som helst. Såna tål vi inte. De ska motarbetas och hatas. Så är det bara. Man kan anklaga henne för att se dvärgväxt ut, att ha för tjocka läppar eller nåt annat. Det hjälper inte. Faktum kvarstår. Hon är vrålsexig och få kan tävla med henne. Allra minst man själv.

Nåväl. The Aviator. Nu har Leonardo DiCaprio - stackars karl - äntligen genom träget arbete och medvetet val av roller lyckats vinna över männen på sin sida. Inga mer kärleksfilmer, tycks han tänka. Det är en medveten strategi, utan tvekan. Filmen är bra för den visar en envis man uppfylld av sina visioner - sånt som amerikaner älskar - som får betala ett ganska högt pris, men som i slutändan visar sig vara stark och moraliskt mer högtstående än vilken politiker som helst. Egentligen ganska klyschigt, men what the heck. Det är ju bra. Det funkar. Filmen är gripande och engagerande. Howard Hughes, som filmen handlar om, lyckades ju faktiskt uppnå något med sina pengar. Men man undrar om han inte hade aspergers eller nåt liknande. Detta ständiga mjölkdrickande och besattheten av stora projekt. Och så alla ticsen. Var det Tourettes? Ja, vi får aldrig veta svaret. Men filmen var klart sevärd.


________________________________________________________________________________________________

Eftersom eleverna på vår skola har fått bärbara datorer är numera korridorerna fulla med elever som sitter lutade mot väggen med utsträckta ben och datorn i knät. Man får omväxlande vada och kryssa bland dessa ben som självklart absolut inte dras undan för något så obetydligt som en lärare. Man kanske inte ska anklaga dem för de ser troligen inte ens att du kommer, upptagna som de är med att kolla in sin Facebook eller något nytt förnedringsinslag på You tube. Ja, egentligen ska man väl inte alls anklaga dem. Det är ju faktiskt inte de som har bett om datorer. Det är ett antal politiker som tycker att friskolor är en utmärkt idé. Så utmärkt att man har givit klartecken till att starta nya skolor till höger och vänster nästan helt utan urskillning och faktiskt utan att tänka på konsekvenserna. När man sedan dessutom startar en helt ny kommunal skola som inte behövs - som ett enmansprojekt - så är katastofen ett faktum. Nu måste även vi kommunala skolor konkurrera med varandra, förutom med friskolorna. Rena snurren. 

Lösningen är att inte bara friskolorna lockar med bärbara datorer utan även de kommunala. Tänk er vilka kostnader! Tänk er vilket kap för datorförsäljarna! Tänk er vilka hål i den kommunala plånboken! Det är faktiskt märkligt att nästan i samma veva som datorerna började delas ut för tre år sen så drabbades vi av enorma sparkrav. Följderna blev köpstopp, indragen städning av klassrum och arbetsrum, t ex den dagliga avtorkningen av tavlorna. Nu ska varje lärare i stället springa fram och tillbaka mellan klassrum och toalett och skölja ur trasor för att torka av tavlan! Gång efter annan. Tavelsudd får heller inte köpas in mer. Trasan igen! Tavelpennor anses var en lyx.

Kompetensutveckling av personalen! Ha! Existerar inte. Muggar till toaletterna för att kunna dricka vatten under dagen? Ha! Inga pengar! "Då får vi dra in på något annat istället, t ex personalen", hotas det med. För att ytterligare spara pengar har man nu infört dubbelsidig utskrift i skrivaren med följd att massor av papper måste kasseras pga feltryck. Ja, detta desperata sparande har nu eskalerat till sådana nivåer att all form av värdighet  har försvunnit. Respekten för undervisningsväsendet är borta. Från alla håll. Det hela liknar en absurdisktik fars!

---

 

 

 

Nu måste jag nog skriva om en bra bok som jag nyligen har läst. Den heter "Kalifens hus - ett år i Casablanca" och är skriven av Tahir Shah. Boken är rent underbar. Det känns som om jag har varit i Casablanca och upplevt gränderna i La Bidonville - gamla stan - och suttit och pratat med karlarna på caféerna och druckit arabiskt kaffe. Författaren är mycket bra på att beskriva miljöer och stämningar. Jag känner fortfarande dofterna och hör fortfarande rösterna. Musiken som de tjugo andeutdrivarna spelade under ett dygn i Kalifens hus ringer fortfarande i mina öron.

