Hus i Marocko
Nu måste jag nog skriva om en bra bok som jag nyligen har läst. Den heter "Kalifens hus - ett år i Casablanca" och är skriven av Tahir Shah. Boken är rent underbar. Det känns som om jag har varit i Casablanca och upplevt gränderna i La Bidonville - gamla stan - och suttit och pratat med karlarna på caféerna och druckit arabiskt kaffe. Författaren är mycket bra på att beskriva miljöer och stämningar. Jag känner fortfarande dofterna och hör fortfarande rösterna. Musiken som de tjugo andeutdrivarna spelade under ett dygn i Kalifens hus ringer fortfarande i mina öron.
Grundhistorien är att huvudpersonen tröttnar på livet och klimatet i England och därför köper ett gammalt hus - eller snarare ett smärre palats - i Casablanca och rustar upp det under ett år. Han har tagit med sig sin unga familj och tillsammans genomlider de ett osannolikt och absurt renoveringsarbete vars karaktär är väsensskilt från hur det skulle ha gått till i England. Arbetarna kommer inte när de ska, de röker hasch i stället för att arbeta, de sover i stället för att arbeta, de förstör i stället för att bygga upp. Men detta är bara ena sidan av myntet för när han verkligen får tag på bra arbetare så är de så skickliga att man inte i hela Europa skulle kunna uppbringa lika skolade hantverkare, exempelvis mosaikläggare, murare eller snickare. De gör dessutom allt för hand enligt mångtusenåriga traditioner. Som grädden på moset är de också riktiga personligheter var och en och slutresultatet - av googlade bilder att döma - blev rasande vackert.
Renoveringsarbetet är kantat av märkliga avbrott som exempelvis kan bero på att de anställda marockanerna får för sig att det finns djinner - onda andar ungefär - som ställer till oreda och lokalerna måste avdjinniseras med hjälp av andeutdrivare från landsorten. Detta stjäl ju förstås dyrbar tid från byggnadsarbetet. En annan sak som hindrar arbetet kan vara att familjens allt i allo, Kamal, plötsligt är spårlöst försvunnen och följaktligen inte kan leverera det material som han på olaglig väg uppbringat. Arbetet står alltså stilla och huvudpersonen sliter sitt hår. Men plötsligt - gärna i vargtimmen - dyker den mystiske Kamal upp med sin dyrbara last och arbetet kan upptas igen.
Författaren är otrolig på att kunna uthärda såna här äventyr utan att tappa fattningen. Visst blir han arg ibland, men han tycks hysa en stor kärlek för den marockanska livsstilen och det marockanska folket. Han uppskattar oförutsägbarheten i det liv han lever i Casablanca och inte ens den lokala övertron på djinner gör honom riktigt arg, trots att det sätter käppar i hjulen för honom. Han respekterar på något mystiskt sätt de lokala sedvänjorna, eller snarare han accepterar dem och tar dem med jämnmod.
Det här är en bok man ska läsa om man vill lära sig om en annorlunda och långsammare livsstil - långt ifrån den industrialiserade effektiva världen i norra Europa - och om man vill ha lättsmält underhållning, men framförallt om man vill känna dofterna och höra ljuden från orienten. Ett plus är också att huvudpersonen är så ytterligt sympatisk. Han sökande efter sin fars förflutna sätter också en personlig prägel på berättelsen och ger en rörande bild av faderskärlek. Ja, kort sagt. Läs boken!
Man får inte ge upp! Jag får skriva om alltihop!
Men så olika utgångspunkter man kan ha i två inlägg som skrivs med 20 minuters mellanrum! Nyss var jag ivrig och bubblade av lust skriva av mig. Nu kämpar jag i motvind för att minnas vad jag skrev i min av misstag raderade blogg! Här borde jag svära, men avhåller mig.
