Allt är kanon
Det verkar som om jag slipper ett sånt där år då jag måste springa och jaga skolkande elever, eller binda fast folk i bänkarna för att få dem att sitta kvar. Eller tvingas höra på ett evigt tjatande om att allt är tråkigt. Eller agera karl - i brist på såna - och gå emellen i slagsmål. Jag har hittills inte sett några bankrånare, misshandlare eller mördare. Såna har man ju haft genom åren.
Det här verkar vara för bra för att vara sant. Men jag tror på det än så länge.
Citizen Kane är verkligen bra
Filmen har röstats fram till filmhistoriens bästa och huvudrollsinnehavaren och regissören Orson Welles har geniförklarats. Nu när jag har sett om filmen kan jag förstå varför. Filmen är oehört välgjord. Det finns intressanta filmvinklar, skuggor som tornar upp sig och närbilder på gåtfulla ansikten. Ofattbart nog är filmen gjord 1941. Den känns mycket modernare än så. Det finns ett psykologiskt djup i filmen som man saknar i många modernare filmer. Men hela fenomenet, att förklara en mans jakt efter framgång med psykologiska modeller känns modernt. Charlie Kane handlar som han gör under sitt liv på grund av barndomsupplevelser. Som tur är får vi inga sliskiga övertydliga förklaringar utan snarare antydningar. Men när jag tänker närmare efter så är det rättt många 40-talsfilmer som är rejält psykologiska. Kanske har filmen gått bakåt i utveckling i detta hänseende. Det tål att undersökas.
Den enda invändningen är kvinnornas skärande röster. När de är arga på Charlie Kane - vilket vi verkligen kan förstå med tanke på hur hänsynslös han är - så skriker de ut sina anklagelser med hemska gälla röster som får en att skämmas för att tillhöra det kvinnliga släktet. Kvinnorollen såg verkligen annorlunda ut 1941. Men summa summarum är detta verkligen en sevärd film som man sent glömmer.
Detta trodde jag aldrig! Antony and the Johnsons...
Antony and the Johnsons är helt underbara. Jag har nu stått och lagat indiska tortillas med Antony, på hög volym, som enda sällskap. Han är den enda kompis man behöver. Vilken fullständigt unik röst. Det är så glädjande när man upptäcker musik som betyder nåt.
Jag som just var på väg att återupptäcka Sepultura! Nej, nu får de vänta ett tag. Ska väl köpta Arise så småningom, men nu är det Antony som gäller. Och indiska tortillas.
Bästa uppåttjacket
Tre säkra, men ganska idiosynkratiska uppåttjack:
1. Varning på stan - Magnus Uggla
Minnen från en sorglös ungdom (in my dreams) samt Ugglas otroligt naivt optimistiska sångstil fixar stämningen i vilket sällskap som helst. Black metal-sällskap undantagna.
2. Night of the Vampires - Entombed
En barnsligt enkel och harmonisk låt med fylliga och pålitliga gitarrer som trollar bort allt dåligt humör på en sekund.
3. Minus Celsius - Backyard Babies
Trots dess melankoliska ton är låten ofattbart uppiggande. Har aldrig lyssnat så noga på texten. Kanske är den ofantligt deprimerande. Nåja, i så fall stämmer den inte med musiken.
Man borde bli buddhist...
Då ska väl inte jag låna mig till att slänga ur mig liknande skällsord bara för att jag är lite irriterad. Det är otroligt okonstruktivt. Jag ångrar att jag skällde på tennisspionen och hans blogg. Ska man angripa någon så ska det vara med fakta. Annars borde man inte bry sig. Man borde likt en buddhist låta alla sådana negativa tankar glida förbi som små ulliga vita moln. Man kan ju titta på dem och konstatera att de glider förbi, men man ska inte stoppa dem och skärskåda dem från alla håll.
Man måste tänka så här om bloggare som inte är seriösa. De är unga. De är oerfarna. De lär sig. Om de inte lär sig så är det mest synd om dem själva.
