Den gode, den onde, den fule
Jag satte mig igår för att äntligen se denna film. Döm om min förvåning då jag ganska snart upptäckte att jag redan hade sett filmen, men glömt bort det mesta. Nu blev jag tvungen att spola mig igenom filmen för att kunna säga att jag hade sett den. OK, visst är den bra. Men så bra!! Nja, det tycker jag nog inte. Eli Wallach - den fule - är ju smått fantastisk. Han bär upp filmen. Helt klart. En genial skådespelare. Clint Eastwood, som spelar den gode, går mest omkring och ska se cool ut, fast egentligen tycker jag nog att man anar en tafflighet i hans rörelsemönster. Angel Eyes - den onde - har följdriktigt den ondaste blick man någonsin har sett. Perfekt mandelformade ormögon som aldrig har visat en mänsklig känsla. Hu!
Men bortsett från att filmen är en klassiker, att skådespelarna är bra och att hela genren är klassisk så tycker jag att den är långsam, seg och onödigt våldsam. Man kan faktiskt se att Quentin Tarantino har inspirerats av denna genre, kanske t o m av denna film. Den laddade scenen i början, i det mexikanska hemmet, påminner om de två elektriskt laddade scenerna i Inglorious Basterds, dvs inledningscenen i den franske bondens stuga och restaurangscenen då de till nazister förklädda motståndsmännen hotas av avslöjande pga en envis nazist vid bordet bredvid. Det är starka scener. Man svettas. Man lider.
Nå, nu i kölvattnet av tragedin i Norge slås jag av hur mycket empatilöshet som förekommer i filmen. Man diskuterar huruvida WOW kan vara skadligt för unga människor. Vissa menar det, vissa håller inte med om det. Jag tycker att det är självklart. Man behöver ingen doktorsgrad i medievetenskap för att förstå att man blir avtrubbad och förråad av att titta på våld, att delta i våld - om än fiktivt - och framförallt i känslolöst våld. Att bevittna upprepat våld i verkligheten är självklart det värsta och får i någon mån säkert en förråande effekt. I längden. Om du en gång har överskridit gränsen, att t ex se en mördad människa, eller gå förbi en död människa utan att stanna upp, eller kanske t o m tvingas döda någon så finns det ingen återvändo. Bilderna finns inetsade på din hornhinna och du kan aldrig bli av med den. I värsta fall leder detta till PTSD. Det behöver absolut inte betyda att du har blivit förråad, men risken finns, och framförallt finns risken om du upprepade gånger upplever sådant. Till slut stänger man troligen av känslorna. Det behöver man inte vara psykiater för att förstå.
Om du tvärtom i samband med en traumatisk upplevelse av våld upplever medmänsklighet, empati och att det finns någon någonstans som bryr sig kan du på lång sikt omvandla upplevelsen till något om inte positivt så åtminstone uthärdligt, som en del av livet. Men om det runt dig, t ex i krig bara finns ond bråd död, och otrygghet och ondska så påverkas du såklart. Det kan ha en förråande effekt. Det förstår vi alla.
Detsamma gäller såklart även i viss mån våldsamma dataspel och filmer. Där saknas ju dessutom den mänskliga dimensionen, dvs att du verklligen har upplevt någonting som du blir tvungen att bearbeta, något som har drabbat dig eller dina närmaste. Detta gör att du aldrig behöver tänka på några konsekvenser över huvud taget. Det är bara att panga på eller titta vidare på det besinningslösa våldet. Man kan dessutom skratta åt det. Med skräckblandad förtjusning. Våld och dödande blir som en del av dig själv. Och självklart påverkar det unga mer än äldre, eftersom de unga är mer formbara. Det är liksom hela idén med ungdomen, att man ska formas till att bli en fungerande vuxen.
Detta tänkte jag på när jag såg denna film. Angel Eyes tittar en man i ögonen med iskall blick och skjuter ned både honom och hans unge son och lämnar änkan barnlös kvar. "Den gode" råkar missa att skjuta av repet till snaran som han kompis hamnat i. Kompisen blir hängd, och hans kommentar är "Sorry, Shorty!". Inte mer med det! Ett människoliv. En skurk, lika värdelös som han själv, dog. Inte mycket att göra. Den krassa verkligheten i ett laglöst samhälle. Ingen plats för känslor.
