Vad vore livet utan Shakespeare?
Nu är jag inne i ett Shakespeareskov. Plötsligt bara så var det dags. Jag har betat av Hamlet, Much Ado about Nothing, As you Like it och nu är det Henry V som är på gång. Och jag talar inte om att läsa Shakespeare utan om att se alla härliga Branagh-filmatiseringar. Vilket geni han är Branagh!
Synd bara att han inte har tagit tag i Julius Caesar eller King Lear. Eller The Tempest. Kanske är de svårfilmade. Kanske är de för dystra. Jag vet inte. Men Hamlet är ju dyster så det räcker och den vågade han sig på. Med besked. Över fyra timmar! Varje rad av Shakespeares hand finns med. Bäst är såklart Branagh själv som Hamlet. Han är inte ung, virrig och velig, utan arg, bitter och känslig, men bitvis sammanbiten, t ex i monologen. Han är skarp, hatisk och våldsam mot sin mor, mot Polonius, mot Ofelia! Ja, självklart också mot Rosencrantz och Gyldenstern. De förtjänade sitt öde, de kujonerna!
Idag hittade jag Julius Caesar på loppis. I Hagbergs översättning. Jag ska ta tag i den snarast! Där har vi Markus Antonius monolog! Jag ser fram emot denna läsning!
Några ljuvliga fraser hörs i mitt inre:
"Stand and unfold yourself! "
"Remember me.."
"Oh that this too too solid flesh would melt, thaw and resolve itself into a dew"
Synd bara att han inte har tagit tag i Julius Caesar eller King Lear. Eller The Tempest. Kanske är de svårfilmade. Kanske är de för dystra. Jag vet inte. Men Hamlet är ju dyster så det räcker och den vågade han sig på. Med besked. Över fyra timmar! Varje rad av Shakespeares hand finns med. Bäst är såklart Branagh själv som Hamlet. Han är inte ung, virrig och velig, utan arg, bitter och känslig, men bitvis sammanbiten, t ex i monologen. Han är skarp, hatisk och våldsam mot sin mor, mot Polonius, mot Ofelia! Ja, självklart också mot Rosencrantz och Gyldenstern. De förtjänade sitt öde, de kujonerna!
Idag hittade jag Julius Caesar på loppis. I Hagbergs översättning. Jag ska ta tag i den snarast! Där har vi Markus Antonius monolog! Jag ser fram emot denna läsning!
Några ljuvliga fraser hörs i mitt inre:
"Stand and unfold yourself! "
"Remember me.."
"Oh that this too too solid flesh would melt, thaw and resolve itself into a dew"
"How weary, stale, flat, and unprofitable seem to me all the uses of this world!"
"Oh, that the everlasting had not fixed his canon 'gainst self slaughter"
" What a piece of work is man! How noble in reason! How infinite in faculties! In form and moving, how express and admirable! In action how like an angel! In apprehension, how like a god! The beauty of the world! The paragon of animals! And yet, to me, what is this quintessence of dust?"
Nu är det dags för vår
Det var ju lite vår i luften idag, med dagsmeja och allt. Jag lyssnade på steglitsen och rödhaken idag (inte i verkligeheten alltså, utan via någon hemsida. Har glömt vilken. Det var en säll upplevelse.) I och med detta fylldes jag av hopp om framtiden och den annalkande våren. Vintern biter sig dock fast ett tag till. Men solen börjar värma "and that made all the difference" för att tala med Robert Frost.
Nu är det nog dags att börja skriva igen!
Men hur ska man hinna? Bland allt livsbrus, facebook, tv, film, inlärning av arabiska osv? Städning, diskning och tvätt inte att förglömma. Nå, det gäller väl att prioritera. Iår kväll lyssnade jag på arabisk musik och försökte förstå texterna. Jag har koncentrerat mig på två låtar, en med Oum Kalthoum och en med Fairouz. Det är svårt och lätt. Språket är svårt, men det är som tur är ett begränsat antal ord som förekommer i texterna, vilket gör det lite lättare. Kärleken är sig lik över hela världen. Det behövs inte så många ord, men desto mer känsla, vilket ju framkommer i själva musiken.
Det är mycket romantiska ord, mycket i min smak, såsom stjärnor, natt, liv, hav och ensamhet och sorg. Kan det bli mer romantiskt? Att lära sig arabiska är som att lösa en gåta. Det är ett fantastiskt livsäventyr. Alla borde ägna sig åt det. Varför har jag inte gjort detta tidigare? Men för att travestera psaltaren. Att inte lära sig arabiska har sin tid, att lära sig arabiska har sin tid...
Igår var det Alla hjärtans dag. Man borde ha ägnat sig åt kärlek i stället... Men i brist på det så...
Det är mycket romantiska ord, mycket i min smak, såsom stjärnor, natt, liv, hav och ensamhet och sorg. Kan det bli mer romantiskt? Att lära sig arabiska är som att lösa en gåta. Det är ett fantastiskt livsäventyr. Alla borde ägna sig åt det. Varför har jag inte gjort detta tidigare? Men för att travestera psaltaren. Att inte lära sig arabiska har sin tid, att lära sig arabiska har sin tid...
Igår var det Alla hjärtans dag. Man borde ha ägnat sig åt kärlek i stället... Men i brist på det så...
Kvinnor och islam
Orden kvinnor och islam är i kombination med varandra hett sprängstoff. Folk slår varandra i huvudet med argument för och emot islam och det är alltför ofta kvinnor används från båda sidor för att stärka de egna argumenten. De som argumenterar mot islam menar att kvinnor blir förtryckta i muslimska länder på grund av islam (och glömmer att det oftare är traditioner än religion som förtrycker), och de som argumenterar för islam menar att Koranen i själva verket närmast är en sufragettskrift som efter årtusenden av förtryck har återgivit kvinnan värdighet och självbestämmande! Ja, herregud, var ska man börja?
Jag tror att det är mest muslimska kvinnor som anför Koranen som bevis för hur kvinnovänlig islam är. Det är relativt sällan man hör män använda sådana argument. Jag gissar att kvinnosaken känns alltför marginell för de flesta muslimska män. De tänker helt enkelt inte på den. Den är ointressant. Kvinnor däremot - jag har hört åtskilliga - vill mena att kvinnor före islam var oerhört förtryckta och i och med islams införande fick de plötsligt rättigheter. Ja, det må vara sant, men det var ju bortåt 14-1500 år sen. Hur kan man anföra så urgamla förhållanden som föklaring till hur den muslimska kvinnans situation ser ut idag! Då var säkert islam en modern religion som styrde upp lokalt klantänkande bland beduinfolk. Men nu! Vad har det över huvud taget med dagens människor att göra? Visst kan vi diskutera Koranen. Det är mycket intressant, men det är nästan komiskt att man anför det faktum att kvinnor kan få tillbaka sin hemgift vid skilsmässa och att en man bara kan gifta sig med så många kvinnor som han kan älska och försörja, som argument för hur bra islam är och hur bra den går att använda i dagens samhälle.
Jag anser att den här debatten från muslimsk sida är på ungefär samma nivå som den protestantiska på 1500-talet. Den är 500 år efter sin tid. Jag tror att det hade kunnat bli oerhört intressanta debatter mellan någon lärd muslimsk ledare och säg jesuiten Ignatius Loyola på 1500-talet. De hade varit på ungefär samma nivå. En önskan att tolka Bibeln/Koranen på ett mer humanistiskt sätt. Men det är för sent. Det är inte trovärdigt idag. Det är en förlegad debatt. Den håller helt enkelt inte.
