Kaoset har lagt sig...
Det har klarnat något vad gäller själva olyckan. Dottern snavade på en rot, blev liggande i fyra timmar utan att kunna få hjälp. Kompisarna lyckades inte hitta henne och mobilen laddade så småningom ur. Ambulansen tillkallades av okända personer och hon fördes till sjukhus. Om inte jag hade börjat ana oråd och åkt runt i stans parker och ringt till hennes kompisar så kanske jag hade sovit i godan ro hela natten utan att veta att dottern befann sig på akuten. Sjukhuset ringde inte. Ganska anmärkningvärt. När jag kom till sjukhuset hade hon varit inne i minst en halvtimme, kanske mer. Och jag fick inget veta. Båda döttrarana skulle för en gångs skull sova över hos en kompis och om jag inte hade anat ugglor i mossen så hade jag inte fått veta någonting. Det verkar ju inte klokt.
Inom sjukvården, och inom de flesta sammanhang i samhället så ska förräldrar ignoreras, utom när man kan ha nytta av dem, utnyttja dem. I skolan t ex utnyttjas föräldrar till max när det gäller att besöka skolan och "hjälpa till att hålla ordning". Vi ska också stå redo när som helst och göra matsäck till utflykter, baka kakor och tårtor till avslutningar, delta i försäljning av rabatthäften, kolor eller kalsonger för att tjäna in pengar till någon skolresa. Jättetrevligt i ett land som inte har förvärvsarbetande kvinnor, som t ex USA eller Tyskland. Men här, där alla jobbar, blir det de flesta övermäktigt. Vi förväntas också komma på allehanda föräldramöten och utvecklingssamtal. Men att ge oss föräldrar och våra barn en bra skola, där skolan fixar matsäcken, eller en studiemiljö som präglas av lugn och ro det är man inte beredd att ge oss. Det är ju inte lärarnas fel, utan det är högre upp än så. Oftast är det politikerna som är skyldiga, men lika ofta rektorerna och naturligtvis ibland även lärarna.
Det här märker man också i sjukvården. Man ska sitta i timmar för att överhuvud taget komma fram till telefonsvararen på sin vårdcentral, sedan ska man dessutom vänta för att de ska ringa upp. Om man har tur kan man få en tid inom ett par dagar. Men sen när man väl kommer med sitt barn så ignoreras man konsekvent. Det gäller faktisk alla inom sjukvården, utom sjuksköterskorna som tycks bära upp hela verksamheten. Läkarna vänder sig alltid direkt till barnet och ställer de mest absurda frågor. Vilken temp har du? Vad har du ätit för medicin? Hur länge har du haft ont i halsen? osv. Helt absurt. Det slutar ofelbart med att barnet tittar vädjande på mamma eller pappa för att få hjälp. Varför inte vända sig till båda två - om det nu är så viktigt att tala direkt till det stackars barnet. Varför inte lita på att föräldern är den som känner barnet bäst, sitter inne med informationen och kan spara doktorn massor med dyrbar tid genom att snabbt leverera den viktiga informationen?
Vårt samhälle överskattar barns egen förmåga att fatta beslut, ta ställning, analysera, ta ansvar samt i skolans fall hålla ordning både på sig själv och andra. Samhället har starkt bidragit till att urholka föräldrarnas auktoritet. Vad är då samhället? Jo, kanske sosseriet. Eller vänsterhegemonin över huvud taget. Men, det får bli en annan blogg. Jag tror jag nöjer mig med att analysera nu. Orsakerna tar jag inte i just nu. Det måste undersökas först.
Ingenting är kanon just nu...
Det blir en hård höst - för att parafrasera Håkan Nesser. En höst av träning och återhämtning. Tålamod kommer att krävas. Utan tvekan.
Jag åker som en tätting mellan hem, sjukhus och skola. Det är fullständigt kaos från morgon till kväll. Till råga på allt fick jag p-böter idag. På sjukhusets parkering! Vilken ond värld. Fullständigt utan misskund.
Dessutom har jag fått oerhörda möjligheter att studera sjukhushierarkierna. Det är verkligen intressant. Sjukhusvärlden tycks mig spännande och gåtfull. Jag tror jag måste börja följa Grey's Anatomy. Det är ju ett genidrag att göra en seie om ett sjukhus. Jag måste undersöka hur hierarkierna beskrivs i serien, hur uttalade de är, jämfört med Sveriges mindre glamourösa sjukhusverklighet. Här är positionen inom hierarkin nästan osynlig för blotta ögat. Alla ser i stort sett likadana ut, med vita rockar och vita byxor, i en patients ögon. Men under ytan! Oj oj...
Nej, nu måste jag nog se till att min lilla sjukling återvänder till sjuksängen. Vi har tagit oss ner till sjukhusets internetcafé för en stunds avkoppling från den besvärliga verkligheten. Snart stundar kvällsrutiner och sovande. To sleep, perchance to dream..
Kopernikus var först...
