Dagens insikt: Horace Engdahl är min förebild. En förebild innebär väl egentligen att det är en person man vill efterlikna eller är det snarare någon man skulle vilja efterlikna, om det vore möjligt? Det sistnämnda stämmer nog i detta fall, men jag skulle aldrig ens drömma om att sträva efter det. Denne man är oefterliknelig i sin humanism, sin stringens, sin pålästhet, sin förankring i det han håller på med. Jag läste ett samtal mellan HE och Dan Israel om huruvuda Svenska akademien är för orienterad mot västerlandet när de delar ut nobelpriset.

Dan Israel - som säkert är en jättebegåvad man - ställde väl fullt berättigade frågor. Men han fick också svar på tal. Men visst var det bra att han tog upp ämnet så att det fick redas ut. Det reddes ut på ett lysande sätt. Tack Dan Israel för att du ställde frågorna och tack Horace Engdahl för dina suveräna resonemang! Det känns bra att det finns en intellektuell diskussion trots allt i detta land. Det är på alla sätt uppbyggligt att ta del av den.

Men visst kan man ändå lyssna på och lära sig av någon så lysande person. Även om man inte någonsin skulle drista sig att tro att man skulle kunna efterlikna honom.

En gång i tiden tyckte jag nog att karln var lite stroppig, men med åren har jag kommit fram till att det nog mest var det att han stack ut. Han var annorlunda. Han var inte lagom. Det provocerade mig då. Nu känner jag bara en befrielse inför att det finns människor som vågar sticka ut och säga vad de tycker, utan att först kolla i kulturvänsterns facit för vad man får säga.