Det hade man inte väntat sig. Han var ju så söt och oskyldig och äntligen hade han träffat en tjej som han tyckte om. Men den satans FBI-mannen, som tills nu varit något av en idol för oss här hemma, har nu blivit en hatad paria. Han sköt Tweener kallblodigt.  Vi som hade hoppats på ett bra liv för Tweener. Efter allt helvete han hade upplevt i fängelset.

Näste man att gå måste ju bli T-bag. Den ruttnande handen lär bli hans fall. Alla de andra är för sympatiska och trevliga för att gå åt.

Skönt att Lance till slut blev avslöjad som en skitstövel och att Sarah blev medveten om det.

Men hur fan ska det gå nu? Sucre med pistol i högsta hugg mot sina kompisar. Kan det sluta väl? Och  nu när de äntligen har hittat pengarna!

Hjälp! Längtar till nästa måndag! Är ett liv utan Prison Break möjligt?

---

...ensamma och känslomässigt isolerade människor. Det finns hopp. Det finns människor som kan lyfta bort ensamhetsårens grimas! Nån gång...

De slocknade ögonen, den stela munnen
och kindernas sorgset sköra gipsavgjutning...
Mjukt och försiktigt lyfte dina händer
från mitt ansikte vad jag trodde var mitt ansikte.
Jag protesterade, rör mig inte!
Varför petar du ett lik i ögonhålorna,
låt mig ha mitt ansikte i fred!
Djärva av medlidande lyfte dina händer,
utan att darrra, långsamt och metodiskt
från mitt ansikte vad jag trodde var mitt ansikte,
ensamhetsårens grimas,
min dödsmask av frusna tårar.

---

Läs denna bok. Den är bra. På vilket sätt? Jo, den är engagerande och man får sig en tankeställare. Tankesultanen Halim har många tankar och är arg på mycket här i världen.

Jag har fått lära mig av en elev från Libyen att uttrycket "ett öga rött"  finns på arabiska och betyder att man är arg på någon. Det känns ju besläktat med det svenska uttrycket "att se rött". Varifrån kommer allt det röda? undrar man.

---

... av Gottsundateatern i Uppsala var dagens höjdpunkt. Det var riktigt bra gjort. Tankesultanen Halim var skickligt spelad och Lwai Omar passade så bra för rollen. Just den där kombinationen av aggressivitet,  sorg och förvirring. Precis som jag tänkte mig huvudpersonen Halim. Jag tycker att de har lyckats fånga Hassen Khemiris grundtanke med boken. Jag tänker att många kanske missar grundidén på grund av språket, den brutna svenskan. Men det framgick med all önskvärd tydlighet att integrationsfrågan är mycket komplicerad och att det krävs analys och förnuft för att man ska kunna handskas med den på ett konstruktivt sätt.

Eftersom många i publiken kände skådespelarna blev stämningen ibland lite väl familjär. Publiken envisades med att skratta lite för högt och gärna på fel ställen och dessutom ville de gärna ha en dialog med skådespelarna. Det var lite enerverande. Närvarokänslan är svår att uppleva om man inte kopplar bort sin medpublik. Nu var den högst närvarande, men det var ändå bara till och från. Stundvis var det helt tyst och man häpnade över att dessa oäkra högstadie- och gymnasieelever faktiskt vågade rida ut de tysta partierna. I stort sett var det ändå en förvånansvärt bra publik. Och självklart var den mycket charmig. Det var ju mest invandrare...

Jaha, då har man varit på personalpub och stärkt sig med en (minst två) Staropramen. Det var alldeles utmärkt trevligt. Som grädden på moset såg jag än en gång vid hemskomst Amon Amarths fantastiska video till Pursuit of the Vikings  (eller nåt sånt). Den blir bara bättre och bättre. Brinnande solkors. Ibland stillastående och ibland rullande. Majestätiskt hyttande sjunger vokalisten med bar överkropp på nån sorts ourskiljbar rotvälska. Troligen engelska, att döma av titeln.  Dessutom är både han och övriga medlemmar i bandet rätt så lönnfeta. En "egenskap" som jag högeligen uppskattar. Det känns rätt så anarkistiskt i dessa tider. Det var uppiggande att se dem. Bra låt också.

