Egentligen tycker jag att det känns ganska skönt att de här energiska nyliberalerna äntligen tvingas ta ansvar för sina åsikter.  Egentligen tycker jag att även vänstern skulle må bra av det. Man växer när det ställs krav på en. När man får ansvar. Att bara rusa runt och vara inspirerande och idérik och kreativ är egentligen inte så svårt om man tänker efter (nyliberaler i allmänhet). Det som är svårt är att vara diplomatisk - en okänd och mystisk konst som jag aldrig har lyckats knäcka koden till - och att kompromissa. Sitter man vid makten blir man till slut tvungen att kompromissa. Precis som att man blir tvungen att kompromissa när man har barn. Innan man har barn, eller innan man har tonåringar, så är man expert och uttalar sig tilll höger och vänster. "Jag skulle aldrig anpassa mig efter...." eller "Det är bara att sätta gränser". Jo, tjena. Det är bara...

Men när man själv konfronteras med barnverkligheten eller tonårsverkligheten så står man där. Utlämnad till sig själv. Ungen lyder inte trots att jag just har satt gränser. Det är det som gör en vuxen. Att lära sig kompromissa, att bli realist, att se sanningen i vitögat, att inte blåsa upp sig.

Jag upplever samma sak i skolan. Folk vet precis hur man ska göra. "Det är väl bara att..." säger man. Jodu, kom själv och testa! Be my guest. Läraryrket är det mest krävande grovarbete man kan tänka sig - utom för den privilegierade lilla eliten på Sigtuna humanistiska förstås. Man blir i detta yrke oändligt tuktad. Det finns inte en förödmjukelse du inte upplevt! Inte en grov kommentar du inte hört. Man blir tvungen att se sig själv så som man är, utan skydd och utan censur. Man kan inte undfly sina egna tillkortakommanden. Det tycker jag är uppfostran. En underbar sådan. I bästa fall kan det leda till att man blir klok. Det är väl därför så få män väljer yrket. De gillar inte att behöva anpassa sig (jag syftade inte på viljan att bli klok). En grov generalisering, jag vet, men det stämmer nog rätt bra.

Lustigt nog tycks vi inte ha någon beundran för diplomater. Vi beundrar handlingsmänniskor som blir grova i mun, slår näven i bordet och likt en Persbrandt lägger omkull kvinnor utan urskillning. Det känns lite fel, när vi alla vet att det är diplomaterna som överlever. De som kan anpassa sig. De flexibla. Allt enligt Darwin.

De nya ministrarna i blåsväder behöver nog lite uppfostran och det får de utan tvekan nu. Nu blir de tvungna att skärskåda sina egna trångsynta men upphaussade visioner. Men jag ska inte neka till att jag fascineras av nyliberalernas oräddhet. Det är väl för att det står i så stark kontrast till vår svenska räddhågsna och kollektivistiska mediavänstehegemoni.

Men utifrån en djupt mänsklig horisont. De måste lära sig veta hut!