Man måste helt enkelt släppa taget. Tror jag ska bli buddhist.
Skakad av debatten hos Tennisspionen!
I verkliga livet väljer man umgänge. Oftast väljer man människor som liknar en själv på många sätt. Man kan ha delvis olika intressen, men helheten måste vara så lik som möjligt, t ex ålder, samhällsklass och yrkesområde. Vi väljer också vilka tidningar vi läser. Är man sosse köper man Aftonbladet och är man mer liberal köper man Expressen. Man vill känna sig hemma med åsikterna och värderingarna. När det gäller bio är det samma sak. Man går på de filmer man vill. Till och med när det gälller TV-spel och datorspel gäller denna princip. Man väljer.
Det finns dock ett sammanhang där detta inte gäller och det är i TV:s värld. Man zappar runt mellan kanalerna och ofta fastnar man i nånting man egentligen inte vill se. Man tycker det är äckligt (Wild Boys, Viva La Bam... Yuck!) och motbjudande, men man vill ändå se vidare. Det kan också gälla något snällare program såsom Top Model, Mr Romance eller The Beauty and the Geek. Men det finns så mycket intressant som överväger att man liksom stannar kvar. Efter ett tag mår man lite dåligt och förhoppningsvis väljer man att inte se dessa program mer. Att zappa förbi dem. Eller så gör man det inte.
Och så har vi bloggvärlden. Precis som skolans värld - som nu har blivit ett paradis för emotionellt störda människor som vill ha någon att bråka med. Det gäller bara att leta upp senaste instiftade lag mot diskriminering, kränkande särbehandling eller annan orättvis behandling som man kan åtala skolan för att ha brutit mot. I omedvetet syfte att få utlopp för sina problem går man sedan vidare till pressen och startar det stora meningslösa drevet. Kommunen och staten betalar för denna svarta komedi. Åter till bloggvärlden. Precis som i skolans värld, dårarnas paradis, finns det här fritt spelrum för de mest vansinniga åsikter. Man utsätter sig tvångsmässigt för dem. Många är ganska dumma. Jag har inget emot dumhet. Det är vars och ens rättighet att få vara dum. Men att vara dum och TRO att man är smart... Ay, there's the rub.
Jag har läst så många gräsliga och barnsliga resonemang om en litterär kanon att jag nu känner mig mer eller mindre spyfärdig. Det handlar om verbal masturbation (ursäkta uttrycket!). De som uttalar sig har helt glömt bort de ungdomar det handlar om. De som uttalar sig bryr sig överhuvudtaget inte om skolungdomar. De som uttalar sig vet heller ingenting om dessa ungdomar. Och absolut ingenting om skolan. De minns troligen bara sin egen miserabla skoltid. Hur kvävande den var. Hur deras knoppande genier vingklipptes av obegåvade och inskränkta lärare. Herregud, Tennisspionen, vilken sorglig och autistisk debatt du har på din sida.
Att Stefan Jonsson höjs upp till ikon gör inte saken bättre.
Sigge, du gör rätt som slutar blogga. Du kommer att bli lyckligare. Absolut.
Själv fortsätter jag att zappa i bloggvärlden tills jag helt sonika kräks på alltihop. Nä, nu ska jag gå och leta reda på luktsaltet så att jag kan fortsätta kvällen utan att spy!
Är Terry Gilliam galen?
Peter Stormare spelar en töntig italienare, vars rollfigur är totalt överflödig och fullständigt meningslös. Men Stormare har ju charm, så han fixar det ganska bra ändå. Karln är mogen för en rejäl huvudroll. Hallå Hollywood! När är det dags?
Finns uttrycket larger than life på svenska?
Tänk på fransmän och italienare. För dem är kärlek, förförelse och passion meningen med livet. De har till och med ett passionerat förhållande till mat. Tänk på amerikaner. För dem är flaggan helig och Gud är ständigt närvarande i alla sammanhang. Ingen skäms för att vara så irrationell. Men vi skäms. Man ska inte tappa kontrollen, låta känslorna styra. Hur skulle det då gå med samhället?