---

Ska jag köpa en skiva med Leonard Cohens best of, eller ska jag ta någon av originalskivorna? Kanske missar jag någon bra låt om jag gör så. Hmmm...  Man måste ju ha First we Take Manhattan, Take this Waltz och I'm Your Man. Nej, jag tror nog jag måste ha alla låtarna... Det blir nog I'm Your Man från 1988 i alla fall.

Och sen har vi Insision. Vilken av deras skivor är bäst? Låten Imminent Vision är ju bra. Den enda jag kan namnet på faktiskt. Då kanske jag ska ta Revealed and Worshipped, där den finns med. Hmmm... Sen blir man ju stressad när man får veta att en annan superbra låt, som jag trodde var deras, i själva verket är en cover på en av Deaths låtar. Ska det aldrig ta slut. Vad heter låten? Vad heter skivan?

Och sen är det ju då Vader också. Ginza har bara två av deras skivor. Usch vilket dåligt utbud. Vilken ska man ta? Och dessutom blir man sur när man missade att de var i Stockholm i söndags. Fast det vete tusan om jag hade orkat gå. Maiden i fredags räcker för ett tag framöver. Man vill ju inte bli blasé.

Men Amon Amarth är ju ändå det som jag mest funderar på nu. Deras osofistikerade och svettiga video till Pursuit of the Vikings gjorde mig besatt under en period. Det hände flera morgnar under denna period att jag vaknade av att jag hörde låten i huvudet. Jag trodde jag höll på att bli tokig. Det var ett tag sen. Nu är det nog dags att återuppta bekantskapen med de skitiga, blonda långhåriga vikingarna. Inte mycket finess där inte. Men en satans bra låt.

Nej, nu måste jag sätta i gång och kartlägga lite konserter framöver. Människan lever icke av bröd allenast. Man måste ha musik också. I februari är det i alla fall dags för Amon Amarth på Klubben den 4 februari. Det borde bli en höjdare. Hoppas de säljer några snygga t-shirtar med läckra vikingamotiv. Min passion.

---

Nu har jag kommit en bit i boken och jag har äntligen kommit till den mustiga skildringen av Stockholms blodbad. Fortfarande har Gustav Vasa inte nämnts med ett ord. Men jag gissar att han lurar i kulisserna. Kristian Tyrann har låtit ta livet av ett stort antal människor av adlig börd samt en del ofrälse som blev vanärade genom att hängas vid nacken i stället för att halshuggas, vilket av någon outgrundlig anledning ansågs ärofulllare. Är inte vi människor galna som hittar på sådana irrationella värderingar!

Mika Waltari beskriver hur Stortorget i novemberkylan rykte av det varma blodet och hur tunnorna blev överfulla av alla huvuden som kastades däri. Hela nästa dag låg kropparna till allmän beskådan. Mot kvällningen brände man sedan alla kroppar och dessutom lät man gräva upp Sten Sture d y ur hans grav och bränna även hans kropp.

Kung Kristian, den skurken, tror nu att han sitter säkert, men tillåt mig småle. Snart kommer den sluge Gustav Eriksson Vasa att inta scenen. Rasande och ledsen över att hans far och hans svåger även de hade mist huvudet på Stortorget. Sveriges framtid håller på att skapas. Mindre än ett år senare drar Gustav segerrik genom Sverige och befäster sin ställning, men vi är inte där än. Det är ännu bara november 1520.

---

Här kommer en kommentar till min tungviktiga boktopplista. En av böckerna som finns med på listan är Händelser vid vatten av Kerstin Ekman.

Utan att överdriva kan jag säga att jag fortfarande förflyttas direkt upp till Norrland, och den ogina miljö som skildras i boken, när jag ser bokens  titel. Jag hamnar omedelbart bredvid brunnen där den unge mannen kämpar för att ta sig upp, efter att ha blivit ditkastad av sina belackare. Man tänker på historien om Josef och hans bröder. Där ner i brunnens djup känner han en svag rörelse i vattnet, invid sitt ben. Pojken inser snart att det är en ål, som sen visar sig vara vit och det hela blir smått symboliskt.  Det är något så läskigt och obehagligt över att vara utlämnad till en så instinktsstyrd varelse, där nere i mörkret och ensamheten. Något som varken är en fisk eller ett kräldjur! Denna scen och många andra minnesvärda scener i kombination med ett chockerande smart bildspråk gör läsupplevelsen till en magisk resa.