Så här tror jag att bloggen såg ut:
Jag har sett att jag har fått en kommentar av Saris på ett av mina inlägg. Hon skriver klokt och balanserat om användningen av ordet svart och mörk för att beteckna invandrare respektive mörkhyad. Vi är ense om att det råder begreppsförvirring eftersom äldre och yngre generationer använder helt olika ord. Mer om detta framöver. Jag har så mycket annat att av handla, till exempel
att jag har läst Parfymen av Patrick Süskind och vad jag tycker om den
att betygssystemet är vedervärdigt och orättvist och på vilket sätt
att årets blomning är helt fantastisk och att vi just nu befinner oss mellan hägg och syrén och vad det innebär
att jag äntligen har börjat med fågelskådning och hur kul det är
att jag är trött på det moderna samhällets empatilöshet och vad den beror på
att skolan måste styras upp innan allt går åt helvete
att medias (och människors) sexfixering börjar bli tröttsam och äcklig
Ja, ni ser ju själva hur jag har det! Var ska jag börja? Med Parfymen kanske. Det har tagit mig mer än 20 år att närma mig Patrick Süskinds bok. Jag läser sällan böcker när de är nyutkomna och är på modet. Varför? Det är något devalverande i att vara alltför populär. Det gäller inte film, utan endast böcker. Nu när boken känns mer neutral kändes det fruktansvärt rätt att läsa den, men det främsta skälet är att den ju numera finns på film. Man måste ju läsa boken först och se filmen sen. Det är den traditionella tågordningen.
Boken är ett mästerverk. Varje ord är valt med precision. Det är ett vackert flödande perfekt och precist språk. Det är aldrig slappt, likgiltigt, halvbra. Boken är kompromisslöst välskriven. Grenouille, den på många vis missbildade, huvudpersonen, är en märklig gestalt. Jag har så svårt att förstår hur man kan överföra honom till film. Han är både passionerad och objektiv samtidigt, i sitt sökande efter den perfekta doften. Han är inte helt känslolös eftersom han faktiskt blir upphetsad vid tanken på att själv kunna skapa den perfekta doften och även av att känna och uppleva den. Men han är beräknande och oempatisk. Han påminner om ett djur. Han är aldrig ute efter att skada någon för nöjes skull, utan bara när han har ett tydligt syfte. Precis som ett djur som måste döda för att överleva. Det gör honom ganska omänsklig och det är svårt att tycka om honom. Trots det blir man engagerad och fascinerad.
Han har inte blivit sådan för att det är synd om honom på grund av att han har haft en olycklig barndom. Nejdå, han tycks vara född sån eller åtminstone predestinerad att bli sån. Han har bara ett enda mål och det är att skapa den i hans tycke ljuvligaste av dofter. Tyvärr innebär det att han måste mörda mycket unga kvinnor och bokens pedofila - och till viss del även incestuösa - inslag visar att boken är skriven i en annan tid (1985). Det känns unket idag, men var troligen inte fullt så laddat då, kanske bara lite kittlande eller chockerande. Nu är det verkligen på gränsen för det uthärdliga. Kanske blir man extra illa berörd när man själv har tonårsdöttrar. Man hoppas att filmen hanterar detta på ett acceptabelt sätt
Jag tycker så mycket om bokens många, långa och detaljerade beskrivningar av olika dofter och deras beskaffenhet. Det är också härligt att läsa om de omsorgsfulla processer som blommorna och växterna måste genomgå för att man ska lyckas utvinna de där få dropparna av gudomlig doft, och vad som sedan krävs för att bevara doften. Man reser under 245 sidor genom dofternas gåtfulla rike och det känns som om Patrick Süskind sitter inne med hela hemligheten bakom detta mysterium. Jag tycker att översättaren (Ulrika wallenström) har gjort ett storartat jobb. Det känns inte som en belastning att inte kunna läsa boken på originalspråk. Översättningen är helt enkel kongenial.
Jag undrar lite hur det har gått för författaren! Kan man någonsin skriva igen när man redan i och med sin debut har skapat ett mästerverk? Jag måste undersöka författarens författarbana. vad har hänt sedan 1985?