Borde vi kanske hänge oss mer och inse att det finns massor här i världen som kan klassas som larger than life? Men i så fall måste vi nästan ha ett svenskt uttryck. Nån som har nåt förslag?
Första skoldagen avklarad och första avnittet av Prison Break avnjutet
Äntligen har Prison Break börjat igen. Vilken lång väntan! Hela sommaren! Det var ett gastkramande första avsnitt av andra säsongen och det slutade med känslodramatik. Hur ska han klara sig? Är det längre möjligt för Lincoln Burrows att klara sig? Alla möjligheter är ju nu uttömda. Det skulle vara om borgmästaren - eller var det guvernören? (låter troligare) - ändrar sig i i sista stund. Men det känns ju helt orealistiskt. Imorrn kommer halva skolan att redan ha sett de avsnitt som har gått i USA och de kommer att hota med att berätta hur det går. Jag ska försöka stå emot och istället hindra dem från att förstöra nöjet för oss som vill ha spänningen kvar. Det är ju själva idén.
Det är märkligt att så mycket i denna serie stämmer med Rickard Flingas vittnesbörd från Texas fängelser. Det är nästan så att jag börjar misstänka att serien bygger på hans bok. Men det verkar inte stämma tidsmässigt. Har det skrivits en liknande bok tidigare?
Hur ska man stå ut till nästa måndag?
Imorrn börjar det.
På tisdag kommer veteranerna, tvåorna och treorna. Då kan vi köra igång och skriva höstdikter, skriva valtal och höra vad alla har läst i sommar. Det ska bli kul att se hur alla har förändrats. Killarna förändras mycket mellan ettan och tvåan. En del växer så det knakar under sommaren. En del har blivit tjockare, en del har blivit smalare. En del har fått långt hår, en del har klippt/rakat bort allt. Någon har säkert piercat sig. Ja, som sagt, det ska bli spännande att se. Det är ljuvligt underbart att mötas av ungdomens ivriga förväntan när sommarlovet är slut. Trots ångesten inför att lovet är slut är de nog förväntanfulla inför terminsstarten. Men jag måste komma ihåg att tänka på att de är dödströtta första veckan. De måste ju vända tillbaka dygnet. Det kan ta tid. Tålamod, fröken!
Casanova är ju riktigt bra!
Sienna Miller i en av huvudrollerna är knappast bländande vacker, men hon har ett utseende som passar för rollen. Skulle hon vara lika vacker och sexig som Casanovas övriga erövringar så vore det ju ingen vits. Heath Ledger själv är otroligt charmerande och lysande för rollen. Några roliga biroller - Casanovas betjänt samt Francescas friare - och saken är biff! Lena Olin är förvisso vacker och själfull, det kan man inte neka till och det är även ett flertal andra personer, men det är ändå inga superstjärnor, såsom Julia Roberts eller Brad Pitt, och det är ganska skönt.
Handlingen är något snårig, men man måste till slut kapitulera. Det är en trevlig, vacker och underhållande film. Utan tvekan!
Anders, min käre bror! Du som avskyr Lasse Hallström. Tänk Om! Ge karln en chans! Filmen är sevärd.
Gustaf Skarsgård som Arn Magnusson...
Jag tycker att Gustaf Skarsgård är perfekt. Han är lång och ståtlig, men samtidigt känslig. Han borde kunna funka bra både som fromt religiös och som skicklig med vapen. Arn är ju i stort sett ofelbar och det är på det viset en härlig hollywoodsk hjäteroll som står till buds.
Det finns dock ett aber... Vem blir regissör? Finns det någon svensk regissör som kan skildra en sådan här hjältesaga och framkalla den rätta historiska stämningen och samtidigt framställa Arns religiösa grubblerier som trovärdiga? De flesta svenska filmer handlar ju om töntiga och misslyckade människor som tafflar sig igenom tillvaron. Gärna med byxhäng och potens- och pondusproblem. De stora tankarna och de stora människorna lyser med sin frånvaro. Kan Reza Bagher vara något? Eller Reza Parsa? Deras filmer har ju ett helt annat djup än de flesta svenska filmer. Susanna Edwards vet jag ännu inget om. Men det tål att undersökas.
