Mikael Niemi är en fantastisk författare. Nästan så att man kan säga att han är larger than life.
Mannen som dog som en lax är en osannolik blandning. Först och främst är den en kriminalhistoria. Men det tycks författaren nästan glömma bort efter ett tag. Han börjar syssla med allt möjligt annat i stället. Såsom att t ex måla upp en mustig scen då Finland (d v s Sverige) och Rysssland ska göra upp var gränsen ska gå mellan de två länderna. Mitt i berättelsen förflyttas vi alltså tvåhundra år bakåt i tiden. I och för sig fungerar det ganska bra, men det är så absurt. Han gör samma sak längre fram i boken, men då är det den svenske kungen Oskar ll som får spela huvudrollen i en scen som avgör framtiden för finskans ställning i Sverige.
Ja, det är verkligen en intressant och mångsidig bok. På slutet knyts alla trådar ihop och en del sammanhang klarnar, Men en del klarnar inte. Kanske behöver man läsa om boken för att förstå.
Dessutom vill Niemi skildra Therese, den kvinnliga polisen, som är en av huvudpersonerna. Han lyckas faktiskt göra skildringarna av henne intressant, men det är nånting som gör att hon framstår mer som en man än som en kvinna. Självklart beror det på att han har beskrivit henne som stark och tuff, men det är något mer som inte stämmer. Det spelar dock ingen roll för hon framstår som en ganska fascinerande människa och man vill hela tiden läsa mer om henne och hennes komplicerade relation till sin mamma.
Det bästa med boken är väl att man lär sig så mycket om Tornedalen och dess historia. Det är så oerhört intressant att de här människorna anser sig ha en annan bakgrund är vanliga svenskar. De känner sig mer befryndade med finnar och samer p g a det gemensamma urspunget - Uralbergen. Det har man inte vetat. Men nu vet man. Tack vare Mikael Niemis obändiga lust att sprida sitt evangelium. Vilket är? Hör oss! Se oss! Förstå hur vi har haft det! Inse att Sverige inte är vad ni tror! Kanske nåt sånt.
Vad tycker jag idag?
Jo, jag tror att jag ska tycka till Om Sigge Eklund. Kungsbloggaren. Han var på TV häromdagen och blev intervjuad - för 100:de gången antar jag - om bloggande i allmänhet och sitt eget bloggande i synnerhet. Han framstod som helt annorlunda än jag hade tänkt mig. Han var gravallvarlig och lågmäld. Här hade jag förväntat mig en verbal ironiker. Vet inte varför. Han skriver ju inte ironiskt. Kanske för att han ser snygg ut på bilder jag har sett. Man utgår ifrån att en snygg person är självsäker och flyter lite ovanpå. Så tycks det inte vara i det här fallet.
Jag tycker att Sigge var näst intill provocerande lågmäld. Han verkade närmast besvärad över att vara i TV (vem skulle inte vara det i och för sig?). Dessutom sjunger han bloggandets lov lite väl okritiskt. Visst finns det många bra bloggar. Och visst är det ett intressant fenomen och visst är det demokratiskt. Men det mesta är ändå förskräckande ointressant. Men förvisso håller jag med honom om att det nog bara är medlet - själva möjligheten att blogga - som plockat fram vår skrivlust. Behovet har nog alltid funnits där, menar han. Men nu har vi möjligheten. Jorå, visst är det nog så. Men i och med att möjligheten inte har funnits tidigare så har det funnits en viss sållning. Själva sållningen misstänkliggörs nu av bloggentusiaster och framställs som en mindre stasiaktivitet. Lite överdrivet. Vågar jag säga att det är den lättkränkta 70-talistgenerationen som känner så starkt för detta? Taskigt att tala illa om en hel generation - eller vad vi ska kalla det - men det tycks vara ett faktum. De kan ha andra fördelar, men lättkränkta är de. Överallt lurar vita, heterosexuella, medelålders män - den mest förhatliga kategori man kan tänka sig - och letar efter möjligheter att förtrycka unga, pigga, kreativa personer. Ja, herregud...
Jag undrar om inte sållningen faktiskt har fyllt ett behövligt syfte. Men det får framtiden utvisa.
Ödets ironi! Just när Harald Blåtand har blivit botad från sin tandvärk....
...med hjälp av S.t Jakobs klocka, tagen som stridsbyte i Santiago de Compostela (får man anta), så drabbas jag av samma åkomma. Jag har läst Röde Orm många gånger och alltid fröjdats åt att läsa om hur lätt och snabbt han blev botad med Guds hjälp, efter otaliga kurer med blodiglar och grodblod m m. I ett slag försvann hans tandvärk och han kunde äntligen börja förbereda sitt härliga julgille med fläsk, blodkorv och varmt öl kryddat med ett och annat envig (tycker det borde var "en" envig, men icke).
Nå, nu har jag alltså själv drabbats av fruktansvärd tandvärk. Jag vet inte om det är en varbildning eller liknande, men jag ser ut som en hamster och hela högra halvan av ansiktet värker något ohemult. Nu förstår jag äntligen Harald och hans plågor och kval. Och det var tack vare en elev som detta samband stod klart för mig. Denne elev hade just hört högläsning av slutet av kapitel åtta - det om Haralds tandvärk och dess botande - då han kom på att jag hade samma åkomma som kungen. Jag har alltid trott att jag var viking i mitt förra liv. Kanske just Harald. Alla tecken tyder på det. Nu ska jag alltid hädanefter läsa Röde Orm med nya ögon.