Här följer några exempel på språkets skönhet:
I slutet av juli började jasminens tid, i augusti natthyacintens. Bägge slagens blommor hade en så utsökt och samtidigt ömtålig parfym att de inte bara måste plockas före soluppgången utan också fordrade en ytterst speciell, varsam behandling.... Dessa de ädlaste av alla blommor lät sig inte utan vidrae frånryckas sin själ, man måste avlocka dem den med regelrätta smekningar
och
Redan vid första andetaget märkte han att det var något som inte stämde. Atmosfären var inte som den borde. I stadens doftklädnad, denna slöja vävd av många tusen trådar fattades guldtråden. Under de senaste veckorna hade denna doftande tråd blivit så kraftig att Grenouille tydligt hade uppfattat den till och med på andra sidan staden vid sin koja. Nu var den borta, försvunnen, kunde inte spåras upp igen ens med det mest intensiva snusandet. Grenouille var som förlamad av skräck.
Läs boken och bli förförd!
Mikael Niemi är en fantastisk författare. Nästan så att man kan säga att han är larger than life.
Mannen som dog som en lax är en osannolik blandning. Först och främst är den en kriminalhistoria. Men det tycks författaren nästan glömma bort efter ett tag. Han börjar syssla med allt möjligt annat i stället. Såsom att t ex måla upp en mustig scen då Finland (d v s Sverige) och Rysssland ska göra upp var gränsen ska gå mellan de två länderna. Mitt i berättelsen förflyttas vi alltså tvåhundra år bakåt i tiden. I och för sig fungerar det ganska bra, men det är så absurt. Han gör samma sak längre fram i boken, men då är det den svenske kungen Oskar ll som får spela huvudrollen i en scen som avgör framtiden för finskans ställning i Sverige.
Ja, det är verkligen en intressant och mångsidig bok. På slutet knyts alla trådar ihop och en del sammanhang klarnar, Men en del klarnar inte. Kanske behöver man läsa om boken för att förstå.
Dessutom vill Niemi skildra Therese, den kvinnliga polisen, som är en av huvudpersonerna. Han lyckas faktiskt göra skildringarna av henne intressant, men det är nånting som gör att hon framstår mer som en man än som en kvinna. Självklart beror det på att han har beskrivit henne som stark och tuff, men det är något mer som inte stämmer. Det spelar dock ingen roll för hon framstår som en ganska fascinerande människa och man vill hela tiden läsa mer om henne och hennes komplicerade relation till sin mamma.
Det bästa med boken är väl att man lär sig så mycket om Tornedalen och dess historia. Det är så oerhört intressant att de här människorna anser sig ha en annan bakgrund är vanliga svenskar. De känner sig mer befryndade med finnar och samer p g a det gemensamma urspunget - Uralbergen. Det har man inte vetat. Men nu vet man. Tack vare Mikael Niemis obändiga lust att sprida sitt evangelium. Vilket är? Hör oss! Se oss! Förstå hur vi har haft det! Inse att Sverige inte är vad ni tror! Kanske nåt sånt.
Ödets ironi! Just när Harald Blåtand har blivit botad från sin tandvärk....
...med hjälp av S.t Jakobs klocka, tagen som stridsbyte i Santiago de Compostela (får man anta), så drabbas jag av samma åkomma. Jag har läst Röde Orm många gånger och alltid fröjdats åt att läsa om hur lätt och snabbt han blev botad med Guds hjälp, efter otaliga kurer med blodiglar och grodblod m m. I ett slag försvann hans tandvärk och han kunde äntligen börja förbereda sitt härliga julgille med fläsk, blodkorv och varmt öl kryddat med ett och annat envig (tycker det borde var "en" envig, men icke).
Nå, nu har jag alltså själv drabbats av fruktansvärd tandvärk. Jag vet inte om det är en varbildning eller liknande, men jag ser ut som en hamster och hela högra halvan av ansiktet värker något ohemult. Nu förstår jag äntligen Harald och hans plågor och kval. Och det var tack vare en elev som detta samband stod klart för mig. Denne elev hade just hört högläsning av slutet av kapitel åtta - det om Haralds tandvärk och dess botande - då han kom på att jag hade samma åkomma som kungen. Jag har alltid trott att jag var viking i mitt förra liv. Kanske just Harald. Alla tecken tyder på det. Nu ska jag alltid hädanefter läsa Röde Orm med nya ögon.
