Intet ont anande bänkade jag mig framför TV:n för att se på Skavlans pratshow. Jag visste inget om honom, men såg att han just denna kväll skulle ha prominenta gäster. Jag blev förvånad över den höga kvaliten på programmet! Det var Liza Marklund, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård, Alice Bah Kunke och en anonym dansk person som pratade obegriplig danska. Jag tror det hade med välgörenhet att göra, men jag begrep för lite. Mads Mikkelsen hade artigheten att prata skandinaviska och allt han sa var fullständigt begripligt. De var alla intressanta, åtminstone männen. Men sen kom ju Amos Oz och sopade scenen trots sina modiga 70 år (minst). Han var så sjukt charmig och vältalig och klok att allt annat som hade sagts innan kändes ytligt och ointressant, och det var det egentligen inte. Det här är en extraordinär människa. Jag känner en stark lust att läsa hans Berättelser om ljus och mörker.

Nu vet jag snart inte vart jag ska ta vägen. Nu har jag så många kloka och goda män att att intressera mig för så jag känner mig alldeles bortskämd. Barack Obama, Le Clézio och nu Amos Oz. Det finns hopp. Le Clézios Öken ligger och väntar på att läsas. Kanske ska jag sätta tänderna i den redan i kväll... Nu väntar vi bara på att de kloka och prominenta kvinnorna ska ta plats i samma eteriska rymd. Var finns de?

Det finns hopp om liv. Det har inte på väldigt länge funnits så många kloka män i hetluften som nu på senaste tiden. Det ger en känsla av att det finns lite hopp mitt i all ondska. Mitt i allt som har med talibaner, Mugabe, Darfur, gängkrig, hatiska invandrargäng, AFA, ekonomisk kris osv osv att göra. Skavlan kan vara veken, men Amos Oz och hans gelikar är utan tvekan själva lågan.

Jag skulle ju skriva om filmen i måndags, men hann bara med Pianot. Jag har med åren kommit att uppskatta Lasse Hallström alltmer. Jag minns att jag tyckte att Chocolat var trevlig, men absolut inget mer. What's eating Gibert Grape kändes OK, men blek. Casanova tyckte jag i stort sett samma sak om. Nu har jag på sistone upptäckt att för varje gång jag ser Chocolat tycker jag att den blir bättre och bättre. Jag har säkert sett den fem gånger vid det här laget! Nu senast såg jag alltså om Ciderhusreglerna för säkert tredje gången. Den är ju helt lysande. Varför har jag inte insett det tidigare. Den handlar om Homer som vuxit upp på ett barnhem där föreståndaren, en läkare, hjälper kvinnor i nöd, dvs både med aborter och att förlösa dem, och sedan ta hand om barnet och adoptera bort det. Många barn blir aldrig valda så de blir kvar på barnhemmet. Homer är ett av dessa barn. Han vill dock lämna barnhemet och pröva sina vingar ute i världen. Det visar sig tyvärr att livet utanför barnhemmet inte är så lätt. Han träffar på hemskheter och blir själv ett offer för människors egoism. Till slut blir han - för första gången i sitt liv - tvungen att välja själv. Han tvingas göra ett viktigt val. Filmen slutar helt klart tillfredsställande.

Skådespelarna är helt lysande. Michael Caine är en helt fantastiskt charmig person. Han kan spela både Scrooge och en god kvinnohjälpare, utan problem. Han har så mycket personlighet så att det nästan kan ta över en hel film. Men han balanseras fint av Tobey Maguire som är så där borttappad som bara han kan vara. De är varandras motsatser på sätt och vis.

Lasse Hallström är noga med detaljerna. Ett ögonkast, en krossad eterflaska, en nickning, en kort kommentar som fälls i förbigående, ja, allt kan visa sig avgörande för att man ska förstå sammanhangen. Det går inte att titta bort en sekund. Man kan missa något vitalt. Allt är mycket subtilt, vilket är just skälet till att man kan se om filmerna så många gånger. Man upptäcker hela tiden något nytt.

Tänk greven i den lilla byn i Chocolat. Tänk på hans goda citronte serverat i ett glas som han sitter och dricker på sitt ensamma kontor. Det ser så gott ut, så fräscht. Men ack så torftigt. Det är inte ens något riktigt te i, endast citron och vatten. Han nekar sig själv så mycket njutning, vilket ju är en röd tråd i hela filmen. Livet som njutning eller icke njutning.