Många av de mest entusiastiska kvinnliga tillskyndarna av islam är väldigt unga, och relativt fria, t ex här i Sverige. I deras fall tror jag helt enkelt att det handlar om värdighet och stolthet. De har växt upp med och är en del av islam och de vill inte gå runt och skämmas för sin föråldrade religion. Och det kan man ju förstå. Nu letar de argument i Koranen som stärker deras sak, så att de kan ha slöja utan att behöva utstå hån. Jag tror att det är bra. Det måste göras, men faktum är att diskussionen i första hand måste hållas i den muslimska delen av samhället. Vi svenskar har mycket liten förståelse för religion över huvud taget. Om vi nu inte tycker att kristendomen är ett särskilt bra alternativ, trots att det har varit vår religion i - ja snart exakt - 1000 år, så har jag svårt att tro att vi plötsligt börja tycka att islam är ett bra alternativ eller till och med bättre, som vissa vill hävda.
Jag tror att det är viktigt att debatten förs, både inom det svenska samhället och inom det muslimska, men jag tror att tyngdpunkten bör ligga inom det muslimska. De måste våga ta debatterna med varandra. Tyvärr tror jag att kvinnorna, ju äldre de blir, kommer att inse att islam inte har så mycket att erbjuda kvinnor, utöver den självklara gemenskapen som varje religion erbjuder. Religion passar illa med vårt moderna samhälle. Den finns ju uppenbarligen - se på alla frikyrkor - men det måste vara en privatsak som var och en tar hand om på sitt eget sätt. Det kan inte krocka med politik och samhällsbygge. Kristdemokraternas dagar är nog just därför räknade.
De som framhåller att islam är kvinnoförtryckande är både rätt och fel ute. Visst finns det mycket förtryck i islams namn - t ex i muslimskt styrda länder som Nigeria, Iran och Pakistan - men lika ofta är det helt enkelt urgamla traditioner som är skurken. Kurdernas syn på heder, vilket i extrema fall kan leda till hedersvåld, har t ex ingenting med islam att göra; det finns många kristna i den regionen som också ägnar sig åt hedersvåld. Det var förresten inte länge sedan man stenade otrogna kvinnor på Kreta. I Europa!
Religionen är bara ett medel man använder för att förtrycka människor. Kristendomen har använts på exakt samma sätt. Det är bara att titta lite bakåt i tiden så får vi perspektiv på saker och ting. Och när man hör Zarkocy angripa den muslimske reformisten Tariq Ramadan häpnar man över hemmablindheten. Hur många katoliker finns det inte i Frankrike! Och påven förbjuder kondomer, bannlyser en våldtagen 9-åring, pedofilskandalerna inom den katolska kyrkan avlöser dessutom varandra etcetera! De båda religionernas representanter är lika goda kålsupare! Som tur är är det ju skillnad på Sverige och Frankrike. Fransmän tycks mycket mer skeptiska till islam än svenskar, t o m fientliga. Debatten är troligen hårdare där, med slöjförbud i skolorna och allt. Men jag tycker nog att en dialog är att föredra framför ett regelrätt ställningskrig mellan de som är för och emot islam, som tycks vara fallet i Frankrike. Eller som Amos Oz säger: "Alla bara skriker. Ingen lyssnar någonsin" Han har ack så rätt.
I Sverige är förvånansvärt många toleranta mot islam, men däremot intoleranta mot kristendomen! Ungdomar och vänsterfolk till exempel. Obildade människor är intoleranta mot båda, det är inte tu tal om den saken. Men jag har svårt att tro att vi kan få alla dessa att unisont uttala sin välsignelse över en religion som är så långt från deras eget tänkande som det bara går. I mitt arbete som lärare har jag hört många engagerade uttalanden av alla de slag både för och emot de båda religionerna, tillräckligt för att inse att vi inte kan nå alla med information. Man måste låta folk tycka olika, men man måste självklart hindra fok att slå varandra på käften! Dessutom måste man lära människor att lyssna. Det är egentligen inte så svårt. Den enkalste metoden för att ta udden av konflikter är att lyssna. På båda parter. Och det borde alla aktivt få lära sig.
Emellertid har jag full förståelse för alla muslimska kvinnor som alltmer formerar sig i sitt korståg mot islam. Vad har egentligen islam att erbjuda kvinnor? Vad har egentligen någon religion att erbjuda kvinnor, utom som sagt gemenskap och kanske även i viss mån extas. Hela idén med en hierarkiskt uppbyggd religion med mannen i toppen är urmodig. Men självklart mycket bekväm för männen. Vem vill frivilligt lämna i från sig makten? I takt med att kristendomen alltmer har moderniserats som t ex i Sverige har kvinnor tagit alltmer plats i maktpositioner - om man nu kan säga att prästen har en maktposition - och detta har ju också lett till att intresset har minskat för hela företeelsen! Gud hjälpe kvinnan!
Jag tror att det är mest muslimska kvinnor som anför Koranen som bevis för hur kvinnovänlig islam är. Det är relativt sällan man hör män använda sådana argument. Jag gissar att kvinnosaken känns alltför marginell för de flesta muslimska män. De tänker helt enkelt inte på den. Den är ointressant. Kvinnor däremot - jag har hört åtskilliga - vill mena att kvinnor före islam var oerhört förtryckta och i och med islams införande fick de plötsligt rättigheter. Ja, det må vara sant, men det var ju bortåt 14-1500 år sen. Hur kan man anföra så urgamla förhållanden som föklaring till hur den muslimska kvinnans situation ser ut idag! Då var säkert islam en modern religion som styrde upp lokalt klantänkande bland beduinfolk. Men nu! Vad har det över huvud taget med dagens människor att göra? Visst kan vi diskutera Koranen. Det är mycket intressant, men det är nästan komiskt att man anför det faktum att kvinnor kan få tillbaka sin hemgift vid skilsmässa och att en man bara kan gifta sig med så många kvinnor som han kan älska och försörja, som argument för hur bra islam är och hur bra den går att använda i dagens samhälle.
Jag anser att den här debatten från muslimsk sida är på ungefär samma nivå som den protestantiska på 1500-talet. Den är 500 år efter sin tid. Jag tror att det hade kunnat bli oerhört intressanta debatter mellan någon lärd muslimsk ledare och säg jesuiten Ignatius Loyola på 1500-talet. De hade varit på ungefär samma nivå. En önskan att tolka Bibeln/Koranen på ett mer humanistiskt sätt. Men det är för sent. Det är inte trovärdigt idag. Det är en förlegad debatt. Den håller helt enkelt inte.
Många av de mest entusiastiska kvinnliga tillskyndarna av islam är väldigt unga, och relativt fria, t ex här i Sverige. I deras fall tror jag helt enkelt att det handlar om värdighet och stolthet. De har växt upp med och är en del av islam och de vill inte gå runt och skämmas för sin föråldrade religion. Och det kan man ju förstå. Nu letar de argument i Koranen som stärker deras sak, så att de kan ha slöja utan att behöva utstå hån. Jag tror att det är bra. Det måste göras, men faktum är att diskussionen i första hand måste hållas i den muslimska delen av samhället. Vi svenskar har mycket liten förståelse för religion över huvud taget. Om vi nu inte tycker att kristendomen är ett särskilt bra alternativ, trots att det har varit vår religion i - ja snart exakt - 1000 år, så har jag svårt att tro att vi plötsligt börja tycka att islam är ett bra alternativ eller till och med bättre, som vissa vill hävda.
Jag tror att det är viktigt att debatten förs, både inom det svenska samhället och inom det muslimska, men jag tror att tyngdpunkten bör ligga inom det muslimska. De måste våga ta debatterna med varandra. Tyvärr tror jag att kvinnorna, ju äldre de blir, kommer att inse att islam inte har så mycket att erbjuda kvinnor, utöver den självklara gemenskapen som varje religion erbjuder. Religion passar illa med vårt moderna samhälle. Den finns ju uppenbarligen - se på alla frikyrkor - men det måste vara en privatsak som var och en tar hand om på sitt eget sätt. Det kan inte krocka med politik och samhällsbygge. Kristdemokraternas dagar är nog just därför räknade.