Hur många bra böcker kan det finnas!
Helt nyligen läste jag klart Primo Levis bok om hans tid i koncentrationslägret Auschwitz. Jag har läst många skildringar skrivna av koncentrationslägerfångar, men jag upphör aldrig att fascineras. Det är lika intressant och lika vidrigt varje gång man läser om det. Varje människas unika lidande och världsuppfattning tycks vara lika intressant. Tänk så många historier som ännu inte har berättats! Nu senast läste jag Jerzy Einhorns bok Utvald att leva. En otrolig läsupplevelse. Men denna bok, Är detta en människa, av Primo Levi tillförde en del nya infallsvinklar till detta ondskefulla skeende i historien.
För det första var han italienare och således helt främmande inför den tyska kulturen - som han i och för sig stiftade mycket lite bekanskap med utöver den knivskarpa systematiken och effektiviteten i lägret - och på så vis får man en ganska ny syn på hela förintelsetanken. Han kunde heller i stort sett ingenting av språket, vilket självklart förstärkte intrycket av godtycke. Han förstod aldrig de order som utdelades. Trots det var han tvungen att snabbt lära sig att hålla masken och låtsas att han förstod. Primo Levi är bra på att skildra den absurda situation som han befann sig i. Han förklarar många gånger att fångarna till slut slutade att överhuvud taget försöka förstå vakternas handlingar, eller de order som utdelades, varför de befann sig i lägret och ännu mindre att söka en logik eller mening med allt. Det intressanta är att boken kom ut redan 1947. Det är en stark känsla av närvaro i boken, kanske på grund av att författaren redan i lägret började skriva boken. Naturligtvis fick han förstöra det skrivna, men han bevarade det i sitt minne.
Många överlevande har ett distanserat sätt att berätta. Imre Kertész blev ju beskylld för att vara allt för kylig i sitt berättande. Jag har föreställt mig att det har att göra med att det är så outhärdligt att minnas att ett distanserat förhållningssätt underlättar skrivprocessen Jag tycker mig märka ett liknande sätt att berätta hos Rickard Flinga i Iskallt och stenhårt (20 år i amerikanskt fängelse). Men jag börjar också undra om det är ett judiskt sätt att förhålla sig till livet och lidandet. Det finns inget hat mot tyskarna i Levis bok. Hat är ju heller inget man förknippar med den judiska kulturen. Den kristna delen av världen kan dock anklagas för att ha drabbats av hat vid rikliga tillfällen genom historien. Kan det ligga något i att det har med själva judendomen att göra?
1976 skrev Primo Levi en efterskrift till sin bok, som svar på alla frågor han har fått av skolbarn genom åren. Dessa svar är mycket läsvärda och förklarar mycket som vi alla undrar över, på ett koncist och sakligt sätt.
Primo Levi dog1987. Han föll utför ett hisschakt och fortfarande vet ingen om det var en olycka eller självmord. Kanske var det för svårt med alla minnen.
Läs boken! Den är gripande!
Hjalmar Söderberg!
Tänk vilken författare! Egentligen tycker jag att tempot i hans böcker är lite för långsamt för min smak. Många äldre böcker har på just den punkten åldrats betänkligt. Lyckligtvis är många av dem så skickligt skrivna att man vill läsa klart boken ändå. Det här är en sådan bok.
Doktor Glas funderar över livet. Han utbrister sitt klassiska: "Liv, jag förstår dig inte!". Man kan genast känna igen sig. Hur många gånger har man inte förundrats över livets brist på synbar logik. Godtycke tycks styra det mesta. Doktor Glas bestämmer sig för att ta ett liv. Samtidigt kan han konstatera att människor som borde ha dött fortsätter att leva trots att de enbart är till besvär, t ex en efterbliven pojke som han får syn på på en restaurang. Kanske försöker han genom sitt mord göra motstånd mot livets godtycke och nyckfullhet. Hans skäl för att begå mordet är synnerligen logiska och på sätt och vis moraliska, men i slutändan blir det ändå varken hackat eller malet. Blir någon egentligen hjälpt av mordet? Blir någon lyckligare? Det är ju själva syftet, men uppnår han någonting med sitt mord? Frågan hänger i luften.