Jag kan inte tänka mig något roligare än att skriva manus till denna film. Tänk bågskyttetävlingen mellan Arn och jag minns inte vem. Tänk scenen med alla liljorna - eller var det iris - ute på Visingsö. Eller var det vid klostret? För att inte tala om inledningsscenen med kungen och drottningen i kyrkan. Vilken lysande och storslagen historia. Nu håller vi bara tummarna för en bra regissör.
Where Dead Angels Lie
Efter att Jon Nödtveit blev frisläppt ur fängelset hade Dissection en spelning på Fryshuset. Jag var där. Det var en märklig spelning. Det var fullt med folk från övriga Europa, tyskar och italienare. Det var en relativt liten skara, men oerhört trogen tycktes det. Och förväntansfull. Stämningen var hög. Alla hade väntat på detta tillfälle i många år. Förband var Deathstars, där Jons lillebror ingår. Att döma av intervjuer med Deathstars var de besatta av döden. De lär ha delat inspelningsstudio med Dissection. Man förstår hur snacket måste ha gått.
Det var en bra spelning, men jag blev lite besviken på bristen på utstrålning från scenen. Visst fanns det intensitet, men en ond sådan. Och visst var det väl meningen, men det blev lite ansträngande i längden. Jon sa inte mycket - egentligen verkade han ganska sympatisk - och musiken fick tala för sig själv, vilket jag egentligen gillar. Onödigt prat är ingenting för mig. Musiken i centrum! Men ändå. Lite varm närvaro hade varit fint. Men han ville ju vara ond, så han var nog nöjd.
Where Dead Angels Lie var höjdpunkten. Det går knappt att beskriva den andäktiga stämning som rådde när den spelades. Det är en vacker låt och en vacker text. Men ack så kall. Refrängen är ganska talande...
The blackness that falls is coming to stay,
Under the snow lies angels so cold,
Yet with each crystal of frost that is falling,
another story is told,
A spell was cast an the sky turned red,
The angel's heart froze to ice,
In the gloomy sky - The silence where dead angels lie. (www.darklyrics.com)
Som en oas i öknen...
Iskallt och stenhårt - vilken lysande titel!
Nu har jag läst Rickard Viking Flingas bok om hans 20 år i olika fängelser i Texas. Det var en intressant och gripande bok. Man känner stor respekt för Flingas oerhört målmedvetna strävan efter total uppriktighet. Det finns inte ett uns av sentimentalitet eller självömkan i boken. Iskallt och stenhårt handlar om tiden före de ödesdigra elva skotten som renderade Flinga en lång fängelsedom. Hans arbetskamrat hade förgripit sig på hans 7-åriga dotter och han kunde inte behärska sig. Ingenstans förklarar Flinga de känslor som drev honom till mordet på arbetskamraten, men man förstår hans ursinne och förtvivlan inför en sådan handling. Tyvärr fick hans dotter ingen glädje av hans hämnd, eftersom det endast ledde till att hon förlorade sin pappa. Det känns så meningslöst, men trots det kan man som läsare leva sig in i hans situation.
Han berättar om ohyggliga förhållanden i de olika fängelser han förflyttas mellan. Han tvingas bo granne med mentalpatienter och höra deras skrik och gorm utan att ha möjlighet att dra sig undan. Han är omgiven av förhärdade brottslingar och gängmentalitet. Vem skulle inte bli galen? Han tvingas också utstå tortyrliknande behandling av sina fångvaktare. Han tvingas ner i total undergivenhet inför fängelsesystemet. Man förstår känslan av absolut maktlöshet som drabbar Rickard Flinga periodvis. Men han tycks omöjlig att knäcka. Hans intelligens, kreativitet och slutligen hans målmedvetenhet tycks bidra till att han har kommit känslomässigt någorlunda hel ur detta helvete. Vid frisläppandet utvisades han direkt till Sverige och här bor han nu och jobbar som fritidsledare. Vilken kontrast!
