Två timmar och fyrtio minuter satt jag för andra gången bänkad framför denna film. Hela den tiden i sjön! Det var en usel film. Två tråkiga skådespelare som var maximalt otrovärdiga i sina roller. Tråkig och komplicerad handling. Meningslösa problem och lika meningslösa mord. Det enda som var bra var att filmen faktiskt var snyggt filmad. Faktiskt en helt meningslös film i övrigt, som ingen borde se. Boken däremot är riktigt spännande och läsvärd. Läs den istället!

Hoppas Änglar och demoner är bättre!

Det här måste vara en av de mest gripande filmer jag har sett. Sean Penn är en övernaturligt skicklig regissör. Han har dessutom skrivit manus. Hans The Indian Runner från 1991 är också en fantastisk film och den har jag skrivit om tidigare.

Man kan se att dessa två filmer har en del gemensamt. Bland annat är sorgen ett genomgående tema i båda filmerna. I båda filmerna har huvudpersonen en djup sorg, vars orsak aldrig blir helt klarlagd. Penn tycks också vilja skildra den andra sidan med samma djupa empati. Han dömer konstigt nog ingen. Det finns inga enkla förklaringar, bara oerhört komplicerade relationer där människor både avsiktligt och oavsiktligt skadar varandra. Han förenklar ingenting och det är just det som gör att det tar så djupt.

Jag kan förstå huvudpersonens alienation inför samhället och dessutom sympatisera med dem. Han vill bara lämna allt, all ytlighet, all materialism och all egoism. I och med att han är så ung är han också kompromisslös. Hade han varit 10 år äldre kanske allt hade slutat lyckligt, men nu var han ung och egocentrisk och orsakade genom detta andra människor stort lidande. Faktum är att han troligen ville straffa föräldrarna. Han ville orsaka dem sorg. Han lyckades och trots att det är ganska svårt att tycka om föräldrarna så sympatiserar man med dem. Man lider med dem. Och det är just detta som är så stort, att vi som tittare får känna deras känslor trots att vi vet att de i själva är skyldiga till att huvudpersonen vill bryta med allt. Sorgen är en röd tråd i filmen. Även de olika människor som Christopher stöter på under sin resa genom USA bär på sin egen sorg. Ja, filmen har ett enastående psykologiskt djup.

Christophers stora misstag är att han lägger över föräldrarnas skuld på samhället. I viss mening kan man kanske tycka att han har rätt. Ett samhälle som kan få människor - som hans föräldrar - att bli så prylfixerade och förljugna kanske kan ses som medskyldigt. Men samtidigt känns det lite som om han flyr i stället för att ta tag i saker. Men visst är hela idén lockande, att bara lämna allt och leva i vildmarken och följaktligen leva det enkla livet. Det viktigaste kanske blir hur man ska skaffa mat, inte hur pass politiskt korrekt man är, eller hur bra man är på att fylla i blanketter eller varför inte hur bra man är på att följa regler och förordningar. Ett friare liv helt enkelt ett tydligare liv utan alltför många kompromisser.

Jag kan inte komma på någon annan regissör som kan mäta sig med Penn när det gäller djup och äkthet. Inte ens Clint Eastwood. Mystic River är gripande - bland annat tack vare Penns skådespelarinsats - men den kan inte mäta sig med Into the Wild eller The Indian Runner. Den är alltför skruvad och liknar alltför mycket en konstruerad deckarintrig. Penns alster TYCKS inte vara; de ÄR.  Ingenting är fiktion. Allt är verklighet.

Jag skulle ju skriva om filmen i måndags, men hann bara med Pianot. Jag har med åren kommit att uppskatta Lasse Hallström alltmer. Jag minns att jag tyckte att Chocolat var trevlig, men absolut inget mer. What's eating Gibert Grape kändes OK, men blek. Casanova tyckte jag i stort sett samma sak om. Nu har jag på sistone upptäckt att för varje gång jag ser Chocolat tycker jag att den blir bättre och bättre. Jag har säkert sett den fem gånger vid det här laget! Nu senast såg jag alltså om Ciderhusreglerna för säkert tredje gången. Den är ju helt lysande. Varför har jag inte insett det tidigare. Den handlar om Homer som vuxit upp på ett barnhem där föreståndaren, en läkare, hjälper kvinnor i nöd, dvs både med aborter och att förlösa dem, och sedan ta hand om barnet och adoptera bort det. Många barn blir aldrig valda så de blir kvar på barnhemmet. Homer är ett av dessa barn. Han vill dock lämna barnhemet och pröva sina vingar ute i världen. Det visar sig tyvärr att livet utanför barnhemmet inte är så lätt. Han träffar på hemskheter och blir själv ett offer för människors egoism. Till slut blir han - för första gången i sitt liv - tvungen att välja själv. Han tvingas göra ett viktigt val. Filmen slutar helt klart tillfredsställande.

Skådespelarna är helt lysande. Michael Caine är en helt fantastiskt charmig person. Han kan spela både Scrooge och en god kvinnohjälpare, utan problem. Han har så mycket personlighet så att det nästan kan ta över en hel film. Men han balanseras fint av Tobey Maguire som är så där borttappad som bara han kan vara. De är varandras motsatser på sätt och vis.

