...och i morgon ska hon - min k. dotter - ha sitt 15-årskalas. Mitt i Linnéyran! Vilken förträffelse (som hon brukade säga när hon var liten, i stället för sammanträffande)! Linnean är väl nästan den vackraste av alla blommor, där den står helt liten och späd och oansenlig mitt inne i mörka skogen. Obemärkt liksom. Det är något speciellt med en så subtil och tyslåten skönhet. Den förtjänar lite extra respekt på något sätt.

---

men jag vet inte för jag var aldrig nere på stan och beskådade den gräsmattebetäckta gågatan. Jag har heller inte sett palmerna vid centralen ännu. Jag har inte sett några blomsterarrangemang och jag såg inte skymten av något kejsarpar. Jag jobbade nämligen hela dagen. Jag tillbringade dock alla mina tre lektioner med att vara ute i det gröna, i Linnés anda. Jag tog med mig några kikare och en flora samt en fågelbok. Vi identifierade björktrast, bofink och faktum är att en av eleverna kunda identifiera tornsvala (jag vet att det heter tornseglare egentligen). Jag blev mäkta imponerad. Samma person visade för övrigt  idag i klassrummet att han kunde alla satsdelarna, utan att jag över huvud taget behövde gå igenom dem. Det var nästan dagens höjdpunkt (inte gårdagens alltså).

Vi skådade dessutom teveronika, sibirisk nunneört och förgätmigej. Som om inte det var nog lyckades en elev utan minsta tvekan också identifiera en bok (trädet alltså...). Tyvärr visste knappt någon vad en koltrast var. Suck!

De flesta pojkar nöjde sig med att spela boll. Det var någon lek jag aldrg hört talas om. Den som förlorade fick stå ut med att alla de andra, en i taget skulle skjuta bollen rakt i häcken på honom. Han skulle bara stå och ta emot. Allt sånt är så främmande för mig. Men ack så välbekant för en bollkille.

Vad gäller pollinering så har jag kommit fram till en del. Men fortfarande måsta jag forska i vilka blommor som kan låta sig befruktas av sin egen pistill. Hur är det med det?

---

Här i Uppsala säger alla att de är så trötta på att höra om Linné. Jag är inte ett dugg trött på honom. Jag tycker att han är otroligt intressant coh fascinerande och det skulle inte skada om han fick människor att återupptäcka naturen. Särskilt unga människor, som ju så intensivt lever helt avlägsnade från naturen och i bästa fall ser den som en romantisk bakgrund. Många unga vet ingenting om naturen, inte ett fågelnamn, inte ett blomnamn! Jag har nyligen erfarit att det finns människor som inte kan identifiera en skata.

Men man ska börja tidigt. Om de unga ska intressera sig så måste man börja tidigt med att lära dem fakta om naturen och ge dem riktiga naturupplevelser, dvs en äkta närkontakt med naturen. Det ska väl inte var ogörligt. Men det kräver förstås att småskollärare kan sånt. Kan de det? Den gamla stammen kunde förstås det, men hur är det idag? Inte vet jag. Men kanske kan den gode Linné väcka en och annan ung människas intresse och en och annan blivande lärares kanske.

Själv tillhör jag den förtappade generationen, en av de första faktiskt. Inte fick vi göra ett herbarium och lära oss växtnamn på latin! Därför undrar jag nu. Hur fasen går det till med pollineringen och ståndarna och pistillerna och alltihop? Jag frågade mina barn. Jag tänkte att eftersom de ju går i skolan så kanske de nyligen har läst om det. Men icke. De hade ingen aning. Imorrn ska jag fråga någon lärd kollega hur det egentligen går till. I detalj!

Tack Linné för att du fick mig att fundera på dessa saker. Imorrn vet vi om funderingarna bar frukt!

---

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

...är en underbar period och den pågår just nu, men ännu har inte den förföriska stämningen infunnit sig! Syrénerna har börjat blomma på sina ställen och det doftar underbart från alla trädgårdar i Uppsala, men fortfarande väntar man på värmen, den bekymmerslösa värmen. Årets anonyma personlighetsbefriade period är väl inget att hänga i julgran! Det blåser och varje dag är det växlande molnighet. Skomakarnas härliga semesterperiod! Vad blev det av den? Visserligen har det varit en allmänt fantastisk blomning i år. Långdragen och vacker, men den där euforiska känslan av total närvaro kräver trots allt värme. Häggen är på väg bort, men blommar ännu på undanskymda ställen. Hoppet finns fortfarande. Jag väntar...



Vilken vacker bild av flödande rik blomning. Varför är denna tid snart förbi?

 

---

Men så olika utgångspunkter man kan ha i två inlägg som skrivs med 20 minuters mellanrum! Nyss var jag ivrig och bubblade av lust skriva av mig. Nu kämpar jag i motvind för att minnas vad jag skrev i  min av misstag raderade blogg! Här borde jag svära, men avhåller mig.