Språket är dock torftigt (översatt från engelska) och ibland saknar man lite mänskliga känslor. Boken hade kunnat vara dubbelt så tjock om Flinga hade lyckats beskriva sina känslor inför det som hände. Men jag tror ändå att orsaken till att boken har en så saklig ton är att det upplevda helt enkelt är för smärtsamt och traumatsikt att återuppleva. Genom sakligheten kan man skapa ett avstånd mellan sig själv och händelserna. Jag känner igen tonen från Jerzy Einhorns bok Utvald att leva, som handlar om författarens tid i koncentrationläger. Även där finns en märklig distans. Men ärligt talat är det frågan om man skulle orka läsa dessa böcker om inte författaren hjälpte läsaren genom att hålla distansen.
Två saker har jag lärt mig av denna bok. Det ena är att slaveriet i Texas aldrig upphörde. När slavarna frigavs började man använda fångar i stället. De arbetade omänskligt hårt och fick ingen ersättning. Dessutom plågades de av sina fångvaktare på alla upptänkliga sätt. På detta vis kunde man fortsätta att driva de enorma bomullsplantagerna. Av allt att döma tillämpas detta system fortfarande. Allt detta var för mig helt okänt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det kunde gå till så här i en demokrati. I modern tid!
Det andra jag har lärt mig är att svarta fångar avgör meningsskiljaktigheter och maktkamper genom att munhuggas, medan vita och mexikaner i större utsträckning tar till våld. Även detta fenomen var i stort sett okänt för mig. Man förstår kopplingen till det s k battlandet som förekommer i Eminems film 8 Mile. .
Man kan lära sig mycket genom att läsa denna bok. Man får även följa Rickard Flinga när han inser att han måste börja bilda sig. Han läser målmedvetet fackböcker och uppslagsböcker och detta leder honom in på filosofiska och religiösa resonemang. Här får man lära känna författaren lite närmare. Jag kan starkt rekommendera denna ovanliga och omskakande bok.
Gå in på Rickard Flingas hemsida och läs mer: http://www.rickflinga.se/
Den ädla konsten att fördöma...
Jag minns när Anders Carlberg blev fördömd för att han lät nazister få ha en lokal inne i Fryshuset. Allting hade naturligtvis blivit bättre om fördömarna fått bestämma, och nazisterna - som vi vet alltid är förvirrade rotlösa ungdomar - blivit utslängda med huvudet före. Eller inte! Kanske fick de i stället en chans tack vare Anders Carlberg. Vad vet jag.
Orsaken till att det är så populärt att fördöma människor till höger och vänster är förstås att det är så lätt. Det kräver egentligen ingenting. Precis som det alltid är lättare att leverera negativ kritik än positiv. Så är det bara. Det kräver ingen eftertanke, ingen inellektuell reflektion. Det kräver egentligen bara en förmåga att gnälla. Likaså kräver ett fördömande ingenting. Snart är man ju omgiven av en härskara av likasinnade fördömare. Det kräver absolut inget mod för att fördöma. Tvärtom. Däremot kräver det mod att gå emot fördömningspsykosen och istället flytta ner diskussionen på en rimlig sansad nivå. Finns det någon som vågar?
Doktor Glas - Larger than life!