Boken är mycket läsvärd och förtjänar att hamna (den finns självfallet redan där) i nån form av litterär kanon. Sveriges? Skolans? Den intellektuella elitens? Om ett av kriterierna för en boks värde (vilket jag själv anser) är att man ska ha klara minnen av innehållet eller språket lång tid efter att man har läst klart boken så uppfyller denna bok detta kriterium. Boken är full av väsentliga filosofiska resonemang och man återvänder ofta i minnet till doktor Glas funderinger om livet, kärleken, döden och sexualiteten.
Eftersom jag redan har sett filmen Doktor Glas med Georg Rydeberg i huvudrollen så ser jag hela tiden hans animerade ansikte framför mig. Det förhöjer läsupplevelsen.
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Läs denna bok. Den är bra. På vilket sätt? Jo, den är engagerande och man får sig en tankeställare. Tankesultanen Halim har många tankar och är arg på mycket här i världen.
Jag har fått lära mig av en elev från Libyen att uttrycket "ett öga rött" finns på arabiska och betyder att man är arg på någon. Det känns ju besläktat med det svenska uttrycket "att se rött". Varifrån kommer allt det röda? undrar man.
Mikael Ludenfot forts...
Mika Waltari beskriver hur Stortorget i novemberkylan rykte av det varma blodet och hur tunnorna blev överfulla av alla huvuden som kastades däri. Hela nästa dag låg kropparna till allmän beskådan. Mot kvällningen brände man sedan alla kroppar och dessutom lät man gräva upp Sten Sture d y ur hans grav och bränna även hans kropp.
Kung Kristian, den skurken, tror nu att han sitter säkert, men tillåt mig småle. Snart kommer den sluge Gustav Eriksson Vasa att inta scenen. Rasande och ledsen över att hans far och hans svåger även de hade mist huvudet på Stortorget. Sveriges framtid håller på att skapas. Mindre än ett år senare drar Gustav segerrik genom Sverige och befäster sin ställning, men vi är inte där än. Det är ännu bara november 1520.
I Hamlets monolog finns mycket klokt att tänka på!
Hamlet 3:1
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action.
Svensk översättning av Britt G Hallquist:
Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt kan falla platt
och mista namnet handling.
Knapsu - ett intressant begrepp!
Knapsu är alltså ett begrepp som strikt och stramt definerar vad som är tillräckligt manligt och vad som inte är det. Så här benar Niemi upp problemet:
"Motorer är till exempel manliga. Bränsledrivna motorer är mer manliga än elektriska. Bilar, snöskotrar och motorsågar är alltså inte knapsu.
Men kan en karl sy på symaskin? Vispa grädde med en elvisp? Mjölka korna med mjölkmaskin? Plocka ur diskmaskin? Kan en riktig karl dammsuga sin bil med äran i behåll? Där har ni frågor att fundera över."
Han spekulerar vidare över hur det är med lättmargarin. Är det för knapsu? Kanske. Att sjunga rockmusik kan dock vara manligt på grund av det aggressiva inslaget, men å andra sidan är det kanske lite väl knapsu att sjunga på engelska, ett språk med "alldeles för svagt tuggmotstånd för hårda finska käftar, så sladdrigt att bara flickor kunde få femma i det." Här blir den tornedalske mannen kanske lätt förvirrad. Hur ska han ställa sig till dessa svåra frågor egentligen?
Man kan inte annat än beklaga att de stackars tornedalska männen har så mycket som begränsar dem. Men å andra sidan har de ganska tydliga regler att följa. På så vis blir ju livet lite enklare. Och svårare.