Så här tror jag att bloggen såg ut:

Jag har sett att jag har fått en kommentar av Saris på ett av mina inlägg. Hon skriver klokt och balanserat om användningen av ordet svart och mörk för att beteckna invandrare respektive mörkhyad. Vi är ense om att det råder begreppsförvirring eftersom äldre och yngre generationer använder helt olika ord. Mer om detta framöver. Jag har så mycket annat att av handla, till exempel

att jag har läst Parfymen av Patrick Süskind och vad jag tycker om den
att betygssystemet är vedervärdigt och orättvist och på vilket sätt
att årets blomning är helt fantastisk och att vi just nu befinner oss mellan hägg och syrén och vad det innebär
att jag äntligen har börjat med fågelskådning och hur kul det är
att jag är trött på det moderna samhällets empatilöshet och vad den beror på
att skolan måste styras upp innan allt går åt helvete
att medias (och människors) sexfixering börjar bli tröttsam och äcklig

Ja, ni ser ju själva hur jag har det! Var ska jag börja? Med Parfymen kanske. Det har tagit mig mer än 20 år att närma mig Patrick Süskinds bok. Jag läser sällan böcker när de är nyutkomna och är på modet. Varför? Det är något devalverande i att vara alltför populär. Det gäller inte film, utan endast böcker. Nu när boken känns mer neutral kändes det fruktansvärt rätt att läsa den, men det främsta skälet är att den ju numera finns på film. Man måste ju läsa boken först och se filmen sen. Det är den traditionella tågordningen.

Boken är ett mästerverk. Varje ord är valt med precision. Det är ett vackert flödande perfekt och precist språk. Det är aldrig slappt, likgiltigt, halvbra. Boken är kompromisslöst välskriven. Grenouille, den på många vis missbildade, huvudpersonen, är en märklig gestalt. Jag har så svårt att förstår hur man kan överföra honom till film. Han är både passionerad och objektiv samtidigt, i sitt sökande efter den perfekta doften. Han är inte helt känslolös eftersom han faktiskt blir upphetsad vid tanken på att själv kunna skapa den perfekta doften och även av att känna och uppleva den. Men han är beräknande och oempatisk. Han påminner om ett djur. Han är aldrig ute efter att skada någon för nöjes skull, utan bara när han har ett tydligt syfte. Precis som ett djur som måste döda för att överleva. Det gör honom ganska omänsklig och det är svårt att tycka om honom. Trots det blir man engagerad och fascinerad.

Han har inte blivit sådan för att det är synd om honom på grund av att han har haft en olycklig barndom. Nejdå, han tycks vara född sån eller åtminstone predestinerad att bli sån. Han har bara ett enda mål och det är att skapa den i hans tycke ljuvligaste av dofter. Tyvärr innebär det att han måste mörda mycket unga kvinnor och bokens pedofila - och till viss del även incestuösa - inslag visar att boken är skriven i en annan tid (1985). Det känns unket idag, men var troligen inte fullt så laddat då, kanske bara lite kittlande eller chockerande. Nu är det verkligen på gränsen för det uthärdliga. Kanske blir man extra illa berörd när man själv har tonårsdöttrar. Man hoppas att filmen hanterar detta på ett acceptabelt sätt

Jag tycker så mycket om bokens många, långa och detaljerade beskrivningar av olika dofter och deras beskaffenhet. Det är också härligt att läsa om de omsorgsfulla processer som blommorna och växterna måste genomgå för att man ska lyckas utvinna de där få dropparna av gudomlig doft, och vad som sedan krävs för att bevara doften. Man reser under 245 sidor genom dofternas gåtfulla rike och det känns som om Patrick Süskind sitter inne med hela hemligheten bakom detta mysterium. Jag tycker att översättaren (Ulrika wallenström) har gjort ett storartat jobb. Det känns inte som en belastning att inte kunna läsa boken på originalspråk. Översättningen är helt enkel kongenial.

Jag undrar lite hur det har gått för författaren! Kan man någonsin skriva igen när man redan i och med sin debut har skapat ett mästerverk? Jag måste undersöka författarens författarbana. vad har hänt sedan 1985?

Här följer några exempel på språkets skönhet:

I slutet av juli började jasminens tid, i augusti natthyacintens. Bägge slagens blommor hade en så utsökt och samtidigt ömtålig parfym att de inte bara måste plockas före soluppgången utan också fordrade en ytterst speciell, varsam behandling.... Dessa de ädlaste av alla blommor lät sig inte utan vidrae frånryckas sin själ, man måste avlocka dem den med regelrätta smekningar 

och

Redan vid första andetaget märkte han att det var något som inte stämde. Atmosfären var inte som den borde. I stadens doftklädnad, denna slöja vävd av många tusen trådar fattades guldtråden. Under de senaste veckorna hade denna doftande tråd blivit så kraftig att Grenouille tydligt hade uppfattat den till och med på andra sidan staden vid sin koja. Nu var den borta, försvunnen, kunde inte spåras upp igen ens med det mest intensiva snusandet. Grenouille var som förlamad av skräck.

Läs boken och bli förförd!

---