Marcel Proust! Tariq Ramadan! Vad skulle man göra utan DN?
Vilken fröjd att läsa om dessa män, och för några veckor sedan var det Maciej Zaremba som var i farten och piggade upp oss intellektuellt. Jag säger som jag brukar säga: Det må finnas andra bra dagstidningar, men ingen kan mäta sig med DN. Detta inlägg skrevs för ett tag sen efter en extatisk lördagsfrukost i sällskap med DN, då ovanstående personer gjorde bloggaren lycklig. Artikeln om Proust, vars verk här liknas vid majonnäs(!), är värd en egen mässa, men det får bli en annan gång.
Tariq Ramadan är en intressant person. Han är en viktig person. Han är en av de få män som faktiskt axlar den tunga bördan att föra intellektuella resonemang om islam i det moderna samhället. Det finns desto fler kvinnor som gör det. Av förklarliga skäl är dock de flesta intellektuella kvinnor motståndare till religion över huvud taget. Det är svårt att se hur kvinnor skulle kunna försvara islam som grund för ett bra samhälle, för dem. Man kan förstå traditionella kvinnor som försvarar islam. De som har accepterat sin traditionella roll och är nöjda med den. Visst kan man väl vara nöjd med det.
Men sen finns ju de kvinnor som vill vara helt fria att leva som moderna yrkeskvinnor och det är här de stöter på patrull. Det tycks svårt att vara modern kvinna i ett modernt samhälle och samtidigt propagera för islam. När det gäller palestinier är det en annan sak. Där är kriget och konflikten med Israel så allt överskuggande att till och med islam kan synas vara ett bra hjälpmedel, även för kvinnor, för att en gång för alla lösa denna konflikt. Då är så att säga kvinnosaken underordnad något viktigare.
Ayaan Hirsi Ali är en av de kvinnor som för en form av korståg mot islam. Och man förstår henne. Hon har sina rötter i Somalia, men försöker vara en modern kvinna i Holland. Hon har hotats för sina åsiker.
Tariq Ramadan har debatterat med Ali i AxessTV. Debatten var skarp. Ali försökte hela tiden komma åt Ramadan, med sarkastiska kommentarer, men jag tycker att han lyckades slingra sig ur de mest kompicerade resonemang, med någon form av ära i behåll. Man fick känslan av att hon var den starkare av de två, men att han var den mest rutinerade när det gäller att fly undan svåra frågor, eller kanske bara helt enkelt mer intellektuell.
Kanske är Ramadan bara barnslig. Vi människor är i allmänhet väldigt barnsliga. Det är inte mycket att säga om det, eftersom det utan tvekan är charmen med oss. Hur charmiga är vi inte i vår fåfänga strävan efter evigt liv, personlig lycka, materiellt överflöd och framför allt tron på den eviga kärleken och den stora förälskelsen. Om vi inte ägnade oss åt dessa barnsligheter skulle vi vara - Oh! varje teknikers dröm! - ett gäng robotar som ägnade oss åt att fylla de mest basala behoven och därmed kunna uppfylla vår bestämmelse, dvs att äta för att leva, för att sedan reproducera oss och slutligen dö. Nejdå, vi älskar att komplicera livet för oss själva, att skapa onödiga konflikter, att förälska oss, att ljuga, att sträva efter makt och rikedom, att strida om vilken bok, film eller musik som är bäst osv. Eller varför inte att kriga. Den barnsligaste av barnsliga sysselsättningar. Fullständigt irrationellt och meningslöst. I rationalitetens namn borde vi i stället omfamna vår fiende, eftersom han erbjuder nya partners för vidare reproduktion (och här har jag åsidosatt darwinismens selektionsprincip).
Tariq Ramadan har en hel del att säga och det han gör är viktigt. Avfällingar som uppsalapoeten Mohamed Omar, som har tyckts vara en modern muslim med höga ideal har visat sig vara om möjligt ännu barnsligare än Ramadan och har därmed diskvalificerat sig i debatten om islam. Ramadan verkar nyktarare och - naturligvis - mer intellektuell. Vem kan tävla med fransmän (fast egentligen är han schweizare, med rötter i Egypten, men det är liksom det franska språket jag är ute efter) när det gäller intellektualism? Mohamed Omar har plötsligt lämnat sin gamla lite romantiska syn på islam och nu blivit Hamas-anhängare. Nu är det mer aggressiva tongångar. Hans bevekelsegrunder är förståeliga - han blev så djupt berörd av kriget i Gaza - men knappast försvarbara för en intellektuell debattör.
Ramadan vill propagera för islam, men ett modernt islam. Han tror att det går utmärkt att vara en modern människa i ett modernt samhälle och ändå vara muslim. Han menar helt enkelt att islam går att reformera (vilket många muslimer förkastar, eftersom Koranen inte kan tolkas. Dess ord är absolut). Han har emellrtid blivit hårt angripen och vissa menar att hans reformistiska sida är den sida han visar för icke-muslimer. När han talar till sina "bröder" är det helt andra, mer fundamentalistiska tongångar, menar hans kritiker.