Men åter till Doktor Glas. Detta var ingen Hollywoodproduktion. Men den hade samma tjuskraft. Den var definitivt larger than life. Dessutom bygger den på en intressant roman av Hjalmar Söderberg, som jag skam till sägandes aldrig har läst. Jag började med viss skepsis se på filmen och fann den till en början lite stel och tillgjord, men allteftersom fastnade jag och blev kvar tills filmen var slut. Jag blev lite tagen av alla moraliska och filosofiska resonemang; något man inte är bortskämd med i dagens TV-utbud. Resonemangen var inte helt enkla och fortfarande går jag och grunnar lite på samtalen mellan Doktor Glas himself och två av hans manliga (oh så allvarligt manliga) vänner. De satt på ett sekelskiftesskirt café och avhandlade livets dilemman på ett mycket övertydligt sätt. Trots detta lyckades de lura mig att lyssna uppmärksamt på deras välregisserade resonemang. Otroligt att en film från 1942 kan fungera så bra än idag!
George Rydeberg, den gamle charmören, var oerhört tjusig och demonisk. Han och Viveka Lindfors måste ha varit ett fantastiskt vackert par.
Jag ska utan tvekan läsa Doktor Glas. Kanske ska man också passa på att läsa Gregorius av Bengt Ohlsson, vilken tydligen handlar om pastor Gregorius som blir mördad av doktor Glas, vilken i akt och mening att rädda pastorns hustru från att dö av äckel inför dennes krav på äktenskapligt umgänge, förgiftar honom. En bok som enligt utsago ska vara mycket läsvärd.
För övrigt: Snart har jag läst klart Rickard Flingas bok om hans 20 år i olika fängelser i Texas. En intressant men obeskrivligt skrämmande bok. Recension kommer inom kort.
Härligt Rojas! You are my man!
Det känns skönt att Mauricio Rojas talar klarspråk om Masoud Kamali (SvD 10/8). Kamalis problem är att hans kostym är för stor. Ge honom en reträttplats och byt ut honom nu!
Jackie Chan kidnappade Jorden runt på 80 dagar!
Filmen är usel och den borde aldrig ha gjorts. Jackie Chan och hans anhang har helt enkelt kidnappat denna lysande historia för att på enklaste sätt , med minimal input, tjäna maximalt med pengar. Shame on them! Den enda behållningen är den riktigt söta och godhjärtade fransyskan (Cécile de France), vars rollfigur för övrigt inte existerar i Jules Vernes spännande 1800-talsklassiker. Men kvinnan erbjuder oss alla en härlig illusion att kvinnlig godhet regerar jorden! Tack Cécile!
Mr & Mrs Smith - ren smörja!
Filmen har i stort sett ingen handling. Eller jo... Ett gift par är lejda mördare utan att den andra vet om det. De har ett ganska tråkigt familjeliv, och väldigt lite sex. När sanningen uppdagas för dem och de får strida lite tillsammans mot en gemensam fiende så blir deras liv oerhört bra och tillika deras sexliv. Så där ja, det var handlingen.
Filmen har som sagt inga förtjänster. Den är inte vacker, snyggt filmad eller intressant. Det är heller inget tempo och dialogen är töntig. Jag snabbspolade mig igenom det tradiga slutet. Konstigt att det så totalt saknades laddning och gnista mellan Jolie och Pitt, med tanke på allt skvaller om deras passionerade kärleksaffär! Man upphör aldrig att förundras.
Tack Ebba Witt-Brattström!
Jag som själv är lärare tänker dock på följande konkreta problem med en litterär kanon:
Många är dyslektiker. Många är helt ovana läsare. Många har koncentrationssvårigheter. Många lärare undrar uppgivet hur man ska få dessa att läsa. Detta problem kvarstår oavsett införande av en litterär kanon. Men kanske det blir än större om eleverna ska läsa ännu fler och ännu svårare böcker. Det är ett problem som absolut måste lösas. Det finns alltid lösningar, men de kostar i allmänhet.
Hur ska man hinna? Redan nu läser eleverna ca sex romaner under sina tre år på gymnasiet (i bästa fall). Ofta får de välja fritt inom ett tema, t ex krigsromaner, historiska romaner eller kärleksromaner. Har man tur får man automatiskt med klassiker. Inte så ovanligt faktiskt. Men om vi också ska få in Utvandrarna, Händelser vid vatten och Kejsaren av Portugallien (vissa lärare läser förstås redan dessa böcker) så behöver vi mer tid. De stackars eleverna kan inte gärna förväntas läsa tio romaner på tre år och dessutom kanske tre-fyra på engelskan. Det är omänskligt. De förväntas ju läsa alla dessa romaner utanför skoltid. Samtidigt som vi hoppas att de ska ha sån läslust att de läser andra böcker hemma av egen fri vilja!
