Time Will Let you Go, all Alone and Break med Raised Fist

Visserligen har jag rent allmänt lite svårt för manliga hysteriska skrik av typen The Haunted och Hatebreed. Jag tycker att det låter för mycket oj-vad-jag -är arg-på-det-här-samhället-och-jag-vill-bara-skrika-ur-mig-det-och-jag-fortsätter-att-göra-det-trots-att-jag-
har-fyllt-30-och-borde-veta-bättre-än-så. Men just i den här låten funkar det ypperligt. I övrigt har jag inte hört så mycket Raised Fist.

Det är ovanligt mycket rytm för den den här genren. Den går på högsta volym varje gång jag tar bilen nånstans. Och jag njuter.

---

Ska jag köpa en skiva med Leonard Cohens best of, eller ska jag ta någon av originalskivorna? Kanske missar jag någon bra låt om jag gör så. Hmmm...  Man måste ju ha First we Take Manhattan, Take this Waltz och I'm Your Man. Nej, jag tror nog jag måste ha alla låtarna... Det blir nog I'm Your Man från 1988 i alla fall.

Och sen har vi Insision. Vilken av deras skivor är bäst? Låten Imminent Vision är ju bra. Den enda jag kan namnet på faktiskt. Då kanske jag ska ta Revealed and Worshipped, där den finns med. Hmmm... Sen blir man ju stressad när man får veta att en annan superbra låt, som jag trodde var deras, i själva verket är en cover på en av Deaths låtar. Ska det aldrig ta slut. Vad heter låten? Vad heter skivan?

Och sen är det ju då Vader också. Ginza har bara två av deras skivor. Usch vilket dåligt utbud. Vilken ska man ta? Och dessutom blir man sur när man missade att de var i Stockholm i söndags. Fast det vete tusan om jag hade orkat gå. Maiden i fredags räcker för ett tag framöver. Man vill ju inte bli blasé.

Men Amon Amarth är ju ändå det som jag mest funderar på nu. Deras osofistikerade och svettiga video till Pursuit of the Vikings gjorde mig besatt under en period. Det hände flera morgnar under denna period att jag vaknade av att jag hörde låten i huvudet. Jag trodde jag höll på att bli tokig. Det var ett tag sen. Nu är det nog dags att återuppta bekantskapen med de skitiga, blonda långhåriga vikingarna. Inte mycket finess där inte. Men en satans bra låt.

Nej, nu måste jag sätta i gång och kartlägga lite konserter framöver. Människan lever icke av bröd allenast. Man måste ha musik också. I februari är det i alla fall dags för Amon Amarth på Klubben den 4 februari. Det borde bli en höjdare. Hoppas de säljer några snygga t-shirtar med läckra vikingamotiv. Min passion.

---

Det var sannerligen en märklig upplevelse att se Iron Maiden  i går kväll. Jag har aldrig sett dem förr och jag har hört fansen prata om hur stort det är, så till slut insåg jag att man bara måste ha sett en Maiden-konsert för att riktigt räknas. Och för att riktigt kunna förstå. De är faktiskt inte mina favoriter. Jag har inte växt upp med dem, utan stiftat bekantskap med dem i vuxen ålder, mycket vuxen. Och där skiljer jag mig nog ifrån de flesta i publiken. Men jag kan inte neka till att låtarna är riktiga slagdängor. Melodierna är vackra och fastnar lätt. Dessutom är Bruce Dickinsons röst något alldeles extra.

Vi var - som vanligt - försenade och höll på att missa Trivium, förbandet. Vi hann dock höra några låtar, även om det kändes hopplöst när vi tog oss upp för trapporna för att komma upp till vår läktare närmast taket. Det var en oändlig mängd trappor! Nästan skrattretande. När vi väl kom upp insåg jag att jag absolut inte kunde sitta på min plats. Jag fick svindel bara av att försöka hitta den, längst ner närmast den genomskinliga plastkärmen som var det enda som skulle hindra mig från att falla fritt rakt ner i folkhavet. Det började inte bra. Jag stod och hängde lite högre upp ett tag, men även det var nästan för mycket. Efter mycket sökande hittade jag en ledig plats bredvid mina döttrar. Ingen svindel. Otrolig tur.

