Jag har nyligen tagit paus från ett intensivt nätdejtande. Själva dejtandet har inte varit intensivt, men skrivandet, skrivandet... Man presenterar sig om och om igen, man försöker framställa sig i rättvisande eller fördelaktig dager, allt beroende på humör och självförtroende. Till slut blir man - det vill säga jag - trött på alla dessa anonyma blodlösa kontakter. Kvar finns bara ett tomt mänskligt skal. Man tycker helt enkelt plötsligt att det räcker med kommunikation.

Det är i det läget man börjar längta till naturen. Därför har jag nu köpt en fältkikare för att i höst börja bedriva ornitologi när flyttsträcken är legio. Vilka sympatiska varelser fåglar är. De lägger inte ner massor av energi på att presentera sig, de lägger inte in en femton år gammal presentationsbild på en dejtingsida för att locka honor, de får inte konstiga utbrott om de inte får svar på sina brev i tid. Kort sagt, de är avundsvärda och nobla varelser. De bryr sig bara om överlevnad och fortplantning. Så enkelt. Så okomplicerat. Det är säkert slitsamt, men så enkelt. Det är vilsamt att tänka på.

Eftersom jag trots allt är en notorisk kommunikatör tänker jag dock - i väntan på flyttfåglarna - fortsätta att kommunicera. Men utan amorösa ambitioner. Jag vill tro att det i bloggandet kan finnas möjlighet att få uttrycka sig i första hand som människa och i andra hand som kvinna. Det är nog mer i linje med den jag är. Jag har nog ganska svårt för den här anonyma koppleriverksamheten i cyberrymden.

Nu åter till min fråga. Är vi alla narcissister? Är det därför vi är så besatta av att kommunicera, blogga, chatta, sms:a osv? För att vi vill bli bekräftade, få bevis för att vi finns, att vi är någon, att vi duger, räknas. Eller finns det andra skäl? Något godare, ädlare, viktigare? Jag hoppas få ett indirekt svar under mitt bloggande. Jag hoppas bli överraskad av hur många goda, kloka och intelligenta människor det finns i vår värld. I bloggens värld.

Jag har läst ett antal bloggar under några dagar och framförallt Sigges blogg var intressant och läsvärd. En snygg och smart man. Kanske var det hans hängivna ambition att vara totalt ärlig som jag blev intresserad av. Men det är klart, utan det precisa språket hade det ju inte varit lika läsvärt så det måste väl också vara en bidragande faktor. Jag blev i alla fall inspirerad och hoppas finna glädje i denna verksamhet.

Nästa inlägg ska handla om min senaste läsupplevelse, som var ofantligt inspirerande. Det rör sig om en genial irländsk författare.