Jag har för avsikt att utmana mina elever (killarna) med att läsa högt för dem om begreppet knapsu. Jag ska låta dem fundera på sina egna föreställningar kring vad som anses för kvinnligt. Det ska bli mycket intressant att höra vad de kommer fram till.
Mikael Niemi är värd all respekt för att han är så finurlig. Roligare bok får man leta efter.
Det blev Orhan Pamuk...
Synd att det inte blev Tranströmer.
Nu har Luther kommit in i bilden också.
Jag talar om romanen Mikael Ludenfot av Mika Waltari. Mitt pågående läsäventyr. Luther var precis vad jag hoppades på. Kanske kan man få lust att se filmen om densamme också. Reklamaffischen ser så patetisk ut med en vacker och trånande Joseph Fiennes iklädd kåpa i centrum. Det är inte riktigt så jag tänker mig Luther. Jag tänker mig en kraftkarl. Det måste han väl nästan ha varit för att lyckas med det han gjorde. Ja, vi får se vilken bild Mika Waltari presenterar.
Mikael Ludenfot skriven år 1949...
Iskallt och stenhårt - vilken lysande titel!
Nu har jag läst Rickard Viking Flingas bok om hans 20 år i olika fängelser i Texas. Det var en intressant och gripande bok. Man känner stor respekt för Flingas oerhört målmedvetna strävan efter total uppriktighet. Det finns inte ett uns av sentimentalitet eller självömkan i boken. Iskallt och stenhårt handlar om tiden före de ödesdigra elva skotten som renderade Flinga en lång fängelsedom. Hans arbetskamrat hade förgripit sig på hans 7-åriga dotter och han kunde inte behärska sig. Ingenstans förklarar Flinga de känslor som drev honom till mordet på arbetskamraten, men man förstår hans ursinne och förtvivlan inför en sådan handling. Tyvärr fick hans dotter ingen glädje av hans hämnd, eftersom det endast ledde till att hon förlorade sin pappa. Det känns så meningslöst, men trots det kan man som läsare leva sig in i hans situation.
Han berättar om ohyggliga förhållanden i de olika fängelser han förflyttas mellan. Han tvingas bo granne med mentalpatienter och höra deras skrik och gorm utan att ha möjlighet att dra sig undan. Han är omgiven av förhärdade brottslingar och gängmentalitet. Vem skulle inte bli galen? Han tvingas också utstå tortyrliknande behandling av sina fångvaktare. Han tvingas ner i total undergivenhet inför fängelsesystemet. Man förstår känslan av absolut maktlöshet som drabbar Rickard Flinga periodvis. Men han tycks omöjlig att knäcka. Hans intelligens, kreativitet och slutligen hans målmedvetenhet tycks bidra till att han har kommit känslomässigt någorlunda hel ur detta helvete. Vid frisläppandet utvisades han direkt till Sverige och här bor han nu och jobbar som fritidsledare. Vilken kontrast!
Språket är dock torftigt (översatt från engelska) och ibland saknar man lite mänskliga känslor. Boken hade kunnat vara dubbelt så tjock om Flinga hade lyckats beskriva sina känslor inför det som hände. Men jag tror ändå att orsaken till att boken har en så saklig ton är att det upplevda helt enkelt är för smärtsamt och traumatsikt att återuppleva. Genom sakligheten kan man skapa ett avstånd mellan sig själv och händelserna. Jag känner igen tonen från Jerzy Einhorns bok Utvald att leva, som handlar om författarens tid i koncentrationläger. Även där finns en märklig distans. Men ärligt talat är det frågan om man skulle orka läsa dessa böcker om inte författaren hjälpte läsaren genom att hålla distansen.
Två saker har jag lärt mig av denna bok. Det ena är att slaveriet i Texas aldrig upphörde. När slavarna frigavs började man använda fångar i stället. De arbetade omänskligt hårt och fick ingen ersättning. Dessutom plågades de av sina fångvaktare på alla upptänkliga sätt. På detta vis kunde man fortsätta att driva de enorma bomullsplantagerna. Av allt att döma tillämpas detta system fortfarande. Allt detta var för mig helt okänt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det kunde gå till så här i en demokrati. I modern tid!