Lasse Hallström är noga med detaljerna. Ett ögonkast, en krossad eterflaska, en nickning, en kort kommentar som fälls i förbigående, ja, allt kan visa sig avgörande för att man ska förstå sammanhangen. Det går inte att titta bort en sekund. Man kan missa något vitalt. Allt är mycket subtilt, vilket är just skälet till att man kan se om filmerna så många gånger. Man upptäcker hela tiden något nytt.

Tänk greven i den lilla byn i Chocolat. Tänk på hans goda citronte serverat i ett glas som han sitter och dricker på sitt ensamma kontor. Det ser så gott ut, så fräscht. Men ack så torftigt. Det är inte ens något riktigt te i, endast citron och vatten. Han nekar sig själv så mycket njutning, vilket ju är en röd tråd i hela filmen. Livet som njutning eller icke njutning.

Ja. Lasse Hallström har blivit min favorit. Jag såg också en liten film som heter En dag i livet på svenska (An Unfinished Life). Morgan Freeman, Robert Redford och Jennifer Lopez gör hela filmen, som dessutom utspelar sig nånstans i mellanvästern och således är vacker och mysig, men det finns en del hemska inslag som för filmen framåt. Den är bra på ett stillsamt sätt. Man glömmer den inte.

Ciderhusreglerna är - precis som Pianot - en riktigt feministisk film. Den berör ämnen som är viktiga för kvinnor, såsom vad man ska göra om man blir gravid och inte vill eller kan ta hand om sitt barn. Jag tänker nu på bäbisen Sarah Palin som hårdnackat emotsätter sig abort! Filmen bör ha varit kontroversiell i USA när den kom. Det bästa med filmen är i alla fall nästan scenerna från barnhemmet. Barnen är för bedårande och det är så fruktansvärt att se hur gärna barnen vill bli valda av adoptivföräldrarna som kommer för att välja ett lämpligt barn. Det är nästan för mycket ibland. Vissa hårdhjärtade människor skulle kanske kalla filmen en snyftis. Dessa människor och deras torftiga känsloliv är bara att beklaga.

Ciderhusreglerna är en liten pärla.

Vi började med Pianot - som jag har sett ett par gånger redan - och avslutade med Ciderhusreglerna - som jag också har sett minst två gånger redan.

Pianot (Jane Campion) är en rasande vacker film som berättar en huvudhistoria och flera andra historier parallellt  lite mer i skymundan.  Här finns också mycket under ytan. Huvudpersonen, en stum kvinna, som gifts bort med en okänd man på Nya Zealand har en så stark närvaro att hon lyckas bära hela fimen (två timmar) utan att yttra ett enda ord. En stark kvinnlig roll. Det intressanta med henne är bland annat att hon har en obändig vilja. Trots mannens brutala försök att vingklippa henne, återkommer hon, stärkt. Hennes vilja är i slutändan obruten. Det andra intressanta är att hon har en sluten själ, ett gåtfullt inre. Denna roll är  ju vanligtvis förbehållen mannen. Och vanligtvis är det en kvinna som är sysselsatt med att försöka öppna upp det slutna inre rummet. Hennes båda kärlekar - mannen och älskaren - faller för henne just för att hon är gåtfull och svårtolkad, men samtidigt har en så otvetydigt stark vilja. Det finns bara ett sätt att nå fram till henne och det är att ge efter för hennes starka vilja. Endast på så sätt kan man hitta nyckeln till den slutna själen. Inga kompromisser.

Det kan inte vara en slump att regissören så totalt har vänt på rollerna. Är detta det enda sättet att göra kvinnoroller intressanta, att de skildras som män brukar skildras, svårtolkade och slutna? Det betyder i så fall att det som är typiskt kvinnligt - om det nu finns något sånt - inte är tillräckligt intressant i sig. För kvinnor förvisso, men kanske inte för män. Jag tycker mig nämligen ha märkt att män inte tycks lika intresserade av att läsa om kvinnor som kvinnor är av att läsa om män. Eller se på filmer om kvinnor för den delen (såvida kvinnan i fråga inte är oerhört snygg). Eller är det så att - ve och fasa - inte ens ett intressant kvinnoporträtt (Pianot) intresserar män. Nu generaliserar jag självklart. Jag vet flera män som läser böcker och ser filmer om kvinnor, men jag talar nu om flertalet. Jag måste nog ge mig på en undersökning av hur saken ligger till

Jag ska också fundera på om jag kommer på några intressanta kvinnoroller i andra filmer som kan tänkas vara intresanta för män. Undersökning och forskning även här alltså.

Dessutom är en av männen - älskaren - något av en kvinnlig dröm. Han är mjuk, men samtidigt manlig i det att han är så helt uan försvar, han respekterar kvinnans vilja till självständighet och han är ute efter hennes själ. Han vill bli bekräftad av henne. Han sätter henne i centrum och det enda som betyder något är att få hennes kärlek. Han är dessutom beredd att förödmjuka sig för att få den. Han är allt annat än den gängse hjälterollen. Han är som sagt en kvinnlig dröm, en utopi kanske.

Filmen är fantastisk, vackert filmad, realistisk. Men det viktigaste av allt är att musiken, huvudpersonens pianospel, är så vacker, så lyrisk och så stark att man väl aldrig har hört något liknande. Michael Nyman har skrivit musiken. Det är så fint djupt ljud i pianot som förmedlar den stumma kvinnans inre liv på ett oförglömligt sätt.

Fortsättning följer. Ciderhusreglerna är inte avhandlad ännu.

_____________________________________________________________________________________________