Grundhistorien är att huvudpersonen tröttnar på livet och klimatet i England och därför köper ett gammalt hus - eller snarare ett smärre palats - i Casablanca och rustar upp det under ett år. Han har tagit med sig sin unga familj och tillsammans genomlider de ett osannolikt och absurt renoveringsarbete vars karaktär är väsensskilt från hur det skulle ha gått till i England. Arbetarna kommer inte när de ska, de röker hasch i stället för att arbeta, de sover i stället för att arbeta, de förstör i stället för att bygga upp. Men detta är bara ena sidan av myntet för när han verkligen får tag på bra arbetare så är de så skickliga att man inte i hela Europa skulle kunna uppbringa lika skolade hantverkare, exempelvis mosaikläggare, murare eller snickare. De gör dessutom allt för hand enligt mångtusenåriga traditioner. Som grädden på moset är de också riktiga personligheter var och en och slutresultatet - av googlade bilder att döma - blev rasande vackert.

Renoveringsarbetet är kantat av märkliga avbrott som exempelvis kan bero på att de anställda marockanerna får för sig att det finns djinner - onda andar ungefär - som ställer till oreda och lokalerna måste avdjinniseras med hjälp av andeutdrivare från landsorten. Detta stjäl ju förstås dyrbar tid från byggnadsarbetet. En annan sak som hindrar arbetet kan vara att familjens allt i allo, Kamal, plötsligt är spårlöst försvunnen och följaktligen inte kan leverera det material som han på olaglig väg uppbringat. Arbetet står alltså stilla och huvudpersonen sliter sitt hår. Men plötsligt - gärna i vargtimmen - dyker den mystiske Kamal upp med sin dyrbara last och arbetet kan upptas igen.

Författaren är otrolig på att kunna uthärda såna här äventyr utan att tappa fattningen. Visst blir han arg ibland, men han tycks hysa en stor kärlek för den marockanska livsstilen och det marockanska folket. Han uppskattar oförutsägbarheten i det liv han lever i Casablanca och inte ens den lokala övertron på djinner gör honom riktigt arg, trots att det sätter käppar i hjulen för honom. Han respekterar på något mystiskt sätt de lokala sedvänjorna, eller snarare han accepterar dem och tar dem med jämnmod.

Det här är en bok man ska läsa om man vill lära sig om en annorlunda och långsammare livsstil - långt ifrån den industrialiserade effektiva världen i norra Europa - och om man vill ha lättsmält underhållning, men framförallt om man vill känna dofterna och höra ljuden från orienten. Ett plus är också att huvudpersonen är så ytterligt sympatisk. Han sökande efter sin fars förflutna sätter också en personlig prägel på berättelsen och ger en rörande bild av faderskärlek. Ja, kort sagt. Läs boken!

---

 

 

Men hur ska man hinna? Bland allt livsbrus, facebook, tv, film, inlärning av arabiska osv? Städning, diskning och tvätt inte att förglömma. Nå, det gäller väl att prioritera. Iår kväll lyssnade jag på arabisk musik och försökte förstå texterna. Jag har koncentrerat mig på två låtar, en med Oum Kalthoum och en med Fairouz. Det är svårt och lätt. Språket är svårt, men det är som tur är ett begränsat antal ord som förekommer i texterna, vilket gör det lite lättare. Kärleken är sig lik över hela världen. Det behövs inte så många ord, men desto mer känsla, vilket ju framkommer i själva musiken.

Det är mycket romantiska ord, mycket i min smak, såsom stjärnor, natt, liv, hav och ensamhet och sorg. Kan det bli mer romantiskt? Att lära sig arabiska är som att lösa en gåta. Det är ett fantastiskt livsäventyr. Alla borde ägna sig åt det. Varför har jag inte gjort detta tidigare? Men för att travestera psaltaren. Att inte lära sig arabiska har sin tid, att lära sig arabiska har sin tid...

Igår var det Alla hjärtans dag. Man borde ha ägnat sig åt kärlek i stället... Men i brist på det så...