De som framhåller att islam är kvinnoförtryckande är både rätt och fel ute. Visst finns det mycket förtryck i islams namn - t ex i muslimskt styrda länder som Nigeria, Iran och Pakistan - men lika ofta är det helt enkelt urgamla traditioner som är skurken. Kurdernas syn på heder, vilket i extrema fall kan leda till hedersvåld, har t ex ingenting med islam att göra; det finns många kristna i den regionen som också ägnar sig åt hedersvåld. Det var förresten inte länge sedan man stenade otrogna kvinnor på Kreta. I Europa!
Religionen är bara ett medel man använder för att förtrycka människor. Kristendomen har använts på exakt samma sätt. Det är bara att titta lite bakåt i tiden så får vi perspektiv på saker och ting. Och när man hör Zarkocy angripa den muslimske reformisten Tariq Ramadan häpnar man över hemmablindheten. Hur många katoliker finns det inte i Frankrike! Och påven förbjuder kondomer, bannlyser en våldtagen 9-åring, pedofilskandalerna inom den katolska kyrkan avlöser dessutom varandra etcetera! De båda religionernas representanter är lika goda kålsupare! Som tur är är det ju skillnad på Sverige och Frankrike. Fransmän tycks mycket mer skeptiska till islam än svenskar, t o m fientliga. Debatten är troligen hårdare där, med slöjförbud i skolorna och allt. Men jag tycker nog att en dialog är att föredra framför ett regelrätt ställningskrig mellan de som är för och emot islam, som tycks vara fallet i Frankrike. Eller som Amos Oz säger: "Alla bara skriker. Ingen lyssnar någonsin" Han har ack så rätt.
I Sverige är förvånansvärt många toleranta mot islam, men däremot intoleranta mot kristendomen! Ungdomar och vänsterfolk till exempel. Obildade människor är intoleranta mot båda, det är inte tu tal om den saken. Men jag har svårt att tro att vi kan få alla dessa att unisont uttala sin välsignelse över en religion som är så långt från deras eget tänkande som det bara går. I mitt arbete som lärare har jag hört många engagerade uttalanden av alla de slag både för och emot de båda religionerna, tillräckligt för att inse att vi inte kan nå alla med information. Man måste låta folk tycka olika, men man måste självklart hindra fok att slå varandra på käften! Dessutom måste man lära människor att lyssna. Det är egentligen inte så svårt. Den enkalste metoden för att ta udden av konflikter är att lyssna. På båda parter. Och det borde alla aktivt få lära sig.
Emellertid har jag full förståelse för alla muslimska kvinnor som alltmer formerar sig i sitt korståg mot islam. Vad har egentligen islam att erbjuda kvinnor? Vad har egentligen någon religion att erbjuda kvinnor, utom som sagt gemenskap och kanske även i viss mån extas. Hela idén med en hierarkiskt uppbyggd religion med mannen i toppen är urmodig. Men självklart mycket bekväm för männen. Vem vill frivilligt lämna i från sig makten? I takt med att kristendomen alltmer har moderniserats som t ex i Sverige har kvinnor tagit alltmer plats i maktpositioner - om man nu kan säga att prästen har en maktposition - och detta har ju också lett till att intresset har minskat för hela företeelsen! Gud hjälpe kvinnan!
Marcel Proust! Tariq Ramadan! Vad skulle man göra utan DN?
Vilken fröjd att läsa om dessa män, och för några veckor sedan var det Maciej Zaremba som var i farten och piggade upp oss intellektuellt. Jag säger som jag brukar säga: Det må finnas andra bra dagstidningar, men ingen kan mäta sig med DN. Detta inlägg skrevs för ett tag sen efter en extatisk lördagsfrukost i sällskap med DN, då ovanstående personer gjorde bloggaren lycklig. Artikeln om Proust, vars verk här liknas vid majonnäs(!), är värd en egen mässa, men det får bli en annan gång.
Tariq Ramadan är en intressant person. Han är en viktig person. Han är en av de få män som faktiskt axlar den tunga bördan att föra intellektuella resonemang om islam i det moderna samhället. Det finns desto fler kvinnor som gör det. Av förklarliga skäl är dock de flesta intellektuella kvinnor motståndare till religion över huvud taget. Det är svårt att se hur kvinnor skulle kunna försvara islam som grund för ett bra samhälle, för dem. Man kan förstå traditionella kvinnor som försvarar islam. De som har accepterat sin traditionella roll och är nöjda med den. Visst kan man väl vara nöjd med det.
Men sen finns ju de kvinnor som vill vara helt fria att leva som moderna yrkeskvinnor och det är här de stöter på patrull. Det tycks svårt att vara modern kvinna i ett modernt samhälle och samtidigt propagera för islam. När det gäller palestinier är det en annan sak. Där är kriget och konflikten med Israel så allt överskuggande att till och med islam kan synas vara ett bra hjälpmedel, även för kvinnor, för att en gång för alla lösa denna konflikt. Då är så att säga kvinnosaken underordnad något viktigare.
Ayaan Hirsi Ali är en av de kvinnor som för en form av korståg mot islam. Och man förstår henne. Hon har sina rötter i Somalia, men försöker vara en modern kvinna i Holland. Hon har hotats för sina åsiker.
Tariq Ramadan har debatterat med Ali i AxessTV. Debatten var skarp. Ali försökte hela tiden komma åt Ramadan, med sarkastiska kommentarer, men jag tycker att han lyckades slingra sig ur de mest kompicerade resonemang, med någon form av ära i behåll. Man fick känslan av att hon var den starkare av de två, men att han var den mest rutinerade när det gäller att fly undan svåra frågor, eller kanske bara helt enkelt mer intellektuell.
Kanske är Ramadan bara barnslig. Vi människor är i allmänhet väldigt barnsliga. Det är inte mycket att säga om det, eftersom det utan tvekan är charmen med oss. Hur charmiga är vi inte i vår fåfänga strävan efter evigt liv, personlig lycka, materiellt överflöd och framför allt tron på den eviga kärleken och den stora förälskelsen. Om vi inte ägnade oss åt dessa barnsligheter skulle vi vara - Oh! varje teknikers dröm! - ett gäng robotar som ägnade oss åt att fylla de mest basala behoven och därmed kunna uppfylla vår bestämmelse, dvs att äta för att leva, för att sedan reproducera oss och slutligen dö. Nejdå, vi älskar att komplicera livet för oss själva, att skapa onödiga konflikter, att förälska oss, att ljuga, att sträva efter makt och rikedom, att strida om vilken bok, film eller musik som är bäst osv. Eller varför inte att kriga. Den barnsligaste av barnsliga sysselsättningar. Fullständigt irrationellt och meningslöst. I rationalitetens namn borde vi i stället omfamna vår fiende, eftersom han erbjuder nya partners för vidare reproduktion (och här har jag åsidosatt darwinismens selektionsprincip).
Tariq Ramadan har en hel del att säga och det han gör är viktigt. Avfällingar som uppsalapoeten Mohamed Omar, som har tyckts vara en modern muslim med höga ideal har visat sig vara om möjligt ännu barnsligare än Ramadan och har därmed diskvalificerat sig i debatten om islam. Ramadan verkar nyktarare och - naturligvis - mer intellektuell. Vem kan tävla med fransmän (fast egentligen är han schweizare, med rötter i Egypten, men det är liksom det franska språket jag är ute efter) när det gäller intellektualism? Mohamed Omar har plötsligt lämnat sin gamla lite romantiska syn på islam och nu blivit Hamas-anhängare. Nu är det mer aggressiva tongångar. Hans bevekelsegrunder är förståeliga - han blev så djupt berörd av kriget i Gaza - men knappast försvarbara för en intellektuell debattör.