Det var inget fel på Trivium. De spelade en riktigt härligt tung musik och hade bitvis ett lite ovanligt sätt att sjunga till den typen av musik. Ibland sjöng de i vackra stämmor. Den gode Martin Carlsson på Expressen gillade inte bandet. Han hävdar att de var pinsamma Metallica-kopior. Det är möjligt. Det är skönt ibland att inte  vara expert. Då har man liksom rätt att tycka vad man vill. De var helt OK. Man kan dock inte neka till att de såg lite töntiga ut.

Vi hade av olyckskorpar blivit varnade att Maiden bara skulle spela nya låtar - från nya skivan - och det kändes ju olycksbådande. Vi hade inte lyssnat in oss och det vi hade hört var inte så lysande. Våra farhågor besannades. Men faktum är att några av låtarna var riktigt bra, särskilt några ballader. På slutet rev de i med några klassiker och då reste sig publiken som en man och vrålade och sträckte upp armarna i luften i förbehållslös extas. Det var mäktigt.

Jag som i somras drömde om att använda min nya fältkikare till att spana in flyttfåglar, fick nu i stället användning för kikaren för att i detalj kunna studera den galne gitarristens ekvilibristiska konster med gitarren, både i bildlig och bokstavlig mening. Han dansade också lyckligt omkring på scenen och vid ett tillfälle snodde han in sig i elsladden (medvetet) och liksom dansade med den, lite som balett. Det var lätt absurdistiskt.  Jag kunde också studera scendekoren och iaktta vad Bruce Dickinson gjorde när han ibland gick bakom scenen och fixade med något.

Det var också ett sant nöje att studera publiken, som bestod ev en sån brokig samling att det inte går att göra den rättvisa på ett par rader. Det var helt uppenbart att det hela var en familjetillställning. Det blev också ganska tydligt på slutet när trummisen på tv-skärmen visade upp sin maskot för publiken, en jättegullig liten nalle! Det kom hela familjer och det var folk i alla åldrar. Stolta pappor med sina söner i släptåg, och en hel del folk från landsorten, kanske Dalarna och Värmland. Det fanns en del fulla tölpar också, men de var nog i minoritet. Det mesta var positivt och jag kan inte se någonting negativt med en sån här tillställning. Det liknar en religiös sammankomst, utan tvekan, och saknar helt sportens negativa element, besvikelse över en förlust och hat emot motståndarna. Fram för hårdrocken som ökar förbrödringen i samhället!  Det var framförallt uppenbart på tunnelbanan efter konserten. Alla var glada och på grund av trängseln stämde någon upp i Always look on the bright side of life och resten stämde in. Kan det bli större?

Vilka killar! De är i min ålder och pigga som få. Rusar runt som illrar. Alla har fortfarande långt hår, utom Bruce Dickinson, som ser kortklippt och städad ut. Men karln har ju en obotlig charm, vilket väger upp bristen på långt hår. Många killar gick lyckliga hem igår efter att ha sett sina idoler. Även jag var tagen av situationens storhet!

Ikväll är det dags igen! Just nu sitter det folk och lyssnar på Trivium och väntar på sina gudar. Jag ser redan fram emot 2008, då de har lovat att komma tillbaka och bara köra 80-talsklassiker! Det blir nog något extra!

Tack vare en snäll kollega har jag nu fått ett bränt exemplar av filmmusiken till Kusturicas film Underground. Just nu så känns det som den mest perfekta musik man kan tänka sig. Det är omväxlande fullständigt galna livsextatiska balkansånger och smäktande hjärtskärande sorgliga klagosånger över - antar jag - livets orättvisa djävlighet.