...utan tvekan. Det är intressant att konstatera att han dog 21år innan Shakespeare föddes, 1543. I en värld som var så mycket mer medeltida än den Shakespeare skulle komma att leva och verka i. Faktum är att jag tycker att Shakespeare känns oändlig mycket mer modern än Mr Kopernikus. Undrar vad den store skalden tänkte om heliocentrismen...
Munken Giordano Bruno - arma människa - fick bestiga bålet år 1600, drygt 50 år gammal. Samma år som Hamlet skrevs. Ofattbart. Man tänker sig den livskraftiga mustiga elisabetanska teatern i full aktion. Man ser berusade, glada människor framför sig som vill njuta av en stunds (nåja, tre och en halv timme är väl lite längre än en stund...) verklighetsflykt. Bevittna något större än själva livet.. . Samtidigt pågår en kättarbränning i Florens. Vilka kontraster. Man ska inte förringa kyrkans och det engelska hovets roll som censorer av teatern under denna tid, men kättarbål känns ändå väldigt avlägset. Bruno förfäktade liknande idéer som Kopernikus, men gjorde det i en tid som var mycket mer intolerant. Den var präglad av motreformationen, som kraftfullt slog tillbaka mot reformationens fjärmande från påven och vatikanen. Den befann sig visserligen i sin linda redan när Kopernikus verk kom ut, men den hade ökat i inflytande och makt under slutet av 1500-talet.
Galilei är född samma år som Shakespeare, 1564. Och som om inte detta var nog förbjöds Kopernikus stora skrift ”Om himlakropparnas rörelse” år 1616, samma år som Shakespeare dog. Vad visste Master Shakespeare om alla dessa stridigheter? Galilei hävdade i stort sett samma sak som Bruno, men kyrkan hade kommit lite längre när han la fram sin bok "Dialog om de stora världssystemen". Visserligen stötte han sig grovt med bl a påven Urban Vlll - som egentligen var mycket förtjust i honom - och dessutom hade han ju ovedersägligen gått över gränsen när han påstod att hans idéer var rena fakta. Men man ville absolut inte se Galilei på bålet. Det hade inte varit bra reklam för kyrkan med bränningen av Bruno. Kyrkan behövde goodwill och lät i stort sett Galilei slippa undan. Först internerades han visserligen under en period och han tvingades avsvära sig sin uppfattning. Men han fortsatte därefter sitt liv i högönsklig välmåga i bekväm husarrest.
Orsaken till att hans idéer betraktades som oacceptabla var att han lät förstå att han hade bevis för sina heliocentriska torier. Något som var oförlåtligt ur kyrkans synvinkel. Han borde ha hållit sig på rätt sida om gränsen - han visste mycket väl var gränsen gick - så hade han sluppit fängelset. Han var själv god vän med många av kyrkans män. Många av dem var själva filosofiskt intresserade och det fanns en hel del som trodde på solen i centrum. Man insåg att den medeltida världsbilden var på väg bort, men man hade ännu inte fått ihop alla dessa nya teorier med den kristna uppfattningen. Det gällde att skynda långsamt.
Men, Galilei gick över gränsen. Han slapp dock möta samma hemska öde som Giordano Bruno. Kanske tack vare att han avsvor sig alla kontakter med Kopernikus lära. En handling som bör ha känts nog så förödmjukande. Detta skedde exakt 327 år före min födelse den 30 april år 1960. Det känns betydelsefullt. Han blev dömd till livstids fängelse, men fängelsetiden innebar inte något lidande. Han fick bo hemma på sin gård i Florens omväxlande med att vistas vid hovet i Toscana, där han inte fallit i onåd på något vis. Han kunde glatt fortsätta med sin forskning på gamla dar. I själva verket var alltihop ett spel för gallerierna och handlade om en maktkamp inom kyrkan. Och den gode Galileo Galilei hamnade emellan. Kanske förstod han detta till slut och tog av egen fri vilja sitt förnuft till fånga och gjorde avbön. Men han klarade sig till syvende och sist med livet i behåll. Och känd blev han ju. Slutet gott allting gott.
Herregud! Det här är inte klokt...
Jag har så många bloggämnen på gång, så många tankar som susar runt i min hjärna. Jag har sett Pianisten - inte den om en sexgalen sadistisk pianolärarinna - och fått många tankar om Europa och dess historia. Jag har sett Brokeback Mountain och fått många tankar om ofrihet. Jag har läst Cecilia Hagens bok om prinsessan Diana och hennes sorgliga liv. Och fått ännu fler tankar om Europa, kolonisalism och överklassens absolut absurda självförhärligande. Ja, ska jag verkligen stanna där? Jag har ju också lärt mig en del om hur det egentligen var med alla de där karlarna som hävdade heliocentrismen. Vem var det egentligen som var först? Var det Kopernicus eller Galilei? Och vem var det egentligen som besteg bålet för sina åsikters skull? Galilei, Bruno, Kopernicus, Brahe?
Ja, ni ser, det är så mycket så jag vet inte hur jag ska hinna skriva om allt. Jag sätter min lit till fredagskvällen. Men den hade jag ju tänkt ägna åt offentligt öldrickande. Hmmm, jag får se vem som vinner, bloggen eller ölen...