Ramadan vill propagera för islam, men ett modernt islam. Han tror att det går utmärkt att vara en modern människa i ett modernt samhälle och ändå vara muslim. Han menar helt enkelt att islam går att reformera (vilket många muslimer förkastar, eftersom Koranen inte kan tolkas. Dess ord är absolut). Han har emellrtid blivit hårt angripen och vissa menar att hans reformistiska sida är den sida han visar för icke-muslimer. När han talar till sina "bröder" är det helt andra, mer fundamentalistiska tongångar, menar hans kritiker.
Ramadan är nog trots sina goda idéer helt enkelt en idealist som tycker att mycket i det moderna samhället är motbjudande - det gör vi väl alla egentligen - och har en önskan om ett nytt rent samhälle, utan djurplågeri, utan ytlighet och utan miljöförstöring. Han tycks mena att islam erbjuder ett alternativ i dessa avseenden! Han längtar kort sagt tillbaka till något gammalt - som kanske aldrig har funnits - som han nu vill piffa upp med lite självständigt tänkande, jämställdhet och yttrandefrihet. Jag säger bara en sak: Lycka till!
Tariq Ramadan är en intressant person. Han är en viktig person. Han är en av de få män som faktiskt axlar den tunga bördan att föra intellektuella resonemang om islam i det moderna samhället. Det finns desto fler kvinnor som gör det. Av förklarliga skäl är dock de flesta intellektuella kvinnor motståndare till religion över huvud taget. Det är svårt att se hur kvinnor skulle kunna försvara islam som grund för ett bra samhälle, för dem. Man kan förstå traditionella kvinnor som försvarar islam. De som har accepterat sin traditionella roll och är nöjda med den. Visst kan man väl vara nöjd med det.
Men sen finns ju de kvinnor som vill vara helt fria att leva som moderna yrkeskvinnor och det är här de stöter på patrull. Det tycks svårt att vara modern kvinna i ett modernt samhälle och samtidigt propagera för islam. När det gäller palestinier är det en annan sak. Där är kriget och konflikten med Israel så allt överskuggande att till och med islam kan synas vara ett bra hjälpmedel, även för kvinnor, för att en gång för alla lösa denna konflikt. Då är så att säga kvinnosaken underordnad något viktigare.
Ayaan Hirsi Ali är en av de kvinnor som för en form av korståg mot islam. Och man förstår henne. Hon har sina rötter i Somalia, men försöker vara en modern kvinna i Holland. Hon har hotats för sina åsiker.
Tariq Ramadan har debatterat med Ali i AxessTV. Debatten var skarp. Ali försökte hela tiden komma åt Ramadan, med sarkastiska kommentarer, men jag tycker att han lyckades slingra sig ur de mest kompicerade resonemang, med någon form av ära i behåll. Man fick känslan av att hon var den starkare av de två, men att han var den mest rutinerade när det gäller att fly undan svåra frågor, eller kanske bara helt enkelt mer intellektuell.
Kanske är Ramadan bara barnslig. Vi människor är i allmänhet väldigt barnsliga. Det är inte mycket att säga om det, eftersom det utan tvekan är charmen med oss. Hur charmiga är vi inte i vår fåfänga strävan efter evigt liv, personlig lycka, materiellt överflöd och framför allt tron på den eviga kärleken och den stora förälskelsen. Om vi inte ägnade oss åt dessa barnsligheter skulle vi vara - Oh! varje teknikers dröm! - ett gäng robotar som ägnade oss åt att fylla de mest basala behoven och därmed kunna uppfylla vår bestämmelse, dvs att äta för att leva, för att sedan reproducera oss och slutligen dö. Nejdå, vi älskar att komplicera livet för oss själva, att skapa onödiga konflikter, att förälska oss, att ljuga, att sträva efter makt och rikedom, att strida om vilken bok, film eller musik som är bäst osv. Eller varför inte att kriga. Den barnsligaste av barnsliga sysselsättningar. Fullständigt irrationellt och meningslöst. I rationalitetens namn borde vi i stället omfamna vår fiende, eftersom han erbjuder nya partners för vidare reproduktion (och här har jag åsidosatt darwinismens selektionsprincip).
Tariq Ramadan har en hel del att säga och det han gör är viktigt. Avfällingar som uppsalapoeten Mohamed Omar, som har tyckts vara en modern muslim med höga ideal har visat sig vara om möjligt ännu barnsligare än Ramadan och har därmed diskvalificerat sig i debatten om islam. Ramadan verkar nyktarare och - naturligvis - mer intellektuell. Vem kan tävla med fransmän (fast egentligen är han schweizare, med rötter i Egypten, men det är liksom det franska språket jag är ute efter) när det gäller intellektualism? Mohamed Omar har plötsligt lämnat sin gamla lite romantiska syn på islam och nu blivit Hamas-anhängare. Nu är det mer aggressiva tongångar. Hans bevekelsegrunder är förståeliga - han blev så djupt berörd av kriget i Gaza - men knappast försvarbara för en intellektuell debattör.
Ramadan vill propagera för islam, men ett modernt islam. Han tror att det går utmärkt att vara en modern människa i ett modernt samhälle och ändå vara muslim. Han menar helt enkelt att islam går att reformera (vilket många muslimer förkastar, eftersom Koranen inte kan tolkas. Dess ord är absolut). Han har emellrtid blivit hårt angripen och vissa menar att hans reformistiska sida är den sida han visar för icke-muslimer. När han talar till sina "bröder" är det helt andra, mer fundamentalistiska tongångar, menar hans kritiker.
Ramadan är nog trots sina goda idéer helt enkelt en idealist som tycker att mycket i det moderna samhället är motbjudande - det gör vi väl alla egentligen - och har en önskan om ett nytt rent samhälle, utan djurplågeri, utan ytlighet och utan miljöförstöring. Han tycks mena att islam erbjuder ett alternativ i dessa avseenden! Han längtar kort sagt tillbaka till något gammalt - som kanske aldrig har funnits - som han nu vill piffa upp med lite självständigt tänkande, jämställdhet och yttrandefrihet. Jag säger bara en sak: Lycka till!
Skavlan - ett ljus i mörkret!
Intet ont anande bänkade jag mig framför TV:n för att se på Skavlans pratshow. Jag visste inget om honom, men såg att han just denna kväll skulle ha prominenta gäster. Jag blev förvånad över den höga kvaliten på programmet! Det var Liza Marklund, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård, Alice Bah Kunke och en anonym dansk person som pratade obegriplig danska. Jag tror det hade med välgörenhet att göra, men jag begrep för lite. Mads Mikkelsen hade artigheten att prata skandinaviska och allt han sa var fullständigt begripligt. De var alla intressanta, åtminstone männen. Men sen kom ju Amos Oz och sopade scenen trots sina modiga 70 år (minst). Han var så sjukt charmig och vältalig och klok att allt annat som hade sagts innan kändes ytligt och ointressant, och det var det egentligen inte. Det här är en extraordinär människa. Jag känner en stark lust att läsa hans Berättelser om ljus och mörker.
Nu vet jag snart inte vart jag ska ta vägen. Nu har jag så många kloka och goda män att att intressera mig för så jag känner mig alldeles bortskämd. Barack Obama, Le Clézio och nu Amos Oz. Det finns hopp. Le Clézios Öken ligger och väntar på att läsas. Kanske ska jag sätta tänderna i den redan i kväll... Nu väntar vi bara på att de kloka och prominenta kvinnorna ska ta plats i samma eteriska rymd. Var finns de?
Det finns hopp om liv. Det har inte på väldigt länge funnits så många kloka män i hetluften som nu på senaste tiden. Det ger en känsla av att det finns lite hopp mitt i all ondska. Mitt i allt som har med talibaner, Mugabe, Darfur, gängkrig, hatiska invandrargäng, AFA, ekonomisk kris osv osv att göra. Skavlan kan vara veken, men Amos Oz och hans gelikar är utan tvekan själva lågan.