Inte en kvinna finns med i filmen, förutom änkan. Jag förstår varför. Så fort en kvinna finns med blir det komplicerade känslor. Männens känslor i filmen är enkla. Kompisskap kontra girighet kontra förlåtelse kontra vaksamhet. En liten tår fälls p g a att de alla är ensamma i världen. De har bara varandra, trots allt. Visst. Men det är också det enda. I grund och botten finns det väldigt få känslor. Känsloregistret är begränsat kan man säga. Det kvinnliga, mer komplicerade, som tvingar dig att förstå, att föra en dialog och att kompromissa undviker man. Det skulle liksom bli lite smetigt.
Det här är en ikonfilm för många unga killar och vuxna pojkar. Man citerar ur filmen och man skrattar åt coola repliker som fälls vid dödens rand eller man bara njuter av den manliga gemenskapen. Denna film slutar i alla fall relativt lyckligt; den gode får - trots sin tuffa yta - spela ut sin godhet. Det här är en relativt oskyldig film, men hur många finns det inte som kommit efter den med mycket råare våld, språk och människosyn. Som pojkar matar sig själva och varandra med. År efter år. Från unga år. Apocalypse Now, Pulp Fiction och Kill Bill för att bara nämna några. Och nu finns också yotube där man kan se avrättningar, halshuggningar och tortyr, utan att förstå sammanhanget, utan att kunna ingripa och utan att behöva ta konsekvenserna av betraktandet. Men blir indirekt delaktig. Är det verkligen någon som är naiv nog att tro att detta inte påverkar unga människor?
Man skulle lika gärna kunna ta upp dokusåpornas förråande effekt, men det får bli en annan gång. Jag bara menar att även om man inte blir massmördare för att man har spelat WoW så är risken ganska stor att man blir mer eller mindre förråad och värst drabbas förstås de som inte har intellektuell kapacitet att analysera, distansera sig. Men även de som lider av ensamhet, känslomässiga problem, mobbning eller kanske är mitt uppe i föräldraranas skilsmässa och behöver en tillflyktsort undan verkligheten. Kanske också de som saknar en sund fadersgestalt, vilket är ett underskattat problem i vår värld. Det händer att jag grunnar på om det faktiskt är det allt överskuggande problemet i vår sargade värld. Men det kanske är att dra för stora växlar. Men det är utan tvekan ett enormt problem.
Alla typer av våld är i någon mån nedbrytande, även det du tvingas ta till för att försvara dig, men det betyder inte att man inte ska försvara sig eller de sina med våld. Ibland måste man ju det. Men man måste faktiskt inte döda och våldta (GTA) andra människor fiktivt. Även om det paradoxalt nog tydligen är väldigt underhållande.
Men bortsett från att filmen är en klassiker, att skådespelarna är bra och att hela genren är klassisk så tycker jag att den är långsam, seg och onödigt våldsam. Man kan faktiskt se att Quentin Tarantino har inspirerats av denna genre, kanske t o m av denna film. Den laddade scenen i början, i det mexikanska hemmet, påminner om de två elektriskt laddade scenerna i Inglorious Basterds, dvs inledningscenen i den franske bondens stuga och restaurangscenen då de till nazister förklädda motståndsmännen hotas av avslöjande pga en envis nazist vid bordet bredvid. Det är starka scener. Man svettas. Man lider.
Nå, nu i kölvattnet av tragedin i Norge slås jag av hur mycket empatilöshet som förekommer i filmen. Man diskuterar huruvida WOW kan vara skadligt för unga människor. Vissa menar det, vissa håller inte med om det. Jag tycker att det är självklart. Man behöver ingen doktorsgrad i medievetenskap för att förstå att man blir avtrubbad och förråad av att titta på våld, att delta i våld - om än fiktivt - och framförallt i känslolöst våld. Att bevittna upprepat våld i verkligheten är självklart det värsta och får i någon mån säkert en förråande effekt. I längden. Om du en gång har överskridit gränsen, att t ex se en mördad människa, eller gå förbi en död människa utan att stanna upp, eller kanske t o m tvingas döda någon så finns det ingen återvändo. Bilderna finns inetsade på din hornhinna och du kan aldrig bli av med den. I värsta fall leder detta till PTSD. Det behöver absolut inte betyda att du har blivit förråad, men risken finns, och framförallt finns risken om du upprepade gånger upplever sådant. Till slut stänger man troligen av känslorna. Det behöver man inte vara psykiater för att förstå.