Måste undersöka hennes senaste trilogi. Hoppas den är lika bra. Rövarna i Skuleskogen är inte heller att förakta. Bitvis är den något seg, men helheten är svindlande vacker och magisk. Speciellt början där huvudpersonens - ett litet skruttigt troll - hjärnaktivitet beskrivs som ett fjärilsfladder. Så minimal och nästan omärkbar är rörelsen i hans hittills outvecklade hjärna. Vilken början!.

Det var sannerligen en märklig upplevelse att se Iron Maiden  i går kväll. Jag har aldrig sett dem förr och jag har hört fansen prata om hur stort det är, så till slut insåg jag att man bara måste ha sett en Maiden-konsert för att riktigt räknas. Och för att riktigt kunna förstå. De är faktiskt inte mina favoriter. Jag har inte växt upp med dem, utan stiftat bekantskap med dem i vuxen ålder, mycket vuxen. Och där skiljer jag mig nog ifrån de flesta i publiken. Men jag kan inte neka till att låtarna är riktiga slagdängor. Melodierna är vackra och fastnar lätt. Dessutom är Bruce Dickinsons röst något alldeles extra.

Vi var - som vanligt - försenade och höll på att missa Trivium, förbandet. Vi hann dock höra några låtar, även om det kändes hopplöst när vi tog oss upp för trapporna för att komma upp till vår läktare närmast taket. Det var en oändlig mängd trappor! Nästan skrattretande. När vi väl kom upp insåg jag att jag absolut inte kunde sitta på min plats. Jag fick svindel bara av att försöka hitta den, längst ner närmast den genomskinliga plastkärmen som var det enda som skulle hindra mig från att falla fritt rakt ner i folkhavet. Det började inte bra. Jag stod och hängde lite högre upp ett tag, men även det var nästan för mycket. Efter mycket sökande hittade jag en ledig plats bredvid mina döttrar. Ingen svindel. Otrolig tur.

Det var inget fel på Trivium. De spelade en riktigt härligt tung musik och hade bitvis ett lite ovanligt sätt att sjunga till den typen av musik. Ibland sjöng de i vackra stämmor. Den gode Martin Carlsson på Expressen gillade inte bandet. Han hävdar att de var pinsamma Metallica-kopior. Det är möjligt. Det är skönt ibland att inte  vara expert. Då har man liksom rätt att tycka vad man vill. De var helt OK. Man kan dock inte neka till att de såg lite töntiga ut.

Vi hade av olyckskorpar blivit varnade att Maiden bara skulle spela nya låtar - från nya skivan - och det kändes ju olycksbådande. Vi hade inte lyssnat in oss och det vi hade hört var inte så lysande. Våra farhågor besannades. Men faktum är att några av låtarna var riktigt bra, särskilt några ballader. På slutet rev de i med några klassiker och då reste sig publiken som en man och vrålade och sträckte upp armarna i luften i förbehållslös extas. Det var mäktigt.

Jag som i somras drömde om att använda min nya fältkikare till att spana in flyttfåglar, fick nu i stället användning för kikaren för att i detalj kunna studera den galne gitarristens ekvilibristiska konster med gitarren, både i bildlig och bokstavlig mening. Han dansade också lyckligt omkring på scenen och vid ett tillfälle snodde han in sig i elsladden (medvetet) och liksom dansade med den, lite som balett. Det var lätt absurdistiskt.  Jag kunde också studera scendekoren och iaktta vad Bruce Dickinson gjorde när han ibland gick bakom scenen och fixade med något.

Det var också ett sant nöje att studera publiken, som bestod ev en sån brokig samling att det inte går att göra den rättvisa på ett par rader. Det var helt uppenbart att det hela var en familjetillställning. Det blev också ganska tydligt på slutet när trummisen på tv-skärmen visade upp sin maskot för publiken, en jättegullig liten nalle! Det kom hela familjer och det var folk i alla åldrar. Stolta pappor med sina söner i släptåg, och en hel del folk från landsorten, kanske Dalarna och Värmland. Det fanns en del fulla tölpar också, men de var nog i minoritet. Det mesta var positivt och jag kan inte se någonting negativt med en sån här tillställning. Det liknar en religiös sammankomst, utan tvekan, och saknar helt sportens negativa element, besvikelse över en förlust och hat emot motståndarna. Fram för hårdrocken som ökar förbrödringen i samhället!  Det var framförallt uppenbart på tunnelbanan efter konserten. Alla var glada och på grund av trängseln stämde någon upp i Always look on the bright side of life och resten stämde in. Kan det bli större?