Det andra jag har lärt mig är att svarta fångar avgör meningsskiljaktigheter och maktkamper genom att munhuggas, medan vita och mexikaner i större utsträckning tar till våld. Även detta fenomen var i stort sett okänt för mig. Man förstår kopplingen till det s k battlandet som förekommer i Eminems film 8 Mile. .
Man kan lära sig mycket genom att läsa denna bok. Man får även följa Rickard Flinga när han inser att han måste börja bilda sig. Han läser målmedvetet fackböcker och uppslagsböcker och detta leder honom in på filosofiska och religiösa resonemang. Här får man lära känna författaren lite närmare. Jag kan starkt rekommendera denna ovanliga och omskakande bok.
Gå in på Rickard Flingas hemsida och läs mer: http://www.rickflinga.se/
Dermot gjorde mig till antikommunist!
Jag hade nyligen en omtumlande läsupplevelse. Det tog mig ett bra tag att ta mig igenom den irländske författaren Dermot Bolgers bok The Family on Paradise Pier. Jag fick börja om från början tre gånger innan jag lyckades tränga igenom den krångliga prologen. När jag sedan läste slutet så förstod jag att det hela var genialt genomtänkt. Prologen var sammanlänkad med slutet i en avancerad cirkelkomposition. Läs boken så får du se vad du tycker!
Boken handlar om en protestantisk överklassfamilj på Irland i början av seklet och fram till 40-talet. Några av barnen blir påverkade av kommunismen och en av sönerna flyttar till och med till Moskva för att leva som en tvättäkta kommunist. Handlingen i denna roman är löst baserad på Sheila Fitzgeralds uppväxt och hennes familjs öden. Dermot Bolger lyckas på ett ljuvligt sätt gjuta liv i dessa människor. I allmänhet är jag inte så förtjust i romaner som är löst baserade på verkliga händelser. Det känns krystat på något sätt. Som exempelvis PO Enkvists bok Livläkarens besök. Det är en, enligt min mening, riktigt tråkig bok. Blodlös på något sätt.
Man kan lära sig oerhört mycket om Irlands historia genom att läsa Dermot Bolgers bok och dessutom får man en djupare förståelse för konflikterna mellan katoliker och protestanter. Dessa konflikter som alltid tycks så gåtfullt meningslösa. Här blir det plötligt nästan begripligt och man inser hur mycket det faktiskt har med samhällsklass att göra.
Han lyckas också beskriva kommunismens påverkan på unga människor under denna tid och trots att han framställer Sovjetunionen som ett cyniskt och hårt samhälle så lyckas han ändå få läsaren att nästan fullt ut förstå vad som drev den unge Art Goold Verschoyle in i kommunismen och att hålla fast vid den intill sin död, trots de missöden han råkade ut för på grund av just denna regim. Trots detta blir man dock antikommunist på kuppen. Det är en direkt parallell till Kirunasvenskarna som emigrerade till Sovjet.
Dermot Bolger - som gästade Uppsala för ett par månader sen, inbjuden av den studiecirkel i irländsk litteratur som jag ingick i - är en fantastiskt ödmjuk och intressant person. Hans underbara uppläsningar ur sina egna böcker är minnesvärda. Den irländska dialekten är svår att tyda så vi fick sitta på helspänn för att hänga med. Men det var en njutning att lyssna på honom. Hans språk är så vidunderligt vackert. Bildspråket är fyndigt och originellt. Vad sägs om det här:
Hazel emerged from the stables where she had been brushing down her pony and went to fill a bucket with water as the pump handle creaked in rusty protest.
Eller detta:
Freedom existed in this blasphemous thought, a closeness to God that might have heralded the sin of vanity had it also not made her feel tiny and lost. Eva closed her eyes and slowly started to spin around, feeling as if she were at the axis of a torrent of colour. Behind her eyelids the earth split into every shade of green and brown that God ever created.
Läs den här boken och du kommer att bli en bättre människa. En lyckligare människa. Men också antikommunist.