Min bloggpliktänsla har inte varit stark
Inte en enda gång på fyra månader har jag haft tillräcklig lust att blogga för att verkligen sätta mig ner och författa ett inlägg. Jag kan inte förklara varför. Kanske känns det alltmer meningslöst att blogga när det finns så många som gör det. Och så många som säger ungeför samma saker som man själv. Det blir nån sorts känsla av att tillvaron är icke-besjälad. Något som jag starkt ogillar. Tillvaron är besjälad. Det gäller bara att inte falla in i mönster eller ägna sig åt aktiviteter som potentiellt motbevisar detta. Bloggandet är en fallucka i detta avseende. Usch!
Men jag ska göra ett försök i alla fall. Jag ska till exempel härmed uttrycka min fascination inför hela Ingrid Betancourt-affären. Vilken fruktansvärd historia! Tänk att bli berövad 6 år av sitt liv. Ofattbart. Man kan också tycka att själva Schack-mattoperationen är något av det mest otroliga man har hört talas om. Det låter precis som en säsong av 24. Att först infiltrera och sedan lura byxorna av gerillan är riktigt Hollywood-stoff. "Stuff that dreams are made of". Den här gerillan verkar vara handelsresande i riktig ondska. Ett människoliv är ingenting värt, annat än som handelsvara. Den colombianska regeringen - som, får man anta, har sanktionerat fritagningen - framstår som de riktiga vinnarna, och de är väl inte heller guds bästa barn, vad jag förstår. Finns det några guds bästa barn i ett sådant samhälle?
Hoppet måste väl i alla fall ha återvänt något i Colombia om att rättvisan och det mänskliga nån gång ska segra. Kung kokain kanske någon gång ska besegras.
Men jag ska göra ett försök i alla fall. Jag ska till exempel härmed uttrycka min fascination inför hela Ingrid Betancourt-affären. Vilken fruktansvärd historia! Tänk att bli berövad 6 år av sitt liv. Ofattbart. Man kan också tycka att själva Schack-mattoperationen är något av det mest otroliga man har hört talas om. Det låter precis som en säsong av 24. Att först infiltrera och sedan lura byxorna av gerillan är riktigt Hollywood-stoff. "Stuff that dreams are made of". Den här gerillan verkar vara handelsresande i riktig ondska. Ett människoliv är ingenting värt, annat än som handelsvara. Den colombianska regeringen - som, får man anta, har sanktionerat fritagningen - framstår som de riktiga vinnarna, och de är väl inte heller guds bästa barn, vad jag förstår. Finns det några guds bästa barn i ett sådant samhälle?
Hoppet måste väl i alla fall ha återvänt något i Colombia om att rättvisan och det mänskliga nån gång ska segra. Kung kokain kanske någon gång ska besegras.
Apropå Maciej Zaremba...
...så tycker jag att DN har blivit en förbannat bra tidning. Så var det inte för ett par år sedan. Då var den lite tråkig. Nu har vi Hanne Kjöller, Peter Wolodarski och andra som håller fanan högt. Visserligen är det väl ingen tvekan om att tidningen till stor del är borgerlig, kanske främst folkpartistisk, men det stör inte mig. Att nu Johan Norberg är på jakt rubbar inte min kärlek till DN. Att Jan Guillou sedan länge kallar tidningen för "Sveriges malligaste morgontidning" påverkar mig inte det minsta. Visst kan det ligga något i vad båda herrarna säger, men ärligt talat, DN är helt enkelt så bra att den tål hur mycket kritik som helst.
Jag för min del tycker ibland att det finns en övertro på att stöta och blöta åsikter från alla håll. Man är rädd att den heliga yttrandefriheten inte får komma till tals. ALLA måste få föra fram sina åsikter i alla lägen, annars råder censur, tycks man mena. Nej, så är det inte. Vi har många tidningar, just för att många olika åskter ska få komma fram. Det betyder inte att alla åsikter alltid måste få komma fram i alla tidningar hela tiden. Det blir ju rena vansinnet.
Jag trivs med DN för det är en jäkligt bra tidning som varje dag ger mig glädje, nya tankar och ny kunskap. Häromdagen gjorde till exempel Hanne Kjöller mig så ljuvligt glad när hon utan minsta tvekan läste lusen av Masoud Kamali i samband med att han tilldelades ett antirasistpris. Han, den störste rasisten av dem alla, som till mig personligen har sagt att det inte rörde honom alls att 10 000-tals amerikaner dog den 11 september. Han kände ingenting. För att de var amerikaner förstås. Han sa det inte, men det kändes starkt att det var så han menade. Det är OK att känna så. Man kan inte styra människors känslor, men att säga det! Och utan att skämmas!
Jag för min del tycker ibland att det finns en övertro på att stöta och blöta åsikter från alla håll. Man är rädd att den heliga yttrandefriheten inte får komma till tals. ALLA måste få föra fram sina åsikter i alla lägen, annars råder censur, tycks man mena. Nej, så är det inte. Vi har många tidningar, just för att många olika åskter ska få komma fram. Det betyder inte att alla åsikter alltid måste få komma fram i alla tidningar hela tiden. Det blir ju rena vansinnet.
Jag trivs med DN för det är en jäkligt bra tidning som varje dag ger mig glädje, nya tankar och ny kunskap. Häromdagen gjorde till exempel Hanne Kjöller mig så ljuvligt glad när hon utan minsta tvekan läste lusen av Masoud Kamali i samband med att han tilldelades ett antirasistpris. Han, den störste rasisten av dem alla, som till mig personligen har sagt att det inte rörde honom alls att 10 000-tals amerikaner dog den 11 september. Han kände ingenting. För att de var amerikaner förstås. Han sa det inte, men det kändes starkt att det var så han menade. Det är OK att känna så. Man kan inte styra människors känslor, men att säga det! Och utan att skämmas!
Varför inte ta tag i ordet neger igen?
Jo, jag blir nog tvungen till det. Den gode Ivan Dittmer har nämligen skrivit en kommentar till mitt tidigare inlägg om ordet neger. Han undrar vad jag har emot ordet. Han tycks inte känna till att ordet är problematiskt. Är det möjligt eller är det bara lite trots? Jag kanske får påminna om att den svarta politiska rörelsen under 70-talet i USA annonserade att man hellre ville att ordet svart skulle användas. Man ansåg att ordet neger var alltför starkt förknippat med slaveriet och förtryck av svarta i största allmänhet. Numera vill man hellre använda ordet African American. Det funkar inte så bra på svenska, så vi måste själva grunna på vad som fungerar bäst.
Visst kallar många svarta varandra inom gänget både för neger och nigger, men det är inom den egna gruppen. Det går inte att överföra till vilka sammanhang som helst. Judar kan till exempel skoja om judar, men andra kan inte göra det. Så är det bara. Det blir helt enkelt inte roligt om någon annan gör det.
Jag vet av egen erfarenhet att en del svarta blir mycket förolämpade av ordet neger. Det borde väl räcka som skäl till att man inte ska använda ordet, eller vad sägs? Många unga är, som jag tidigare sagt, förvirrade och tycker uppenbarligen att svart är för burdust och att mörk låter bättre. Tyvärr krockar mörk med ett redan existrerande begrepp, nämligen en beskrivning av en mörkhårig och mörkögd person. Det blir problematiskt när begreppen blir förskjutna. Vad ska vi kalla en sådan person när ordet blir upptaget?
Men om nu svart är för burdust så kanske mörkhyad är bättre. Vad sägs?
