E-type är på G igen
E-type har låtit tala om sig igen. Han har blivit invald i skönhetsrådet i Stockholm. På vilka grunder, kan man fråga sig? Även om jag själv omedelbart skulle anställa karln. Han har nåt pålitligt över sig. Men det verkar ändå lite underligt. Jag hoppas han inte går under av uttråkning vid konferensborden. Jag hoppas att hans vikingavisioner får gehör.
Nu har han tydligen hittat en ny tomt för att bygga upp en mindre vikingaby. Det ursprungliga projektet har gått i stå. För många som har protesterat kanske. Men det nya förlaget verkar ju vara i lite mindre skala och det kanske är mer realistiskt. Hoppas det går bra för dig Martin!
Nyligen läste jag en krönika där vi svenskar varnades för att hylla vikingar. Det kan vara farligt och det kan ligga dolda mörka motiv bakom vår entusiasm. De var ju ändå bara barbarer. Ja, men snälla nån. Vad är dessa människor rädda för? Samma människor hyllar islams kultur under samma tid, t ex det storslagna muslimska infytandet i Spanien under vikingatiden och senare. Menar dessa människor på fullt allvar att det är OK att vara barbar när man är muslim men inte när man är viking. För de var väl lika goda kålsupare hela bunten på den tiden, eller hur? Hela inställningen liknar självspäkning.
Nej, jag hoppas att det där gammaldags vänstertänkandet är på väg bort. Inget fel på vänstern i sig, men det där unkna kollektivistiska.. Nej, usch. Fast nu har ju dessa människor kanske fått lite bränsle på elden av Maja Hagermans nya bok. Det är i alla fall det intryck jag har fått. Men jag har inte läst boken, bara läst några korta rubriker om den. Jan Guillou har ju också tidigare varit ute i samma ärende. De har väl heller absolut inte fel, men det hela tycks lite överdrivet. Jan Guillou är ju verkligen ute efter att krossa myten om vikingen och i stället hylla muslimerna som var så oerhört mycket mer framstående. Håhåjaja...
Rocky, the one and only..
Rocky är utan tvekan en klassiker. Nu återstår bara att se de övriga fem (5!) Rocky-filmerna. Hjälp!
Hur många bra böcker kan det finnas!
Helt nyligen läste jag klart Primo Levis bok om hans tid i koncentrationslägret Auschwitz. Jag har läst många skildringar skrivna av koncentrationslägerfångar, men jag upphör aldrig att fascineras. Det är lika intressant och lika vidrigt varje gång man läser om det. Varje människas unika lidande och världsuppfattning tycks vara lika intressant. Tänk så många historier som ännu inte har berättats! Nu senast läste jag Jerzy Einhorns bok Utvald att leva. En otrolig läsupplevelse. Men denna bok, Är detta en människa, av Primo Levi tillförde en del nya infallsvinklar till detta ondskefulla skeende i historien.
För det första var han italienare och således helt främmande inför den tyska kulturen - som han i och för sig stiftade mycket lite bekanskap med utöver den knivskarpa systematiken och effektiviteten i lägret - och på så vis får man en ganska ny syn på hela förintelsetanken. Han kunde heller i stort sett ingenting av språket, vilket självklart förstärkte intrycket av godtycke. Han förstod aldrig de order som utdelades. Trots det var han tvungen att snabbt lära sig att hålla masken och låtsas att han förstod. Primo Levi är bra på att skildra den absurda situation som han befann sig i. Han förklarar många gånger att fångarna till slut slutade att överhuvud taget försöka förstå vakternas handlingar, eller de order som utdelades, varför de befann sig i lägret och ännu mindre att söka en logik eller mening med allt. Det intressanta är att boken kom ut redan 1947. Det är en stark känsla av närvaro i boken, kanske på grund av att författaren redan i lägret började skriva boken. Naturligtvis fick han förstöra det skrivna, men han bevarade det i sitt minne.
Många överlevande har ett distanserat sätt att berätta. Imre Kertész blev ju beskylld för att vara allt för kylig i sitt berättande. Jag har föreställt mig att det har att göra med att det är så outhärdligt att minnas att ett distanserat förhållningssätt underlättar skrivprocessen Jag tycker mig märka ett liknande sätt att berätta hos Rickard Flinga i Iskallt och stenhårt (20 år i amerikanskt fängelse). Men jag börjar också undra om det är ett judiskt sätt att förhålla sig till livet och lidandet. Det finns inget hat mot tyskarna i Levis bok. Hat är ju heller inget man förknippar med den judiska kulturen. Den kristna delen av världen kan dock anklagas för att ha drabbats av hat vid rikliga tillfällen genom historien. Kan det ligga något i att det har med själva judendomen att göra?