Vilka killar! De är i min ålder och pigga som få. Rusar runt som illrar. Alla har fortfarande långt hår, utom Bruce Dickinson, som ser kortklippt och städad ut. Men karln har ju en obotlig charm, vilket väger upp bristen på långt hår. Många killar gick lyckliga hem igår efter att ha sett sina idoler. Även jag var tagen av situationens storhet!

Ikväll är det dags igen! Just nu sitter det folk och lyssnar på Trivium och väntar på sina gudar. Jag ser redan fram emot 2008, då de har lovat att komma tillbaka och bara köra 80-talsklassiker! Det blir nog något extra!

Och så här såg han ut!

---

Så här såg han ut!

---

Yet each man kills the thing he loves, from all let this be heard. Some does it with a bitter look, some with a flattering word. The coward does it with a kiss the brave man with the sword.

Ur Ballad of Reading Gaol

Oscar Wildes tragiska ord skrivna i fängelset i Reading, där han satt dömd för homosexualitet står i bjärt kontrast till Walt Whitmans livsberusade och livsbejakande dikt I Celebrate Myself. De två poeterna träffades när Oscar Wilde var i USA på sin turné år 1882. Oscar Wilde var dock på den tiden ännu inte så vemodig till sinnes. Han var då otroligt kvick - eller hur ska man översätta ordet witty? - och snarare ironisk och sarkastisk än sorgsen och nedbruten. Nedbruten blev han i fängelset. Han blev tvungen att arbeta hårt med straffarbete och det tog hårt på honom. Han dog år 1900, bara ett par år efter att han blev släppt från fängelset. Han dog i Paris, ensam och utfattig.

Samma år släppte Whitman sin diktsamling Leaves of Grass med dikten I Celebrate Myself. Vilken kontrast. Whitman levde i vitalitetens, hoppets och framtidens land, ett land fullt av energi och expansionslust. Wilde levde i ett ganska unket land nedtyngt av en dekadent och ansvarslös överklass. Ett land på nedgång. Om man jämför alltså. Och det gör man ju. Faktum är att det var markisen av Queensberry - en ytterligt föraktansvärd karl - som sände Wilde i fängelse! Jag kan inte neka till att jag därför har ett horn i sidan till engelsk överklass!

Walt Whitman:

I celebrate myself;
And what I assume you shall assume;
For every atom belonging to me, as good belongs to you.

I loaf and invite my Soul:
I lean and loaf at my ease, observing a spear of summer grass.

Ur Leaves of Grass 

---

 

Tack vare en snäll kollega har jag nu fått ett bränt exemplar av filmmusiken till Kusturicas film Underground. Just nu så känns det som den mest perfekta musik man kan tänka sig. Det är omväxlande fullständigt galna livsextatiska balkansånger och smäktande hjärtskärande sorgliga klagosånger över - antar jag - livets orättvisa djävlighet.

Båda dessa sinnestillstånd passar mig som hand i handske. Anthony and the Johnsons stillsamma vemod är just nu inte helt i linje med mitt humör. Vemod kan var så jobbigt ibland. Jag utsätter mig helt enkelt inte för sån musik just nu. Fast Leonard Cohen funkar alltid.

Nej, nu måste jag gå och lysnna lite på sorg och extas!

---

På fredag gäller det. Jag ska till Globen med mina döttrar och se på Iron Maiden. Det ska bli riktigt roligt. Vi får lyssna in oss på nya skivan i bilen på väg till Stockholm. Den är väl inte så lysande, men helt OK. Man får väl lyssna på gamla godingar också.

Hoppas på att få se en riktigt bra show! Och allmänt hög stämning!