Visst kallar många svarta varandra inom gänget både för neger och nigger, men det är inom den egna gruppen. Det går inte att överföra till vilka sammanhang som helst. Judar kan till exempel skoja om judar, men andra kan inte göra det. Så är det bara. Det blir helt enkelt inte roligt om någon annan gör det.
Jag vet av egen erfarenhet att en del svarta blir mycket förolämpade av ordet neger. Det borde väl räcka som skäl till att man inte ska använda ordet, eller vad sägs? Många unga är, som jag tidigare sagt, förvirrade och tycker uppenbarligen att svart är för burdust och att mörk låter bättre. Tyvärr krockar mörk med ett redan existrerande begrepp, nämligen en beskrivning av en mörkhårig och mörkögd person. Det blir problematiskt när begreppen blir förskjutna. Vad ska vi kalla en sådan person när ordet blir upptaget?
Men om nu svart är för burdust så kanske mörkhyad är bättre. Vad sägs?
I övermorgon är det Linneas födelsedag!
...och i morgon ska hon - min k. dotter - ha sitt 15-årskalas. Mitt i Linnéyran! Vilken förträffelse (som hon brukade säga när hon var liten, i stället för sammanträffande)! Linnean är väl nästan den vackraste av alla blommor, där den står helt liten och späd och oansenlig mitt inne i mörka skogen. Obemärkt liksom. Det är något speciellt med en så subtil och tyslåten skönhet. Den förtjänar lite extra respekt på något sätt.
Vad tycker jag idag?
Jo, jag tror att jag ska tycka till Om Sigge Eklund. Kungsbloggaren. Han var på TV häromdagen och blev intervjuad - för 100:de gången antar jag - om bloggande i allmänhet och sitt eget bloggande i synnerhet. Han framstod som helt annorlunda än jag hade tänkt mig. Han var gravallvarlig och lågmäld. Här hade jag förväntat mig en verbal ironiker. Vet inte varför. Han skriver ju inte ironiskt. Kanske för att han ser snygg ut på bilder jag har sett. Man utgår ifrån att en snygg person är självsäker och flyter lite ovanpå. Så tycks det inte vara i det här fallet.
Jag tycker att Sigge var näst intill provocerande lågmäld. Han verkade närmast besvärad över att vara i TV (vem skulle inte vara det i och för sig?). Dessutom sjunger han bloggandets lov lite väl okritiskt. Visst finns det många bra bloggar. Och visst är det ett intressant fenomen och visst är det demokratiskt. Men det mesta är ändå förskräckande ointressant. Men förvisso håller jag med honom om att det nog bara är medlet - själva möjligheten att blogga - som plockat fram vår skrivlust. Behovet har nog alltid funnits där, menar han. Men nu har vi möjligheten. Jorå, visst är det nog så. Men i och med att möjligheten inte har funnits tidigare så har det funnits en viss sållning. Själva sållningen misstänkliggörs nu av bloggentusiaster och framställs som en mindre stasiaktivitet. Lite överdrivet. Vågar jag säga att det är den lättkränkta 70-talistgenerationen som känner så starkt för detta? Taskigt att tala illa om en hel generation - eller vad vi ska kalla det - men det tycks vara ett faktum. De kan ha andra fördelar, men lättkränkta är de. Överallt lurar vita, heterosexuella, medelålders män - den mest förhatliga kategori man kan tänka sig - och letar efter möjligheter att förtrycka unga, pigga, kreativa personer. Ja, herregud...
Jag undrar om inte sållningen faktiskt har fyllt ett behövligt syfte. Men det får framtiden utvisa.
Ljus, jul och kampen mot moralen...
Så här såg det ut hos mig i helgen. Överallt hade jag tända ljus och överallt har jag också elektriska ljus och stjärnor och ljusslingor and what not. Min kära väninna var här igår och när jag rådfrågade henne om jag skulle ha en stjärna till i fönstret, för balansens skull, sa hon skräckslaget: "Nu får du nog hejda dig" Jag tror hon var allvarligt oroad att jag skulle skapa mig ett eget litet kitschnäste. Och kanske har hon rätt. Det räcker nog nu. Det är perfekt.
För övrigt har jag märkt att det är få människor som tycker om julen. Jag skrev om det häromdagen och idag tog jag upp ett samtal om julen på jobbet. Det visade sig att 100 % av bordsgrannarna hade något att invända mot julen. En av stötestenarna var kommersialismen. Tråkigt men sant.
Jag är själv ganska nöjd med att en gång för alla ha bestämt mig för att inte var så ideologisk. Visst tycker jag att moral är viktigt. Absolut, men ibland kan det gå till överdrift med alla människor som inte kan göra det ena och det andra för att det är omoraliskt. Inte äta kött - för det är omoraliskt, inte köra bil - för det är omoraliskt, inte ha en svensk flagga uppe - för det är rasistiskt, inte köpa kvällstidningar för det är ofantligt omoraliskt, inte julhandla - för det är så kommersiellt, inte se på TV - för man blir så hjärntvättad. Gud, vad tråkigt det är när livet blir så beskuret. Det är inte så att jag inte håller med. Det är bara det att jag har insett att man inte förbättrar världen genom att hela tiden styras av ett överjag. Inte blir man till nån glädje för omgivningen heller.
När ska människor inse att man måste försöka bejaka det som är trevligt i livet och inte bara fokusera på det som är otrevligt. Istället för att bara förneka sig glädjeämnen borde man bejaka dem. Världen blir inte ett dugg bättre för at vi hela tiden avstår från än det ena och än det andra. Och det bara för att få erfara den ljuva glädjen att känna oss moraliskt överlägsna andra mindre upplysta medmänniskor. Nej, usch, bort med alla ideologiska hämskor...
Jag har ännu inte ätit några kräftor detta år...
...och det tycker jag är synd. Jag har två oätna förpackningar i frysen. Till ingen nytta. Det retar mig att tiden går så fort. Alldeles nyss var det ju sommar och ljumma augustikvällar med kräftor och nubbe hägrade. Men tiden bara gick och nu är det ju en helt annan stämning i luften. Nu är det ju tända ljus och glögg och doft av julkryddor för hela slanten. Hur kan två årstider vara så olika!
Men kräftor, kräftor. Det måste nästan vara det godaste som finns. Tänk om jag gör ett litet avsteg från julstämningen, bara som en liten parentes! Det kan väl inte vara brottsligt...
Härligt med första advent!
Jag älskar advent och julen och allt vad det innebär. Tyvärr är det inte så för många man pratar med. Många förknippar julen med något negativt: krav, dålig ekonomi, superi, ensamhet och allt möjligt annat. Det tycker jag är ganska sorgligt. Jag har hittills inte sjäv kunnat hitta något negativt med julen. Det skullle väl vara den dåliga ekonomin i så fall. Men där är man ju i gott sällskap så det är inget att hänga upp sig på. Det är bara att gilla läget.
Idag träffade jag en kollega som berättade att han inte sätter upp någon stjärna i fönstret till advent eftersom det är en kristen symbol och han har uppenbarligen lämnat kristendomen. Dessa principer! Själv har jag inget emot kristna symboler, eftersom jag vet att mycket hänger ihop med vår eminenta hedniska religion, asatron. Senast idag läste jag att Olav den helige - det viktigaste helgonet i norra Europa - bär tydliga drag av Tor och Frej. Självklart fortsatte folk att dyrka sina gamla gudar, fast i nya kläder. Ärligt talat så är det mycket inbäddat i kristendomen som har sina rötter i Europas hedniska traditioner. Även den grekiska hedniska fruktbarhetskulten har lämnat tydliga spår i kristendomen.