1976 skrev Primo Levi en efterskrift till sin bok, som svar på alla frågor han har fått av skolbarn genom åren. Dessa svar är mycket läsvärda och förklarar mycket som vi alla undrar över, på ett koncist och sakligt sätt.
Primo Levi dog1987. Han föll utför ett hisschakt och fortfarande vet ingen om det var en olycka eller självmord. Kanske var det för svårt med alla minnen.
Läs boken! Den är gripande!
Hjalmar Söderberg!
Tänk vilken författare! Egentligen tycker jag att tempot i hans böcker är lite för långsamt för min smak. Många äldre böcker har på just den punkten åldrats betänkligt. Lyckligtvis är många av dem så skickligt skrivna att man vill läsa klart boken ändå. Det här är en sådan bok.
Doktor Glas funderar över livet. Han utbrister sitt klassiska: "Liv, jag förstår dig inte!". Man kan genast känna igen sig. Hur många gånger har man inte förundrats över livets brist på synbar logik. Godtycke tycks styra det mesta. Doktor Glas bestämmer sig för att ta ett liv. Samtidigt kan han konstatera att människor som borde ha dött fortsätter att leva trots att de enbart är till besvär, t ex en efterbliven pojke som han får syn på på en restaurang. Kanske försöker han genom sitt mord göra motstånd mot livets godtycke och nyckfullhet. Hans skäl för att begå mordet är synnerligen logiska och på sätt och vis moraliska, men i slutändan blir det ändå varken hackat eller malet. Blir någon egentligen hjälpt av mordet? Blir någon lyckligare? Det är ju själva syftet, men uppnår han någonting med sitt mord? Frågan hänger i luften.
Boken är mycket läsvärd och förtjänar att hamna (den finns självfallet redan där) i nån form av litterär kanon. Sveriges? Skolans? Den intellektuella elitens? Om ett av kriterierna för en boks värde (vilket jag själv anser) är att man ska ha klara minnen av innehållet eller språket lång tid efter att man har läst klart boken så uppfyller denna bok detta kriterium. Boken är full av väsentliga filosofiska resonemang och man återvänder ofta i minnet till doktor Glas funderinger om livet, kärleken, döden och sexualiteten.
Eftersom jag redan har sett filmen Doktor Glas med Georg Rydeberg i huvudrollen så ser jag hela tiden hans animerade ansikte framför mig. Det förhöjer läsupplevelsen.
Vilken tur att Russel Crowe finns i sinnevärlden...
Om man tar Ron Howard som har regisserat Russel Crowe i två filmer och t ex Tom Hanks i en så kan man konstatera att han i Tom Hanks kanske har sökt en Russel Crowe light. Tom Hanks är fullständigt tom jämfört med Crowe. Hur kunde Howard göra en sån missbedömning när han valde skådespelare till DaVincikoden? Tom Hanks tycks vila på sina lagrar och lita på sin myskarisma. Visserligen hade kanske Russel Crowe inte passat för rollen, men det gjorde inte Tom Hanks heller. Så det är bra med det.
Gladiator är en märklig film som börjar ganska segt och långsamt men som ändå direkt lyckas gripa tag i tittarna genom Maximus imposanta karaktär. Han fyller upp hela filmduken med sin karisma. Även Peter Weir har förstått Russel Crowes storhet. I Master and Commander är han hjälten personifierad. Det märkliga är att han lyckas personifiera alla typer av hjältar. Det gemensamma tycks vara någon form av tyst inre obetvinglig styrka. Just den där styrkan som vi hela tiden anar, trots stor förnedring, gör att vi så gärna vill se honom segerrik i slutändan. Vi vet att den finns där. Vi måste bara få se den triumfera.
När det gäller Ralph Fiennes så har vi ett ännu mer fantastiskt fenomen. Han kan spela ALLA typer av roller tycks det. Han måste vara en av de absolut bästa skådespelarna. Självfallet spelar karisman in, liksom i fallet Russel Crowe, men jag tror ändå att det i grunden är det storartade skådespeleriet som fixar biffen. De två totalt motsatta rollerna i The Constant Gardener och Schindler's List bevisar det.
Jag frågar mig själv vilka rejält intressanta kvinnogestalter som har visats på film? Kommer inte på någon annan är Virginia Woolf, spelad av Nicole Kidman. Den rollprestationen kan man sammanfatta med orden "det sket sig". En uslare rollprestation får man leta efter. Den där lösnäsan och de där löjligt sammanbitna läpparna och den fjantiga cigaretten, mellan lilla Nicole Kidmans fingrar, så totalt främmande för denna väna gestalt - cigaretten alltså, inte fingrarna. Jesus! Spare me! Kanske är det svårt att få till intressanta kvinnor? Varför?
