Det här måste vara en av de mest gripande filmer jag har sett. Sean Penn är en övernaturligt skicklig regissör. Han har dessutom skrivit manus. Hans The Indian Runner från 1991 är också en fantastisk film och den har jag skrivit om tidigare.

Man kan se att dessa två filmer har en del gemensamt. Bland annat är sorgen ett genomgående tema i båda filmerna. I båda filmerna har huvudpersonen en djup sorg, vars orsak aldrig blir helt klarlagd. Penn tycks också vilja skildra den andra sidan med samma djupa empati. Han dömer konstigt nog ingen. Det finns inga enkla förklaringar, bara oerhört komplicerade relationer där människor både avsiktligt och oavsiktligt skadar varandra. Han förenklar ingenting och det är just det som gör att det tar så djupt.

Jag kan förstå huvudpersonens alienation inför samhället och dessutom sympatisera med dem. Han vill bara lämna allt, all ytlighet, all materialism och all egoism. I och med att han är så ung är han också kompromisslös. Hade han varit 10 år äldre kanske allt hade slutat lyckligt, men nu var han ung och egocentrisk och orsakade genom detta andra människor stort lidande. Faktum är att han troligen ville straffa föräldrarna. Han ville orsaka dem sorg. Han lyckades och trots att det är ganska svårt att tycka om föräldrarna så sympatiserar man med dem. Man lider med dem. Och det är just detta som är så stort, att vi som tittare får känna deras känslor trots att vi vet att de i själva är skyldiga till att huvudpersonen vill bryta med allt. Sorgen är en röd tråd i filmen. Även de olika människor som Christopher stöter på under sin resa genom USA bär på sin egen sorg. Ja, filmen har ett enastående psykologiskt djup.

Christophers stora misstag är att han lägger över föräldrarnas skuld på samhället. I viss mening kan man kanske tycka att han har rätt. Ett samhälle som kan få människor - som hans föräldrar - att bli så prylfixerade och förljugna kanske kan ses som medskyldigt. Men samtidigt känns det lite som om han flyr i stället för att ta tag i saker. Men visst är hela idén lockande, att bara lämna allt och leva i vildmarken och följaktligen leva det enkla livet. Det viktigaste kanske blir hur man ska skaffa mat, inte hur pass politiskt korrekt man är, eller hur bra man är på att fylla i blanketter eller varför inte hur bra man är på att följa regler och förordningar. Ett friare liv helt enkelt ett tydligare liv utan alltför många kompromisser.

Jag kan inte komma på någon annan regissör som kan mäta sig med Penn när det gäller djup och äkthet. Inte ens Clint Eastwood. Mystic River är gripande - bland annat tack vare Penns skådespelarinsats - men den kan inte mäta sig med Into the Wild eller The Indian Runner. Den är alltför skruvad och liknar alltför mycket en konstruerad deckarintrig. Penns alster TYCKS inte vara; de ÄR.  Ingenting är fiktion. Allt är verklighet.