Den gode, den onde, den fule
Jag satte mig igår för att äntligen se denna film. Döm om min förvåning då jag ganska snart upptäckte att jag redan hade sett filmen, men glömt bort det mesta. Nu blev jag tvungen att spola mig igenom filmen för att kunna säga att jag hade sett den. OK, visst är den bra. Men så bra!! Nja, det tycker jag nog inte. Eli Wallach - den fule - är ju smått fantastisk. Han bär upp filmen. Helt klart. En genial skådespelare. Clint Eastwood, som spelar den gode, går mest omkring och ska se cool ut, fast egentligen tycker jag nog att man anar en tafflighet i hans rörelsemönster. Angel Eyes - den onde - har följdriktigt den ondaste blick man någonsin har sett. Perfekt mandelformade ormögon som aldrig har visat en mänsklig känsla. Hu!
Men bortsett från att filmen är en klassiker, att skådespelarna är bra och att hela genren är klassisk så tycker jag att den är långsam, seg och onödigt våldsam. Man kan faktiskt se att Quentin Tarantino har inspirerats av denna genre, kanske t o m av denna film. Den laddade scenen i början, i det mexikanska hemmet, påminner om de två elektriskt laddade scenerna i Inglorious Basterds, dvs inledningscenen i den franske bondens stuga och restaurangscenen då de till nazister förklädda motståndsmännen hotas av avslöjande pga en envis nazist vid bordet bredvid. Det är starka scener. Man svettas. Man lider.
Nå, nu i kölvattnet av tragedin i Norge slås jag av hur mycket empatilöshet som förekommer i filmen. Man diskuterar huruvida WOW kan vara skadligt för unga människor. Vissa menar det, vissa håller inte med om det. Jag tycker att det är självklart. Man behöver ingen doktorsgrad i medievetenskap för att förstå att man blir avtrubbad och förråad av att titta på våld, att delta i våld - om än fiktivt - och framförallt i känslolöst våld. Att bevittna upprepat våld i verkligheten är självklart det värsta och får i någon mån säkert en förråande effekt. I längden. Om du en gång har överskridit gränsen, att t ex se en mördad människa, eller gå förbi en död människa utan att stanna upp, eller kanske t o m tvingas döda någon så finns det ingen återvändo. Bilderna finns inetsade på din hornhinna och du kan aldrig bli av med den. I värsta fall leder detta till PTSD. Det behöver absolut inte betyda att du har blivit förråad, men risken finns, och framförallt finns risken om du upprepade gånger upplever sådant. Till slut stänger man troligen av känslorna. Det behöver man inte vara psykiater för att förstå.
Om du tvärtom i samband med en traumatisk upplevelse av våld upplever medmänsklighet, empati och att det finns någon någonstans som bryr sig kan du på lång sikt omvandla upplevelsen till något om inte positivt så åtminstone uthärdligt, som en del av livet. Men om det runt dig, t ex i krig bara finns ond bråd död, och otrygghet och ondska så påverkas du såklart. Det kan ha en förråande effekt. Det förstår vi alla.
Detsamma gäller såklart även i viss mån våldsamma dataspel och filmer. Där saknas ju dessutom den mänskliga dimensionen, dvs att du verklligen har upplevt någonting som du blir tvungen att bearbeta, något som har drabbat dig eller dina närmaste. Detta gör att du aldrig behöver tänka på några konsekvenser över huvud taget. Det är bara att panga på eller titta vidare på det besinningslösa våldet. Man kan dessutom skratta åt det. Med skräckblandad förtjusning. Våld och dödande blir som en del av dig själv. Och självklart påverkar det unga mer än äldre, eftersom de unga är mer formbara. Det är liksom hela idén med ungdomen, att man ska formas till att bli en fungerande vuxen.
Detta tänkte jag på när jag såg denna film. Angel Eyes tittar en man i ögonen med iskall blick och skjuter ned både honom och hans unge son och lämnar änkan barnlös kvar. "Den gode" råkar missa att skjuta av repet till snaran som han kompis hamnat i. Kompisen blir hängd, och hans kommentar är "Sorry, Shorty!". Inte mer med det! Ett människoliv. En skurk, lika värdelös som han själv, dog. Inte mycket att göra. Den krassa verkligheten i ett laglöst samhälle. Ingen plats för känslor.