Jag anser att alla dessa distinktioner mellan olika religioner är fullständigt överflödiga och meningslösa. Allt hör ihop på ett eller annat sätt. Det är bara krampaktigt att försöka leta efter det som skiljer. Självklart är det intressant att undersöka likheter och skillnader, men att betona skillnaderna leder ingen vart, tycker jag. Till och med när jag var i Indien i våras stötte jag på kopplingar mellan vår hedniska religion och hinduismen, vilket gladde mig. Som sagt, allt hänger ihop... Så imorrn tänker jag frossa i kristna/hedniska symboler. Stjärnan, krubban, ljusen, glöggen, saffransbullarna, granriskrans på dörren osv. Och sist med inte minst, alla ljusen. Ljusen i mörkret, vårt nordiska mörker. Visst föreställer man sig att det kan vara en urgammal hednisk tanke att lysa upp mörkret, det eländiga mörkret!
Idag träffade jag en kollega som berättade att han inte sätter upp någon stjärna i fönstret till advent eftersom det är en kristen symbol och han har uppenbarligen lämnat kristendomen. Dessa principer! Själv har jag inget emot kristna symboler, eftersom jag vet att mycket hänger ihop med vår eminenta hedniska religion, asatron. Senast idag läste jag att Olav den helige - det viktigaste helgonet i norra Europa - bär tydliga drag av Tor och Frej. Självklart fortsatte folk att dyrka sina gamla gudar, fast i nya kläder. Ärligt talat så är det mycket inbäddat i kristendomen som har sina rötter i Europas hedniska traditioner. Även den grekiska hedniska fruktbarhetskulten har lämnat tydliga spår i kristendomen.
Jag anser att alla dessa distinktioner mellan olika religioner är fullständigt överflödiga och meningslösa. Allt hör ihop på ett eller annat sätt. Det är bara krampaktigt att försöka leta efter det som skiljer. Självklart är det intressant att undersöka likheter och skillnader, men att betona skillnaderna leder ingen vart, tycker jag. Till och med när jag var i Indien i våras stötte jag på kopplingar mellan vår hedniska religion och hinduismen, vilket gladde mig. Som sagt, allt hänger ihop... Så imorrn tänker jag frossa i kristna/hedniska symboler. Stjärnan, krubban, ljusen, glöggen, saffransbullarna, granriskrans på dörren osv. Och sist med inte minst, alla ljusen. Ljusen i mörkret, vårt nordiska mörker. Visst föreställer man sig att det kan vara en urgammal hednisk tanke att lysa upp mörkret, det eländiga mörkret!
Idag upplevde jag något märkligt.
En av mina elever beskrev i en novell en kvinnokropp: "Den var så smal så den såg nästan anorektisk ut". Längre fram om samma person: "Hon hade en underbar kropp". Jag påpekade stillsamt att det känns lite motsägelsefullt. Anorektisk. Underbar kropp. Då började jag undra hur långt hjärntvätten egentligen har gått. Ingen normal människa kan ju rimligtvis tycka att en anorektisk kropp är underbar. Men på något sätt förväntas vi tycka det. Jag tror det var så han tänkte. "Jag förväntas tycka att det vackraste som finns är en urmager skrana." Hjälp! säger jag.
Han erkände faktiskt att det var lite konstigt, så det ger ju lite hopp, men ändå.. What's the world coming to?
Romeo och Julia.
Ett öga rött - dramatiserad...
... av Gottsundateatern i Uppsala var dagens höjdpunkt. Det var riktigt bra gjort. Tankesultanen Halim var skickligt spelad och Lwai Omar passade så bra för rollen. Just den där kombinationen av aggressivitet, sorg och förvirring. Precis som jag tänkte mig huvudpersonen Halim. Jag tycker att de har lyckats fånga Hassen Khemiris grundtanke med boken. Jag tänker att många kanske missar grundidén på grund av språket, den brutna svenskan. Men det framgick med all önskvärd tydlighet att integrationsfrågan är mycket komplicerad och att det krävs analys och förnuft för att man ska kunna handskas med den på ett konstruktivt sätt.
Eftersom många i publiken kände skådespelarna blev stämningen ibland lite väl familjär. Publiken envisades med att skratta lite för högt och gärna på fel ställen och dessutom ville de gärna ha en dialog med skådespelarna. Det var lite enerverande. Närvarokänslan är svår att uppleva om man inte kopplar bort sin medpublik. Nu var den högst närvarande, men det var ändå bara till och från. Stundvis var det helt tyst och man häpnade över att dessa oäkra högstadie- och gymnasieelever faktiskt vågade rida ut de tysta partierna. I stort sett var det ändå en förvånansvärt bra publik. Och självklart var den mycket charmig. Det var ju mest invandrare...
Eftersom många i publiken kände skådespelarna blev stämningen ibland lite väl familjär. Publiken envisades med att skratta lite för högt och gärna på fel ställen och dessutom ville de gärna ha en dialog med skådespelarna. Det var lite enerverande. Närvarokänslan är svår att uppleva om man inte kopplar bort sin medpublik. Nu var den högst närvarande, men det var ändå bara till och från. Stundvis var det helt tyst och man häpnade över att dessa oäkra högstadie- och gymnasieelever faktiskt vågade rida ut de tysta partierna. I stort sett var det ändå en förvånansvärt bra publik. Och självklart var den mycket charmig. Det var ju mest invandrare...
Några öl blev det...
Jaha, då har man varit på personalpub och stärkt sig med en (minst två) Staropramen. Det var alldeles utmärkt trevligt. Som grädden på moset såg jag än en gång vid hemskomst Amon Amarths fantastiska video till Pursuit of the Vikings (eller nåt sånt). Den blir bara bättre och bättre. Brinnande solkors. Ibland stillastående och ibland rullande. Majestätiskt hyttande sjunger vokalisten med bar överkropp på nån sorts ourskiljbar rotvälska. Troligen engelska, att döma av titeln. Dessutom är både han och övriga medlemmar i bandet rätt så lönnfeta. En "egenskap" som jag högeligen uppskattar. Det känns rätt så anarkistiskt i dessa tider. Det var uppiggande att se dem. Bra låt också.
Varför blogga?
Ibland får man frågan varför man bloggar. Den frågan kan bara ställas av en människa som inte bloggar själv. För mig är det så självklart. Jag vill att människor ska läsa det jag skriver. Det är oförklarligt varför. Det är nog bara så att vissa människor tycker om att kommunicera. Jag är en sån människa.
I och för sig har jag lagt märke till att det finns många människor som tycks blogga av allehanda andra skäl. Vissa vill nog bara synas. Exhibitionisten eller narcissisten har en stark lust att synas och vad kan då passa bättre än en blogg? Åter andra bara vräker ur sig tankar helt osorterat och dessutom på ett helt inkorrekt och närmast obegripligt språk. Det är väl kanske oftast yngre människor som har förätit sig på msn och följaktligen inte har någon större respekt för språkets makt.
Andra tycks blogga för att få övriga människor att inse att de har fel. Bloggaren själv har naturligtvis alltid rätt. Allt handlar om att folk är idioter och alltför dumma för att genomskåda marknadskrafternas/
politikernas/socialdemokraternas/moderaternas baktankar. Och det ska härmed bevisas utan pardon, tycks de mena. Gärna genom att slå en slägga i huvudet på motståndaren. Ganska tomt i slutändan.
Vissa andra tycks ha behov av att anonymt prata med någon utomstående om sina personliga problem. Tyvärr tror jag inte att det funkar. Även där bedrar man sig och hoppas på starkt stöd från utomstående som inte känner till bakgrunden till problemet. Ibland kan det nog fungera. Men oftast blir nog även detta ganska tomt.
En gemensam nämnare tycka vara längtan efter bekräftelse i form av kommentarer. Allt detta känner man igen från dejtingvärlden. Många blir i sin osäkerhet beroende av att få svar, att få många svar, eller i dejtingvärldens fall många besök på sin sida. Helt irrationellt känner sig dessa människor - som får många besök på sin sida - populära. Kanske för första gången i livet upplever de sig som eftersökta. Jag tycker att det är läskigt. Hur kan människor lura sig själva så till den grad?