Slutsats: Mer tid till svenskan! 100 timmar till för läsning på lektionstid, samt halvklass (vilket var självklart på 70-talet) så att vi får möjlighet att diskutera böckerna i mindre grupper.
Vad gäller integrationsdiskussioner så var Cecilia Wikström lite luddig i sin artikel. Men jag tror verkligen att en bra undervisning i svenska stärker en god integration. Efter tio år som lärare så kan jag konstatera att språket är den enskilt största orsaken till segregationen mellan svenskar och invandrare. Med mer läsning av svenska romaner med ett mycket gott svenskt språk stärker vi både svenskars och invandrares kunskaper i svenska. Självklart lär man sig svenska bäst genom att läsa böcker som är skrivna på svenska. Översättningar i all ära, men det går inte att jämföra med ett språk som direkt har sprungit ur ett svenskspråkigt hjärta. Fråga Theodor Kallifatides hur han lärde sig svenska. Genom att läsa Tom Clancy? I don' think so.
Men man får inte glömma ämnet svenska för invandrare/ svenska som andraspråk. Många av dessa elever har bott länge i Sverige och skulle gott kunna läsa svenska klassiker. Andra har varit här för kort tid för att läsa långa romaner. Då kan de läsa noveller av dessa författare. Det gör man naturligtvis redan på många skolor, men allt handlar om att det inte står inskrivet i målen att det är obligatoriskt, vilket lämnar dörren öppen för oerhört mycket godtycke. Vi vill väl ha en likvärdig skola? Det ska inte variera från skola till skola. Vissa svenska författare bör vara lästa när man går ut gymnasiet. Punkt slut.
Allt försvann!
Horace Engdahl - the one and only!
Dagens insikt: Horace Engdahl är min förebild. En förebild innebär väl egentligen att det är en person man vill efterlikna eller är det snarare någon man skulle vilja efterlikna, om det vore möjligt? Det sistnämnda stämmer nog i detta fall, men jag skulle aldrig ens drömma om att sträva efter det. Denne man är oefterliknelig i sin humanism, sin stringens, sin pålästhet, sin förankring i det han håller på med. Jag läste ett samtal mellan HE och Dan Israel om huruvuda Svenska akademien är för orienterad mot västerlandet när de delar ut nobelpriset.
Dan Israel - som säkert är en jättebegåvad man - ställde väl fullt berättigade frågor. Men han fick också svar på tal. Men visst var det bra att han tog upp ämnet så att det fick redas ut. Det reddes ut på ett lysande sätt. Tack Dan Israel för att du ställde frågorna och tack Horace Engdahl för dina suveräna resonemang! Det känns bra att det finns en intellektuell diskussion trots allt i detta land. Det är på alla sätt uppbyggligt att ta del av den.
Men visst kan man ändå lyssna på och lära sig av någon så lysande person. Även om man inte någonsin skulle drista sig att tro att man skulle kunna efterlikna honom.
En gång i tiden tyckte jag nog att karln var lite stroppig, men med åren har jag kommit fram till att det nog mest var det att han stack ut. Han var annorlunda. Han var inte lagom. Det provocerade mig då. Nu känner jag bara en befrielse inför att det finns människor som vågar sticka ut och säga vad de tycker, utan att först kolla i kulturvänsterns facit för vad man får säga.
Dermot gjorde mig till antikommunist!
