Jag menar att det absolut inte är nödvändigt. Däremot är det väldigt ont. Det är bara ytterligare ett sätt för skolan att lägga över ansvaret på föräldrarna. Hela idén med utvecklingssamtal tog man från industrin. Där handlar det ju om vuxna människor så utgångspunkten där är mycket annorlunda jämfört med små 7-åringar och varför inte dra till med 14-åringar, som sitter och lider av att behöva prata med alla irrierande vuxna som bara tjatar om samma saker.  

Om man har tre barn så kommer man efter att de har fullgjort sin skolplikt samt gymnasiet att ha varit på 72 olika utvecklingssamtal. Vad ger ni mig för det? Motsvarar tiden som lagts ner på detta den output som kommer ut av det hela? I don't think so. För det första förlorar föräldrar pengar på att ta ledigt från jobbet mitt på dagen (lite gnälligt, jag vet, men icke desto mindre sant). Om man tvärtom har ett flexibelt jobb så kanske man i stället måste komma hem senare för att kompensera tiden, alternativt stressar sönder sin lunch. Och återigen. Har du tre barn så blir det sex gånger per år!! I kombination med alla andra förpliktelser du har gentemot skolan - sälja saker för att samla in pengar, göra matsäck, gå på föräldramöten, samt sitta i familjeråd, som jag tidigare skrivit om, och ibland även avsätta en hel dag för att vara  i skolan och hjälpa lärarna att hålla ordning. 

Jag har aldrig varit på något utvecklingssamtal som jag inte lika gärna kunnat vara utan. I allmänhet får man höra i stort sett samma sak genom åren. Dessutom sitter ofta det stackars barnet och nickar, håller med och skruvar sig av olust. Det är en pressande situation att två vuxna personer sitter och stirrar på en och förväntar sig att man ska en åsikt om sin skolgång. Låt barnen vara i fred! Eller låt klassföreståndaren sitta själv med barnet och ta sig tid att verkligen få reda på vad barnet tänker. Sitter man ensam med ett barn kan man få veta mycket. Men att försöka pressa barnet till att yttra sig funkar inte.

Jag säger inte att utvecklingssamtal är skadliga, men jag säger att de är meningslösa och ineffektiva. Det är inte ett bra sätt att hjälpa barnet på. Naturligtvis gäller inte detta alla. Kanske älskar vissa barn att hålla låda och kanske är vissa lärare ovanligt lämpade att föra konstruktiva utvecklingssamtal. Men i det stora hela är det inte ett bra påfund.

Jag föreslår att man inför gammaldags föräldramöten, där föräldrarna kan få komma och prata med läraren och ostört få berätta för läraren hur barnet känner sig, berätta om känslan av utanförskap eller något annat som man inte vill ta upp när barnet är med. Inga föräldrar vill kompromettera sina barn, vilket man kanske gör om man tar upp så pass känsliga saker när barnet är med. Den möjligheten - att föräldern ostört får prata med läraren - är helt borta  i och med detta nya system.

Detsamma gäller på högstadiet. Jag har ännu inte, efter att ha haft min dotter tre år på högstadiet, träffat hennes idrottslärare, språklärare eller engelskärare. I stället tvingas jag att träffa klassföreståndaren om och om igen och få höra samma saker om och om igen. Denna stackars klassföreståndare har sällan någon relevant information från de andra lärarna, kanske bara något kort nerskrivet som talar om frånvaro och sen ankomst. Hur utvecklande är det?

Slutligen har man nu också infört detta värdelösa system på gymnasiet. Där är det helt olämpligt med ett sånt system. Tidigare hade vi trevliga vanliga hederliga föräldramöten då föräldrarna kom och pratade med en lärare i taget. Här hade man möjlighet att prata ostört utan eleven och få ovärderlig information. Vi lärare körde istället - åtminstone jag - någon form av utvecklingssamtal på lektionstid som uteslutande gällde just vårt eget ämne. Det är mycket konstuktivt och precis vad eleverna behöver. Ett utvecklingssamtal kan vara bra men då ska det kanske mer vara ett stödjande mentorssamtal av mer social karaktär. Det är en helt annat sak.

Jag tycker helt enkelt att  hela denna reform är helt misslyckad. Den motverkar sitt syfte, tar ifrån föräldrarna makten över sina barn samt slösar bort dyrbar lärar- och föräldratid. I tron att man ger föräldrarna ansvaret så lämpar man i själva verket över mycket av ansvaret på barnet självt. Inte undra på att barnen blir stressade. De flesta människor ser inte alla dessa problem utan anpssar sig snällt efter samhällets krav. Det låter ju så bra gubevars. Utvecklingsamtal... Riktigt modernt. Och väldigt socialt och engagerat.

Ingen skugga ska falla över lärarna. De handlar efter bästa förmåga och med stor välvilja (hoppas jag). Men tänk så mycket tid det tar att förbereda och genomföra ett sånt här samtal! Dyrbar tid! Den tiden kan användas bättre. Dags för skolan att bli effektiv!