28 år sedan: Frikänd!
Mycket hade dessutom föregått denna rättegång, bland annat fem veckor i fängelse. Korrumperade och liderliga advokater samt en fängelsetillvaro tillsammans med pyromaner, mördare och kyrkobedragare gjorde också sitt till för att göra detta till en... mycket minnesvärd tid. Det är 28 år sedan, men det har etsat sig fast i mitt minne för alltid och jag tror att historien måste berättas. Det pockar på.
Fortsättning följer...
Apropå Maciej Zaremba...
Jag för min del tycker ibland att det finns en övertro på att stöta och blöta åsikter från alla håll. Man är rädd att den heliga yttrandefriheten inte får komma till tals. ALLA måste få föra fram sina åsikter i alla lägen, annars råder censur, tycks man mena. Nej, så är det inte. Vi har många tidningar, just för att många olika åskter ska få komma fram. Det betyder inte att alla åsikter alltid måste få komma fram i alla tidningar hela tiden. Det blir ju rena vansinnet.
Jag trivs med DN för det är en jäkligt bra tidning som varje dag ger mig glädje, nya tankar och ny kunskap. Häromdagen gjorde till exempel Hanne Kjöller mig så ljuvligt glad när hon utan minsta tvekan läste lusen av Masoud Kamali i samband med att han tilldelades ett antirasistpris. Han, den störste rasisten av dem alla, som till mig personligen har sagt att det inte rörde honom alls att 10 000-tals amerikaner dog den 11 september. Han kände ingenting. För att de var amerikaner förstås. Han sa det inte, men det kändes starkt att det var så han menade. Det är OK att känna så. Man kan inte styra människors känslor, men att säga det! Och utan att skämmas!
Tack Maciej Zaremba!
Så ljuvligt det är när någon vågar lyfta på täcket till det räddhågsna politiska korrekthetens tankeklimat som frodas i Sverige. Dessa skandaler på lärarhögskolan avslöjar mer än vad man tror vid första anblicken. I själva verket är det just dessa föreställningar om kränkthet som ligger bakom många lärares känsla av ensamhet. Ingenstans får man stöd när man har försökt sätta gränser. Man kanske gormar, eller kör ut någon elev i ren desperation. Genast rusar dessa till rektor och talar om kränkhet. Varför gör de det? Jo, som Doktor Phil brukar säga: "Because they can." De vet att de får gehör. Det blir sedan samtal med läraren, gärna ett försoningssamtal där läraren ska be eleven om ursäkt. Samma elev som kanske stört undervisningan i ett halvår. Polisanmälan är inte ovanligt.
Jag vill påstå att skolan idag präglas av räddhågsenhet och detta gäller främst skolledningarna. Det har också med den allmäna inställningen till lärare att göra. Den inställning som skapades - eller snarare cementerades - av Göran Persson i och med kommunaliseringen 1989. Lärare kan och vet ingenting, och är dessutom förtryckare och på något dunkelt vis representanter för överheten. Dessa måste hållas nere. Så fick min mamma som varit lärare i 30 år på 90-talet av sin rektor - sparkad rätt neråt in i skolan från näringslivet - höra att "Vi kan inte gå till rätta med eleverna. Om de inte vill jobba i skolan så är det lärarens uppgift att göra undervisningen roligare". Samma skola fick några år senare stänga för att man inte kunde få bukt med ett antal naziser som härjade på skolan. Lärarna hade väl inte gjort undervisningen tillräckligt rolig...
Jag tycker faktiskt också att lärarna måste bli tuffare, även lärarna på lärarhögskolan. Hur kan vuxna erfarna lärare låta sig provoceras av några slynglar? Platta till dem bara! Var inte rädda för att bli anmälda! Ta striden! Stå på er! Men faktum är att studenterna inte har någon som helst respekt för den lärarhögskola de går på. Det är troligen bristen på respekt som är roten till allt detta onda. Dessutom kanske inte alla studenter på lärarhögskolan är lämpliga som lärare, t ex den unge mannen som var ordförande för gayföreningen. Han verkar ytterst omdömeslös. Och då är det inte undra på att seminarierna kantrar.
Lärarhögskolan i Uppsala är ett rent skämt. Studenterna blir nästan sjuka av allt meningslöst dravel de får lyssna på och ägna sig åt. Grupparbeten och examensarbeten utan mening. Dessutom är informationen bristfällig och hela organisationen tycks präglas av kaos. Vi kan inte ha sådana lärarutbildningar. Det bryter ner människor. Som tur är är de flesta lärarkandidaterna i mina ämnen - svenska och engelska - fantastiskt duktiga och kan tänka själva. De gör ett inre uppror mot lärarhögskolans kafkaliknande miljö och tar sig med ständig frustration igenom utbildningen. De lyckas otroligt nog bli duktiga lärare, trots lärarhögskolan. Men i andra ämnen är det inte lika lätt att hitta lämpliga blivande lärare och för dessa behövs verkligen en ordentlig, genomtänkt utbildning. Utan en massa genussnack, och dramaövningar samt löjliga praktikperioder då det enda studenterna ska göra är att läsa högt för eleverna! Praktiken får de ofta inte ens ha på det valda stadiet. Många blivande gymnasielärare hamnar således på förskolan. Jesus. Ska man skratta eller gråta?
Nu när Maciej Zaremba har lyft på täcket och visat upp den svenska fegheten i sin prydno hoppas vi på en ny början. En konstruktiv och pragmatisk sådan. En ny början för vårt förhållningssätt till kunskap och utbildning. En ny början för våra undermåliga lärarhögskolor. Och en ny början för mod och civilkurage inom skola och utbildning. Framförallt en ny början när det gäller rekryteringen av lärarstudenter. Lärarhögskolan kan inte längre vara en slasktratt för mindre begåvade elever som inte kommer på något annat yrkesval. Och den kan inte fortsätta vara en lekstuga för bebisar. Det måste vara vuxna ansvarskännande och BEGÅVADE människor som ska läsa till lärare. Det tycks vara bristen på ovannämnda egenskaper som leder till diskussionerna om kränkthet.