Båda dessa sinnestillstånd passar mig som hand i handske. Anthony and the Johnsons stillsamma vemod är just nu inte helt i linje med mitt humör. Vemod kan var så jobbigt ibland. Jag utsätter mig helt enkelt inte för sån musik just nu. Fast Leonard Cohen funkar alltid.

Nej, nu måste jag gå och lysnna lite på sorg och extas!

---

På fredag gäller det. Jag ska till Globen med mina döttrar och se på Iron Maiden. Det ska bli riktigt roligt. Vi får lyssna in oss på nya skivan i bilen på väg till Stockholm. Den är väl inte så lysande, men helt OK. Man får väl lyssna på gamla godingar också.

Hoppas på att få se en riktigt bra show! Och allmänt hög stämning!

---

Det finns både en och två personer som tycker att jag borde skämmas för att lyssna på så pinsam och tillgjord dödsmetall, eller vilken genre nu dessa killar bekänner sig till. Man kan aldrig vara helt säker. Men det lutar nog åt dödsmetall.

Idag tycker jag väl inte att de är så fantastiska, men för ett par år sen... Bound in Chains t ex eller Amabassador of Pain. Ljuvligt suggestivt. Det är främst gitarrerna som skapar den sugande känslan. Trummorna funkar inte särskilt bra. 

Men visst, lite barnsligt är det. Men det är ju hela hårdrocksgrejen egentligen. Om man inte har barnasinnet i behåll så funkar det inte med hårdrock. Så är det bara. Förlåt, alla stenhårda killar! Eller håller ni med?

Denne man heter Leonard Cohen. Jag tror att det är dags för mig att återuppta min bekantskap med honom. Det var så länge sen jag hörde honom. Nu när man hör var och varannan person sjunga hans suveräna låtar utan att de unga ens vet vem han är så inser man att det är hög tid att belysa hans genialitet.  I Shrek har de med hans sång Hallelujah. Det är dock inte Cohen som sjunger. Han sjunger den på ett helt annat sätt. Mycket bättre förstås.

Jag känner mig nästan otrogen mot hårdrocken nu när jag börjat flörta med en lugnare stil. Först var det Bob Dylan, sen Anthony and the Johnsons och nu Leonard Cohen. Inte mycket aggressivitet där inte. Säg inte att jag håller på att bli vuxen!

Hallelujah
by Leonard Cohen

I've heard there was a secret chord
that David played, and it pleased the Lord
but you don't really care for music, do you?
it goes like this
the fourth, the fifth
the minor fall, the major lift
the baffled king composing Hallelujah

Your faith was strong, but you needed proof
you saw her bathing on the roof
her beauty and the moonlight overthrew you
she tied you
to a kitchen chair
she broke your throne, she cut your hair
and from your lips she drew the Hallelujah

Baby, I've been here before
I know this room,
I've walked this floor
I used to live alone before I knew you
I've seen your flag on the marble arch,
but love is not a victory march
it's a cold and it's a broken Hallelujah!

There was a time you let me know
what's really going on below
but now you never show it to me, do you?
I remember when I moved in you,
and the holy dove was moving, too,
and every breath we drew was Hallelujah!

Now maybe there's a God above,
but all I ever learned from love
is how to shoot at someone who outdrew you.
And it's no complaint you hear tonight,
and it's not some pilgrim who's seen the light—
it's a cold and it's a lonely Hallelujah!

You say I took the Name in vain
I don't even know the Name
but if I did, well really, what's it to you?
there's a blaze of light
in every word
it doesn't matter which you heard
the holy or the broken Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
and even though
it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
with nothing on my tongue but Hallelujah

...Disiplin är ruggigt bra. Ett maffigt sound och ljuvligt fläskiga gitarrer. De är enligt uppgift anhängare av MLO, samma satanistiska förbund som Dissection bekände sig till, eller åtminstone sångaren.