Jag har läst krönikor och intervjuer på Bloggportalen och jag förvånas över hur naiva många kända och etablerade människor är. Någon liknar bloggare vid Paradise Hotel-deltagare och någon blev nästan tvungen att sluta blogga efterom hon upplevde att hennes blogg blev så tråkig och utslätad när hon till slut bara tänkte på att inte stöta sig med folk. Någon annan skriver om bloggiftet. Vad nu det betyder.
Jag förstår ingenting. Jag sitter här i lugn och ro och bloggar och skriver om sånt jag är intresserad av. Det har hittills inte varit några problem med det. Jag känner mig definitivt inte som en deltagare i Paradise Hotel. Och självklart måste man tänka på vad man skriver så att man inte sårar människor. Det handlar väl bara om vanligt folkvett och normal empati. Alldeles för många människor idag är sålda på att vara otrevliga och arroganta. Varför ska man vara det? Man ska vara hygglig, tycker jag. Då slipper man få ett så komplicerat liv.
Nej, jag förstår inte varför folk krånglar till det för sig. Låt bli att förvänta dig så mycket av dina medmänniskor! Okända människor kan inte frälsa dig och göra dig lycklig! Skriv och var glad i stället!
I och för sig har jag lagt märke till att det finns många människor som tycks blogga av allehanda andra skäl. Vissa vill nog bara synas. Exhibitionisten eller narcissisten har en stark lust att synas och vad kan då passa bättre än en blogg? Åter andra bara vräker ur sig tankar helt osorterat och dessutom på ett helt inkorrekt och närmast obegripligt språk. Det är väl kanske oftast yngre människor som har förätit sig på msn och följaktligen inte har någon större respekt för språkets makt.
Andra tycks blogga för att få övriga människor att inse att de har fel. Bloggaren själv har naturligtvis alltid rätt. Allt handlar om att folk är idioter och alltför dumma för att genomskåda marknadskrafternas/
politikernas/socialdemokraternas/moderaternas baktankar. Och det ska härmed bevisas utan pardon, tycks de mena. Gärna genom att slå en slägga i huvudet på motståndaren. Ganska tomt i slutändan.
Vissa andra tycks ha behov av att anonymt prata med någon utomstående om sina personliga problem. Tyvärr tror jag inte att det funkar. Även där bedrar man sig och hoppas på starkt stöd från utomstående som inte känner till bakgrunden till problemet. Ibland kan det nog fungera. Men oftast blir nog även detta ganska tomt.
En gemensam nämnare tycka vara längtan efter bekräftelse i form av kommentarer. Allt detta känner man igen från dejtingvärlden. Många blir i sin osäkerhet beroende av att få svar, att få många svar, eller i dejtingvärldens fall många besök på sin sida. Helt irrationellt känner sig dessa människor - som får många besök på sin sida - populära. Kanske för första gången i livet upplever de sig som eftersökta. Jag tycker att det är läskigt. Hur kan människor lura sig själva så till den grad?
Jag har läst krönikor och intervjuer på Bloggportalen och jag förvånas över hur naiva många kända och etablerade människor är. Någon liknar bloggare vid Paradise Hotel-deltagare och någon blev nästan tvungen att sluta blogga efterom hon upplevde att hennes blogg blev så tråkig och utslätad när hon till slut bara tänkte på att inte stöta sig med folk. Någon annan skriver om bloggiftet. Vad nu det betyder.
Jag förstår ingenting. Jag sitter här i lugn och ro och bloggar och skriver om sånt jag är intresserad av. Det har hittills inte varit några problem med det. Jag känner mig definitivt inte som en deltagare i Paradise Hotel. Och självklart måste man tänka på vad man skriver så att man inte sårar människor. Det handlar väl bara om vanligt folkvett och normal empati. Alldeles för många människor idag är sålda på att vara otrevliga och arroganta. Varför ska man vara det? Man ska vara hygglig, tycker jag. Då slipper man få ett så komplicerat liv.
Nej, jag förstår inte varför folk krånglar till det för sig. Låt bli att förvänta dig så mycket av dina medmänniskor! Okända människor kan inte frälsa dig och göra dig lycklig! Skriv och var glad i stället!
Storhandlingen blev en succé, men djävulskt dyr...
Nu är allt förpackat och infryst! Nu behöver jag inte handla alls på minst en vecka. Självskanning är en välsignelse. Jag träffade som vanligt ett par bekanta och fick höra om olika krämpor och dess botemedel. Livet är banne mej ingen dans på rosor. Det upptäcker man efter 40. Det finns många bekymmer på vår jord. När man var 20 hade man svaren på allt, men nu...
Nåväl, jag hittade ingen Cohenskiva, men i stället hittade jag min favoritfilm Bandits med den ljuvlige, ljuvlige skådespelaren Billy Bob Thornton.Jag spar den dock till imorrn. Det är en guldrulle, utan tvekan. Jag var också på väg att köpa Bad Santa med densamme i huvudrollen, men jag avstod. Blev för dyrt. Som tur var hade de i stället en trevlig film på 5:an, Angel Eyes med den gudomliga Jennifer Lopez. Den funkade hur bra som helst. Hon har ju en trevlig och småputtrig utstrålning, trots sin sexighet. Här kommer jag osökt att tänka på den... lite udda, Rigmor Robèrt, som talar om Afroditekvinnan, kvinnan som är så sexig och så utmanande att varje man vill ha henne och därför blir outsägligt hatad av kvinnor. Jennifer Lopez tillhör inte den kategorin, inte heller Marilyn Monroe. Varför? Är det för att de verkar sårbara, ofarliga? Vi - kvinnor - förstår liksom instinktivt att vad de verkligen vill är inte att erövra män, utan att bli älskade. Och det kan vi smälta. Det kan vi känna igen. Men Angelina Jolie och Carmen Electra. Nej, där går gränsen. They are maneaters. Egentligen tycker jag inte vid närmare eftertanke att de var så bra exempel. Jag måste verkligen fundera ut andra kvinnor som passar in på beskrivningen.
Nåväl, Angel Eyes var en perfekt kompanjon under infrysningsprocessen. Nu är det fullt i frysen vill jag lova. Och vinet var gott...
Nåväl, jag hittade ingen Cohenskiva, men i stället hittade jag min favoritfilm Bandits med den ljuvlige, ljuvlige skådespelaren Billy Bob Thornton.Jag spar den dock till imorrn. Det är en guldrulle, utan tvekan. Jag var också på väg att köpa Bad Santa med densamme i huvudrollen, men jag avstod. Blev för dyrt. Som tur var hade de i stället en trevlig film på 5:an, Angel Eyes med den gudomliga Jennifer Lopez. Den funkade hur bra som helst. Hon har ju en trevlig och småputtrig utstrålning, trots sin sexighet. Här kommer jag osökt att tänka på den... lite udda, Rigmor Robèrt, som talar om Afroditekvinnan, kvinnan som är så sexig och så utmanande att varje man vill ha henne och därför blir outsägligt hatad av kvinnor. Jennifer Lopez tillhör inte den kategorin, inte heller Marilyn Monroe. Varför? Är det för att de verkar sårbara, ofarliga? Vi - kvinnor - förstår liksom instinktivt att vad de verkligen vill är inte att erövra män, utan att bli älskade. Och det kan vi smälta. Det kan vi känna igen. Men Angelina Jolie och Carmen Electra. Nej, där går gränsen. They are maneaters. Egentligen tycker jag inte vid närmare eftertanke att de var så bra exempel. Jag måste verkligen fundera ut andra kvinnor som passar in på beskrivningen.
Nåväl, Angel Eyes var en perfekt kompanjon under infrysningsprocessen. Nu är det fullt i frysen vill jag lova. Och vinet var gott...