Inte en kvinna finns med i filmen, förutom änkan. Jag förstår varför. Så fort en kvinna finns med blir det komplicerade känslor. Männens känslor i filmen är enkla. Kompisskap kontra girighet kontra förlåtelse kontra vaksamhet. En liten tår fälls p g a att de alla är ensamma i världen. De har bara varandra, trots allt. Visst. Men det är också det enda. I grund och botten finns det väldigt få känslor. Känsloregistret är begränsat kan man säga. Det kvinnliga, mer komplicerade, som tvingar dig att förstå, att föra en dialog och att kompromissa undviker man. Det skulle liksom bli lite smetigt.
Det här är en ikonfilm för många unga killar och vuxna pojkar. Man citerar ur filmen och man skrattar åt coola repliker som fälls vid dödens rand eller man bara njuter av den manliga gemenskapen. Denna film slutar i alla fall relativt lyckligt; den gode får - trots sin tuffa yta - spela ut sin godhet. Det här är en relativt oskyldig film, men hur många finns det inte som kommit efter den med mycket råare våld, språk och människosyn. Som pojkar matar sig själva och varandra med. År efter år. Från unga år. Apocalypse Now, Pulp Fiction och Kill Bill för att bara nämna några. Och nu finns också yotube där man kan se avrättningar, halshuggningar och tortyr, utan att förstå sammanhanget, utan att kunna ingripa och utan att behöva ta konsekvenserna av betraktandet. Men blir indirekt delaktig. Är det verkligen någon som är naiv nog att tro att detta inte påverkar unga människor?
Man skulle lika gärna kunna ta upp dokusåpornas förråande effekt, men det får bli en annan gång. Jag bara menar att även om man inte blir massmördare för att man har spelat WoW så är risken ganska stor att man blir mer eller mindre förråad och värst drabbas förstås de som inte har intellektuell kapacitet att analysera, distansera sig. Men även de som lider av ensamhet, känslomässiga problem, mobbning eller kanske är mitt uppe i föräldraranas skilsmässa och behöver en tillflyktsort undan verkligheten. Kanske också de som saknar en sund fadersgestalt, vilket är ett underskattat problem i vår värld. Det händer att jag grunnar på om det faktiskt är det allt överskuggande problemet i vår sargade värld. Men det kanske är att dra för stora växlar. Men det är utan tvekan ett enormt problem.
Alla typer av våld är i någon mån nedbrytande, även det du tvingas ta till för att försvara dig, men det betyder inte att man inte ska försvara sig eller de sina med våld. Ibland måste man ju det. Men man måste faktiskt inte döda och våldta (GTA) andra människor fiktivt. Även om det paradoxalt nog tydligen är väldigt underhållande.
Men bortsett från att filmen är en klassiker, att skådespelarna är bra och att hela genren är klassisk så tycker jag att den är långsam, seg och onödigt våldsam. Man kan faktiskt se att Quentin Tarantino har inspirerats av denna genre, kanske t o m av denna film. Den laddade scenen i början, i det mexikanska hemmet, påminner om de två elektriskt laddade scenerna i Inglorious Basterds, dvs inledningscenen i den franske bondens stuga och restaurangscenen då de till nazister förklädda motståndsmännen hotas av avslöjande pga en envis nazist vid bordet bredvid. Det är starka scener. Man svettas. Man lider.
Nå, nu i kölvattnet av tragedin i Norge slås jag av hur mycket empatilöshet som förekommer i filmen. Man diskuterar huruvida WOW kan vara skadligt för unga människor. Vissa menar det, vissa håller inte med om det. Jag tycker att det är självklart. Man behöver ingen doktorsgrad i medievetenskap för att förstå att man blir avtrubbad och förråad av att titta på våld, att delta i våld - om än fiktivt - och framförallt i känslolöst våld. Att bevittna upprepat våld i verkligheten är självklart det värsta och får i någon mån säkert en förråande effekt. I längden. Om du en gång har överskridit gränsen, att t ex se en mördad människa, eller gå förbi en död människa utan att stanna upp, eller kanske t o m tvingas döda någon så finns det ingen återvändo. Bilderna finns inetsade på din hornhinna och du kan aldrig bli av med den. I värsta fall leder detta till PTSD. Det behöver absolut inte betyda att du har blivit förråad, men risken finns, och framförallt finns risken om du upprepade gånger upplever sådant. Till slut stänger man troligen av känslorna. Det behöver man inte vara psykiater för att förstå.