---

Nu börjar jag härskna till. Jag har länge gått och funderat kring det här med barnbidraget och studiebidraget (från 16 år). Inte deras vara eller icke vara, för det är en alldeles för stor fråga. Men jag har märkt att Sveriges ungdomar (och deras föräldrar?) tycks vara monumentalt felinformerade om dessa bidrags förutsättningar. Jag har pratat med många ungdomar om detta, både mina egna barn, deras kompisar och mina egna elever. På så vis har jag skapat mig en bra bild av hur ungdomar ser på dessa bidrag. De anser sig själv vara berättigade att få ut hela barnbidraget ( inte alla) och hela studiebidraget (alla). De uppfattar det som statens bidrag till dem själva! När jag försöker påpeka att det är föräldrarnas pengar och att de i sin tur kan välja att ge ungdomarna månadspeng enlig egna beslut så bryter rena helvetet löst. Alla pratar indignerat i munnen på varandra i sin iver att bevisa för mig att jag har fel och de har rätt, dvs att dessa bidrag är deras egen rättighet. Jag har försökt leta på CSN:s och Försäkringskassans hemsida för att få svart på vitt hur det ligger till. Utan framgång. Jag har försökt fråga samhällskunskapslärare, men även där utan framgång.

Jag anser att det är på detta vis man skapar ett samhälle av bortskämda och krävande bidragstagare. Redan i 10-årsåldern börjar många kräva att få hela barnbidraget och när studiebidraget sedan kommer så blir det i stort sett omöjligt att vägra barnen. Deras indignation över att inte få bidraget är nämligen både unison och enorm. De anser det vara deras rättighet. 

Alla ensamstående  mammor  kan säkert intyga att det känns ganska absurt att barnen i stort sett ska ha mer att röra sig med än mamman själv. Jag väljer att säga mamma, eftersom kvinnor i almänhet tjänar mindre än män. Nånting har gått snett. Vi måste rensa upp i detta bortskämdhetens träsk. Många - som har välbeställda föräldrar - får dessutom barn-/studiebidraget som lite fickpengar. Utöver detta får de kläder och pengar till nöjen. Dessa orättvisor hjälper samhället till med. Nej, rättshaveristen i mig kan inte acceptera en sån slapp inställning hos mina medmedborgare.

Ungdomarna kommer ut i vuxenlivet från en barn-/ungdomstid då de tar det för självklart att samhället älskar dem och ömmar för dem så mycket att de får ett bidrag bara för att de finns till. Samhället har tagit föräldrarnas plats när det gäller att fatta beslut om den egna ekonomin. Föräldrarnas auktoritet har på punkt efter punkt undergrävts av vårt godsinta samhälle. Inte undra på att dessa ungdomar kan tänka sig att fortsätta att leva på bidrag, eller kräva att samhället ska fixa än det ena än det andra åt dem.

Även i min ungdom fanns barnbidraget, men det var aldrig på tapeten att jag skulle få hela beloppet - även om många av mina välbeställda vänner faktiskt hade det så. Nu har det blivit norm för i stort sett alla. Dags att rensa upp, strama upp. Annars får vi en monumentalt bortskämd generation. Eller är vi redan där? Staten ska fixa allt, som en snäll pappa (Göran Perssons legat?). Something is rotten in the state of Sweden...

Jag vill inte sälla mig till den skara som tycker att ungdomar är bortskämda slynglar. Jag tycker tvärtom att de är underbara, energiska, livfulla  människor. Jag anklagar i stället samhället för att de slappt  och urskillningslöst strör ut pengar över sina medborgare. Jag anklagar också vuxenvärlden för att vara totalt utan egen auktoritet. Vi får de ungdomar vi skapar.

---

...för nu har jag från säker källa fått höra att det finns blivande gymnasielärare i svenska som inte har lärt sig skillnaden mellan de och dem. Då måste man väl ändå slå i bromsen. Stopp! Stanna! Gör nåt! Annars kommer duktiga elever i framtiden att kunna slå sina lärare på fingrarna när det gäller kunskaper i svenska språket. Då blir det inte mycket bevänt med yrkesstoltheten.

Lösningen är antingen att man börjar med någon form av antagningstest för att över huvud taget få läsa till lärare i svenska, eller att man höjer lärarlönerna med ca 10 000 i månaden så att man bara får de bästa att söka. Det börjar bli ganska bråttom. Som det är nu är det många av de duktigaste som vet att de bör välja ett annat yrke om de kan. För att få högre lön om inte annat. Lönen är viktig för unga människor. Själv bryr jag mig inte så mycket, men det är klart att situationen är lite absurd. En av mina före detta elever, som gick ut gymnasiet för 5 år sen, tjänar nu mer än mig,  på ett helt okvalificerat arbete. Visserligen med den nackdelen att det är ett treskiftsarbete. Jag unnar honom verkligen den goda lönen, för skiftarbete över huvud taget är slitsamt i längden. Men ändå. Det är lite uppochnervänt. Eller hur?