Ramadan är nog trots sina goda idéer helt enkelt en idealist som tycker att mycket i det moderna samhället är motbjudande - det gör vi väl alla egentligen - och har en önskan om ett nytt rent samhälle, utan djurplågeri, utan ytlighet och utan miljöförstöring. Han tycks mena att islam erbjuder ett alternativ i dessa avseenden! Han längtar kort sagt tillbaka till något gammalt - som kanske aldrig har funnits - som han nu vill piffa upp med lite självständigt tänkande, jämställdhet och yttrandefrihet. Jag säger bara en sak: Lycka till!
Tariq Ramadan är en intressant person. Han är en viktig person. Han är en av de få män som faktiskt axlar den tunga bördan att föra intellektuella resonemang om islam i det moderna samhället. Det finns desto fler kvinnor som gör det. Av förklarliga skäl är dock de flesta intellektuella kvinnor motståndare till religion över huvud taget. Det är svårt att se hur kvinnor skulle kunna försvara islam som grund för ett bra samhälle, för dem. Man kan förstå traditionella kvinnor som försvarar islam. De som har accepterat sin traditionella roll och är nöjda med den. Visst kan man väl vara nöjd med det.
Men sen finns ju de kvinnor som vill vara helt fria att leva som moderna yrkeskvinnor och det är här de stöter på patrull. Det tycks svårt att vara modern kvinna i ett modernt samhälle och samtidigt propagera för islam. När det gäller palestinier är det en annan sak. Där är kriget och konflikten med Israel så allt överskuggande att till och med islam kan synas vara ett bra hjälpmedel, även för kvinnor, för att en gång för alla lösa denna konflikt. Då är så att säga kvinnosaken underordnad något viktigare.
Ayaan Hirsi Ali är en av de kvinnor som för en form av korståg mot islam. Och man förstår henne. Hon har sina rötter i Somalia, men försöker vara en modern kvinna i Holland. Hon har hotats för sina åsiker.
Tariq Ramadan har debatterat med Ali i AxessTV. Debatten var skarp. Ali försökte hela tiden komma åt Ramadan, med sarkastiska kommentarer, men jag tycker att han lyckades slingra sig ur de mest kompicerade resonemang, med någon form av ära i behåll. Man fick känslan av att hon var den starkare av de två, men att han var den mest rutinerade när det gäller att fly undan svåra frågor, eller kanske bara helt enkelt mer intellektuell.
Kanske är Ramadan bara barnslig. Vi människor är i allmänhet väldigt barnsliga. Det är inte mycket att säga om det, eftersom det utan tvekan är charmen med oss. Hur charmiga är vi inte i vår fåfänga strävan efter evigt liv, personlig lycka, materiellt överflöd och framför allt tron på den eviga kärleken och den stora förälskelsen. Om vi inte ägnade oss åt dessa barnsligheter skulle vi vara - Oh! varje teknikers dröm! - ett gäng robotar som ägnade oss åt att fylla de mest basala behoven och därmed kunna uppfylla vår bestämmelse, dvs att äta för att leva, för att sedan reproducera oss och slutligen dö. Nejdå, vi älskar att komplicera livet för oss själva, att skapa onödiga konflikter, att förälska oss, att ljuga, att sträva efter makt och rikedom, att strida om vilken bok, film eller musik som är bäst osv. Eller varför inte att kriga. Den barnsligaste av barnsliga sysselsättningar. Fullständigt irrationellt och meningslöst. I rationalitetens namn borde vi i stället omfamna vår fiende, eftersom han erbjuder nya partners för vidare reproduktion (och här har jag åsidosatt darwinismens selektionsprincip).
Tariq Ramadan har en hel del att säga och det han gör är viktigt. Avfällingar som uppsalapoeten Mohamed Omar, som har tyckts vara en modern muslim med höga ideal har visat sig vara om möjligt ännu barnsligare än Ramadan och har därmed diskvalificerat sig i debatten om islam. Ramadan verkar nyktarare och - naturligvis - mer intellektuell. Vem kan tävla med fransmän (fast egentligen är han schweizare, med rötter i Egypten, men det är liksom det franska språket jag är ute efter) när det gäller intellektualism? Mohamed Omar har plötsligt lämnat sin gamla lite romantiska syn på islam och nu blivit Hamas-anhängare. Nu är det mer aggressiva tongångar. Hans bevekelsegrunder är förståeliga - han blev så djupt berörd av kriget i Gaza - men knappast försvarbara för en intellektuell debattör.
Ramadan vill propagera för islam, men ett modernt islam. Han tror att det går utmärkt att vara en modern människa i ett modernt samhälle och ändå vara muslim. Han menar helt enkelt att islam går att reformera (vilket många muslimer förkastar, eftersom Koranen inte kan tolkas. Dess ord är absolut). Han har emellrtid blivit hårt angripen och vissa menar att hans reformistiska sida är den sida han visar för icke-muslimer. När han talar till sina "bröder" är det helt andra, mer fundamentalistiska tongångar, menar hans kritiker.
Ramadan är nog trots sina goda idéer helt enkelt en idealist som tycker att mycket i det moderna samhället är motbjudande - det gör vi väl alla egentligen - och har en önskan om ett nytt rent samhälle, utan djurplågeri, utan ytlighet och utan miljöförstöring. Han tycks mena att islam erbjuder ett alternativ i dessa avseenden! Han längtar kort sagt tillbaka till något gammalt - som kanske aldrig har funnits - som han nu vill piffa upp med lite självständigt tänkande, jämställdhet och yttrandefrihet. Jag säger bara en sak: Lycka till!