Jag hade nyligen en omtumlande läsupplevelse. Det tog mig ett bra tag att ta mig igenom den irländske författaren Dermot Bolgers bok The Family on Paradise Pier. Jag fick börja om från början tre gånger innan jag lyckades tränga igenom den krångliga prologen. När jag sedan läste slutet så förstod jag att det hela var genialt genomtänkt. Prologen var sammanlänkad med slutet i en avancerad cirkelkomposition. Läs boken så får du se vad du tycker!
Boken handlar om en protestantisk överklassfamilj på Irland i början av seklet och fram till 40-talet. Några av barnen blir påverkade av kommunismen och en av sönerna flyttar till och med till Moskva för att leva som en tvättäkta kommunist. Handlingen i denna roman är löst baserad på Sheila Fitzgeralds uppväxt och hennes familjs öden. Dermot Bolger lyckas på ett ljuvligt sätt gjuta liv i dessa människor. I allmänhet är jag inte så förtjust i romaner som är löst baserade på verkliga händelser. Det känns krystat på något sätt. Som exempelvis PO Enkvists bok Livläkarens besök. Det är en, enligt min mening, riktigt tråkig bok. Blodlös på något sätt.
Man kan lära sig oerhört mycket om Irlands historia genom att läsa Dermot Bolgers bok och dessutom får man en djupare förståelse för konflikterna mellan katoliker och protestanter. Dessa konflikter som alltid tycks så gåtfullt meningslösa. Här blir det plötligt nästan begripligt och man inser hur mycket det faktiskt har med samhällsklass att göra.
Han lyckas också beskriva kommunismens påverkan på unga människor under denna tid och trots att han framställer Sovjetunionen som ett cyniskt och hårt samhälle så lyckas han ändå få läsaren att nästan fullt ut förstå vad som drev den unge Art Goold Verschoyle in i kommunismen och att hålla fast vid den intill sin död, trots de missöden han råkade ut för på grund av just denna regim. Trots detta blir man dock antikommunist på kuppen. Det är en direkt parallell till Kirunasvenskarna som emigrerade till Sovjet.
Dermot Bolger - som gästade Uppsala för ett par månader sen, inbjuden av den studiecirkel i irländsk litteratur som jag ingick i - är en fantastiskt ödmjuk och intressant person. Hans underbara uppläsningar ur sina egna böcker är minnesvärda. Den irländska dialekten är svår att tyda så vi fick sitta på helspänn för att hänga med. Men det var en njutning att lyssna på honom. Hans språk är så vidunderligt vackert. Bildspråket är fyndigt och originellt. Vad sägs om det här:
Hazel emerged from the stables where she had been brushing down her pony and went to fill a bucket with water as the pump handle creaked in rusty protest.
Eller detta:
Freedom existed in this blasphemous thought, a closeness to God that might have heralded the sin of vanity had it also not made her feel tiny and lost. Eva closed her eyes and slowly started to spin around, feeling as if she were at the axis of a torrent of colour. Behind her eyelids the earth split into every shade of green and brown that God ever created.
Läs den här boken och du kommer att bli en bättre människa. En lyckligare människa. Men också antikommunist.
Kong is king!
Genom att titta på bonusdisken blir man dessutom varse att Peter Jackson har blivit smal. Det känns omvälvande!
Stefan Jonsson gjorde mig på dåligt humör!
Man kan i alla fall konstatera två saker. Det ena är att den svenska mediakåren helt klart har bestämt sig för att mobba Folkpartiet. Jag är helt opolitisk, men detta tycker jag känns så uppenbart att jag förundras över att det inte har blivit någon debatt i frågan. Eller har jag missat nåt? Det andra är att hela diskussionen om en litterär kanon håller på att kantra. Det som hade kunnat bli en intellektuell och konstruktiv diskussion om ett oerhört viktigt ämne har - som vanligt - förvandlats till ett ankdammsplaskande. Pinsamt värre!
Jag ska samla mig och skriva mer imorrn. Nu känner jag mig alltför irriterad. Dessutom måste jag gå och se på King Kong. Jag hoppas på tre timmar högoktanig action!!
Marsipanfrossa på min systerdotters 7-årsdag