Ytterligare ett alternativ är att man genast startar fortbildning för nya lärare där man tar igen sådant som tydligen både skolan och universitetet har lyckats missa när det gäller kunskapsinlärning!

Hujedamej!

---

Ibland tänker folk efter för mycket.
 

Hamlet 3:1

Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action.

Svensk översättning av Britt G Hallquist:

Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt kan falla platt
och mista namnet handling.

---

Hur kan någon se detta vidriga program? Stackars oskyldiga tonåringar blir av sina egna föräldrar utsatta för ett vedervärdigt practical joke. Tonåringen i fråga blir invaderad av konstiga människor som ställer konstiga frågor om hans/hennes sexliv och liknande. Allt filmas naturligtvis,  till de föraktansvärda föräldrarnas stora glädje. De är så självuppfyllda och lyckliga över att få vara med i TV att de fullständigt tycks glömma att det är deras egen avkomma som de utsätter för denna offentliga förödmjukelse.

Den unga människan kan som tur är trösta sig med att ha fått lite uppmärksamhet och sina 15 minuter i rampljuset. När allt avslöjas springer  föräldrarna runt och fjantar i huset och ställer arrangerade frågor till sitt eget barn. Om barnet svarar sanningsenligt kan han eller hon  vinna 50 000 kr. Stackars Sindirella Morales (hette hon verkligen så? Är det möjligt?) som inte längre kan lita på sina föräldrar, de enda hon verkligen alltid borde kunna lita på. Så ovärdiga vuxna människor vill jag aldrig se igen. Total bojkott från och med nu. Heder åt Sindirella för att hon lyckades vara gullig mitt i patetiken.

---

av Bengt Anderberg

Gör mig glad i den mörka natten,
gör mig glad med din blick.

Jag vill se hur det glänser i dina ögon,
det är där jag vill vara.

Gör mig glad med dina armar och håret,
det är det jag vill känna.

Sorg finns det att bära i riklig mängd,
av glädje inte mer än en liten skäppa.

Inte mer än som ryms mellan tummen och pekfingret
när jag tar i ditt öra.

...är en höjdarbok. Den är absolut en av mina favoriter. Den har allt en bra historia ska ha, ett långsamt tempo, fullt av korta kärnfulla beskrivningar, fyndiga repliker, en nostalgisk stämning samt en mordgåta. Dessutom är det en fin skildring av 60-talet. Vänskapen mellan de 14-åriga pojkarna Erik och Edmund är också mycket fint skildrad. För mig,  som i egenskap av kvinna ingår i den ständigt pratande och varma kvinnogemenskapen, blev det en djup insikt i vad det innebär att vara ung kille och uppskatta tystnad och okomplicerad vänskap.  Sådant finns knappt i kvinnovärlden. Där är alla relationer komplicerade. Med dessa två pojkar är allt enkelt och självklart. Pojkarna förstår varandra utan alltför många ord. Det är så rent och avskalat. Ändå blir det ett djup i vänskapen. Jag tycker Håkan Nesser är en mästerlig författare. Jag har egentligen inte läst så mycket av honom, men denna bok och uppföljaren ...och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla är lika bra båda två och det räcker för mig.

Nu har jag också sett filmen. Jag drog på det länge för jag har en djup skepsis till svensk film. Det blir alltid så tråkigt och platt och vardagsrealistiskt. Jag är inte mycket för det. Fast Josef Fares är ett undantag. Han har en ljuvlig humor som gör all vardagsrealism till ett äventyr. Nå, nu såg jag till slut denna film och jag tyckte den var otroligt bra. Den stämde så bra med boken. De två kompletterar varandra utmärkt. Edmund är en gullig, varm och pratsam typ. Urgullig skådis. Erik är butter och inåtvänd och en typ av människa som man känner stor ömhet för, men har svårt att förstå. Varför ska det vara så svårt att sätta ord på känslor? Det är ju uppenbarligen inte hans starka sida. Där får Edmund träda in och lätta upp stämningen lite. Storebrorsan Henry är helt fantastisk. Jonas Karlsson är lysande i sin roll. Kunde inte ha blivit bättre. Jag är helt klart nöjd. Filmen ger ett klarare svar än boken när det gäller vem som är mördaren, men dock inte helt klart. Som tur är. Mystiken måste finnas kvar. Och det gör den.