Ja. Lasse Hallström har blivit min favorit. Jag såg också en liten film som heter En dag i livet på svenska (An Unfinished Life). Morgan Freeman, Robert Redford och Jennifer Lopez gör hela filmen, som dessutom utspelar sig nånstans i mellanvästern och således är vacker och mysig, men det finns en del hemska inslag som för filmen framåt. Den är bra på ett stillsamt sätt. Man glömmer den inte.

Ciderhusreglerna är - precis som Pianot - en riktigt feministisk film. Den berör ämnen som är viktiga för kvinnor, såsom vad man ska göra om man blir gravid och inte vill eller kan ta hand om sitt barn. Jag tänker nu på bäbisen Sarah Palin som hårdnackat emotsätter sig abort! Filmen bör ha varit kontroversiell i USA när den kom. Det bästa med filmen är i alla fall nästan scenerna från barnhemmet. Barnen är för bedårande och det är så fruktansvärt att se hur gärna barnen vill bli valda av adoptivföräldrarna som kommer för att välja ett lämpligt barn. Det är nästan för mycket ibland. Vissa hårdhjärtade människor skulle kanske kalla filmen en snyftis. Dessa människor och deras torftiga känsloliv är bara att beklaga.

Ciderhusreglerna är en liten pärla.

Vi började med Pianot - som jag har sett ett par gånger redan - och avslutade med Ciderhusreglerna - som jag också har sett minst två gånger redan.

Pianot (Jane Campion) är en rasande vacker film som berättar en huvudhistoria och flera andra historier parallellt  lite mer i skymundan.  Här finns också mycket under ytan. Huvudpersonen, en stum kvinna, som gifts bort med en okänd man på Nya Zealand har en så stark närvaro att hon lyckas bära hela fimen (två timmar) utan att yttra ett enda ord. En stark kvinnlig roll. Det intressanta med henne är bland annat att hon har en obändig vilja. Trots mannens brutala försök att vingklippa henne, återkommer hon, stärkt. Hennes vilja är i slutändan obruten. Det andra intressanta är att hon har en sluten själ, ett gåtfullt inre. Denna roll är  ju vanligtvis förbehållen mannen. Och vanligtvis är det en kvinna som är sysselsatt med att försöka öppna upp det slutna inre rummet. Hennes båda kärlekar - mannen och älskaren - faller för henne just för att hon är gåtfull och svårtolkad, men samtidigt har en så otvetydigt stark vilja. Det finns bara ett sätt att nå fram till henne och det är att ge efter för hennes starka vilja. Endast på så sätt kan man hitta nyckeln till den slutna själen. Inga kompromisser.

Det kan inte vara en slump att regissören så totalt har vänt på rollerna. Är detta det enda sättet att göra kvinnoroller intressanta, att de skildras som män brukar skildras, svårtolkade och slutna? Det betyder i så fall att det som är typiskt kvinnligt - om det nu finns något sånt - inte är tillräckligt intressant i sig. För kvinnor förvisso, men kanske inte för män. Jag tycker mig nämligen ha märkt att män inte tycks lika intresserade av att läsa om kvinnor som kvinnor är av att läsa om män. Eller se på filmer om kvinnor för den delen (såvida kvinnan i fråga inte är oerhört snygg). Eller är det så att - ve och fasa - inte ens ett intressant kvinnoporträtt (Pianot) intresserar män. Nu generaliserar jag självklart. Jag vet flera män som läser böcker och ser filmer om kvinnor, men jag talar nu om flertalet. Jag måste nog ge mig på en undersökning av hur saken ligger till

Jag ska också fundera på om jag kommer på några intressanta kvinnoroller i andra filmer som kan tänkas vara intresanta för män. Undersökning och forskning även här alltså.

Dessutom är en av männen - älskaren - något av en kvinnlig dröm. Han är mjuk, men samtidigt manlig i det att han är så helt uan försvar, han respekterar kvinnans vilja till självständighet och han är ute efter hennes själ. Han vill bli bekräftad av henne. Han sätter henne i centrum och det enda som betyder något är att få hennes kärlek. Han är dessutom beredd att förödmjuka sig för att få den. Han är allt annat än den gängse hjälterollen. Han är som sagt en kvinnlig dröm, en utopi kanske.

Filmen är fantastisk, vackert filmad, realistisk. Men det viktigaste av allt är att musiken, huvudpersonens pianospel, är så vacker, så lyrisk och så stark att man väl aldrig har hört något liknande. Michael Nyman har skrivit musiken. Det är så fint djupt ljud i pianot som förmedlar den stumma kvinnans inre liv på ett oförglömligt sätt.

Fortsättning följer. Ciderhusreglerna är inte avhandlad ännu.

_____________________________________________________________________________________________