Om du tvärtom i samband med en traumatisk upplevelse av våld upplever medmänsklighet, empati och att det finns någon någonstans som bryr sig kan du på lång sikt omvandla upplevelsen till något om inte positivt så åtminstone uthärdligt, som en del av livet. Men om det runt dig, t ex i krig bara finns ond bråd död, och otrygghet och ondska så påverkas du såklart. Det kan ha en förråande effekt. Det förstår vi alla.
Detsamma gäller såklart även i viss mån våldsamma dataspel och filmer. Där saknas ju dessutom den mänskliga dimensionen, dvs att du verklligen har upplevt någonting som du blir tvungen att bearbeta, något som har drabbat dig eller dina närmaste. Detta gör att du aldrig behöver tänka på några konsekvenser över huvud taget. Det är bara att panga på eller titta vidare på det besinningslösa våldet. Man kan dessutom skratta åt det. Med skräckblandad förtjusning. Våld och dödande blir som en del av dig själv. Och självklart påverkar det unga mer än äldre, eftersom de unga är mer formbara. Det är liksom hela idén med ungdomen, att man ska formas till att bli en fungerande vuxen.
Detta tänkte jag på när jag såg denna film. Angel Eyes tittar en man i ögonen med iskall blick och skjuter ned både honom och hans unge son och lämnar änkan barnlös kvar. "Den gode" råkar missa att skjuta av repet till snaran som han kompis hamnat i. Kompisen blir hängd, och hans kommentar är "Sorry, Shorty!". Inte mer med det! Ett människoliv. En skurk, lika värdelös som han själv, dog. Inte mycket att göra. Den krassa verkligheten i ett laglöst samhälle. Ingen plats för känslor.
Inte en kvinna finns med i filmen, förutom änkan. Jag förstår varför. Så fort en kvinna finns med blir det komplicerade känslor. Männens känslor i filmen är enkla. Kompisskap kontra girighet kontra förlåtelse kontra vaksamhet. En liten tår fälls p g a att de alla är ensamma i världen. De har bara varandra, trots allt. Visst. Men det är också det enda. I grund och botten finns det väldigt få känslor. Känsloregistret är begränsat kan man säga. Det kvinnliga, mer komplicerade, som tvingar dig att förstå, att föra en dialog och att kompromissa undviker man. Det skulle liksom bli lite smetigt.
Det här är en ikonfilm för många unga killar och vuxna pojkar. Man citerar ur filmen och man skrattar åt coola repliker som fälls vid dödens rand eller man bara njuter av den manliga gemenskapen. Denna film slutar i alla fall relativt lyckligt; den gode får - trots sin tuffa yta - spela ut sin godhet. Det här är en relativt oskyldig film, men hur många finns det inte som kommit efter den med mycket råare våld, språk och människosyn. Som pojkar matar sig själva och varandra med. År efter år. Från unga år. Apocalypse Now, Pulp Fiction och Kill Bill för att bara nämna några. Och nu finns också yotube där man kan se avrättningar, halshuggningar och tortyr, utan att förstå sammanhanget, utan att kunna ingripa och utan att behöva ta konsekvenserna av betraktandet. Men blir indirekt delaktig. Är det verkligen någon som är naiv nog att tro att detta inte påverkar unga människor?
Man skulle lika gärna kunna ta upp dokusåpornas förråande effekt, men det får bli en annan gång. Jag bara menar att även om man inte blir massmördare för att man har spelat WoW så är risken ganska stor att man blir mer eller mindre förråad och värst drabbas förstås de som inte har intellektuell kapacitet att analysera, distansera sig. Men även de som lider av ensamhet, känslomässiga problem, mobbning eller kanske är mitt uppe i föräldraranas skilsmässa och behöver en tillflyktsort undan verkligheten. Kanske också de som saknar en sund fadersgestalt, vilket är ett underskattat problem i vår värld. Det händer att jag grunnar på om det faktiskt är det allt överskuggande problemet i vår sargade värld. Men det kanske är att dra för stora växlar. Men det är utan tvekan ett enormt problem.
Alla typer av våld är i någon mån nedbrytande, även det du tvingas ta till för att försvara dig, men det betyder inte att man inte ska försvara sig eller de sina med våld. Ibland måste man ju det. Men man måste faktiskt inte döda och våldta (GTA) andra människor fiktivt. Även om det paradoxalt nog tydligen är väldigt underhållande.