Trots det fortsätter jag att tycka att Jon Nödtveits självmord var en tragedi, även om hans bandmedlemmar tycks anse att det var en modig och stark handling som bör respekteras. Han hittades med en s k grimoire uppslagen bedvid sig, dvs en bok med formler i svart magi. Först trodde man att det var The Satanic Bible, men där kom man på skam. Det var mer avancerat än så. Det känns faktiskt inte helt OK. Det känns väldigt ensamt och väldigt förvirrat.

Black metal har problem, utan tvekan. Men musiken är så förbannat bra.

...visar sig vara bra. Här har man gått och trott att detta band var något man borde lyssna på för att vara rätt - precis som bulgariska kvinnokörer var så helt rätt på 80-talet. Eftersom jag - dumt nog - ofta lyssnar till min inre trotsiga röst har jag aldrig hört dessa kvinnokörer, vilket troligen är jättesynd. Misstänker att det är mäktig och vacker musik. På samma barnsliga sätt har jag haft ett mycket svalt intresse för Antony. Det visade sig vara väldigt dumt.

Antony and the Johnsons är helt underbara. Jag har nu stått och lagat indiska tortillas med Antony, på hög volym, som enda sällskap. Han är den enda kompis man behöver. Vilken fullständigt unik röst. Det är så glädjande när man upptäcker musik som betyder nåt.

Jag som just var på väg att återupptäcka Sepultura! Nej, nu får de vänta ett tag. Ska väl köpta Arise så småningom, men nu är det Antony som gäller. Och indiska tortillas.

Jon Nödtveit är död. Det är närmast ofattbart. Men man borde förstås ha anat något. Hans märkliga ansiktstatuering, hans uttalande att han nu hade givit allt, rent konstnärligt, och att det inte skulle komma några fler skivor. Men nu undrar man förstås varför. Dissections hemsida (www.dissection.nu) har den dåliga smaken att skriva något helt lättsinnigt om Jon Nödtveidts självmord. Det är säkert många människor - släktingar och vänner - som är helt chockade och nedtyngda av sorg. Då väljer hemsidan att fokusera på mörka krafter och black magic i stället för på den sorg som de - om de vore mänskliga - borde känna.  Det är makabert. Man kanske får skylla på chocken.  

Efter att Jon Nödtveit blev frisläppt ur fängelset hade Dissection en spelning på Fryshuset. Jag var där. Det var en märklig spelning. Det var fullt med folk från övriga Europa, tyskar och italienare. Det var en relativt liten skara, men oerhört trogen tycktes det. Och förväntansfull. Stämningen var hög. Alla hade väntat på detta tillfälle i många år. Förband var Deathstars, där Jons lillebror ingår. Att döma av intervjuer med Deathstars var de besatta av döden. De lär ha delat inspelningsstudio med Dissection. Man förstår hur snacket måste ha gått.

Det var en bra spelning, men jag blev lite besviken på bristen på utstrålning från scenen. Visst fanns det intensitet, men en ond sådan. Och visst var det väl meningen, men det blev lite ansträngande i längden. Jon sa inte mycket - egentligen verkade han ganska sympatisk - och musiken fick tala för sig själv, vilket jag egentligen gillar. Onödigt prat är ingenting för mig. Musiken i centrum! Men ändå. Lite varm närvaro hade varit fint. Men han ville ju vara ond, så han var nog nöjd.

Where Dead Angels Lie var höjdpunkten. Det går knappt att beskriva den andäktiga stämning som rådde när den spelades. Det är en vacker låt och en vacker text. Men ack så kall. Refrängen är ganska talande...

The blackness that falls is coming to stay,
Under the snow lies angels so cold,
Yet with each crystal of frost that is falling,
another story is told,
A spell was cast an the sky turned red,
The angel's heart froze to ice,
In the gloomy sky - The silence where dead angels lie. (www.darklyrics.com)