Om du tvärtom i samband med en traumatisk upplevelse av våld upplever medmänsklighet, empati och att det finns någon någonstans som bryr sig kan du på lång sikt omvandla upplevelsen till något om inte positivt så åtminstone uthärdligt, som en del av livet. Men om det runt dig, t ex i krig bara finns ond bråd död, och otrygghet och ondska så påverkas du såklart. Det kan ha en förråande effekt. Det förstår vi alla.
Detsamma gäller såklart även i viss mån våldsamma dataspel och filmer. Där saknas ju dessutom den mänskliga dimensionen, dvs att du verklligen har upplevt någonting som du blir tvungen att bearbeta, något som har drabbat dig eller dina närmaste. Detta gör att du aldrig behöver tänka på några konsekvenser över huvud taget. Det är bara att panga på eller titta vidare på det besinningslösa våldet. Man kan dessutom skratta åt det. Med skräckblandad förtjusning. Våld och dödande blir som en del av dig själv. Och självklart påverkar det unga mer än äldre, eftersom de unga är mer formbara. Det är liksom hela idén med ungdomen, att man ska formas till att bli en fungerande vuxen.
Detta tänkte jag på när jag såg denna film. Angel Eyes tittar en man i ögonen med iskall blick och skjuter ned både honom och hans unge son och lämnar änkan barnlös kvar. "Den gode" råkar missa att skjuta av repet till snaran som han kompis hamnat i. Kompisen blir hängd, och hans kommentar är "Sorry, Shorty!". Inte mer med det! Ett människoliv. En skurk, lika värdelös som han själv, dog. Inte mycket att göra. Den krassa verkligheten i ett laglöst samhälle. Ingen plats för känslor.
Inte en kvinna finns med i filmen, förutom änkan. Jag förstår varför. Så fort en kvinna finns med blir det komplicerade känslor. Männens känslor i filmen är enkla. Kompisskap kontra girighet kontra förlåtelse kontra vaksamhet. En liten tår fälls p g a att de alla är ensamma i världen. De har bara varandra, trots allt. Visst. Men det är också det enda. I grund och botten finns det väldigt få känslor. Känsloregistret är begränsat kan man säga. Det kvinnliga, mer komplicerade, som tvingar dig att förstå, att föra en dialog och att kompromissa undviker man. Det skulle liksom bli lite smetigt.
Det här är en ikonfilm för många unga killar och vuxna pojkar. Man citerar ur filmen och man skrattar åt coola repliker som fälls vid dödens rand eller man bara njuter av den manliga gemenskapen. Denna film slutar i alla fall relativt lyckligt; den gode får - trots sin tuffa yta - spela ut sin godhet. Det här är en relativt oskyldig film, men hur många finns det inte som kommit efter den med mycket råare våld, språk och människosyn. Som pojkar matar sig själva och varandra med. År efter år. Från unga år. Apocalypse Now, Pulp Fiction och Kill Bill för att bara nämna några. Och nu finns också yotube där man kan se avrättningar, halshuggningar och tortyr, utan att förstå sammanhanget, utan att kunna ingripa och utan att behöva ta konsekvenserna av betraktandet. Men blir indirekt delaktig. Är det verkligen någon som är naiv nog att tro att detta inte påverkar unga människor?
Man skulle lika gärna kunna ta upp dokusåpornas förråande effekt, men det får bli en annan gång. Jag bara menar att även om man inte blir massmördare för att man har spelat WoW så är risken ganska stor att man blir mer eller mindre förråad och värst drabbas förstås de som inte har intellektuell kapacitet att analysera, distansera sig. Men även de som lider av ensamhet, känslomässiga problem, mobbning eller kanske är mitt uppe i föräldraranas skilsmässa och behöver en tillflyktsort undan verkligheten. Kanske också de som saknar en sund fadersgestalt, vilket är ett underskattat problem i vår värld. Det händer att jag grunnar på om det faktiskt är det allt överskuggande problemet i vår sargade värld. Men det kanske är att dra för stora växlar. Men det är utan tvekan ett enormt problem.
Alla typer av våld är i någon mån nedbrytande, även det du tvingas ta till för att försvara dig, men det betyder inte att man inte ska försvara sig eller de sina med våld. Ibland måste man ju det. Men man måste faktiskt inte döda och våldta (GTA) andra människor fiktivt. Även om det paradoxalt nog tydligen är väldigt underhållande.
Maja Lundgren under debatt!
Ja herregud. Nu har det tagit hus i helsike! Dan Josefsson har tagit bladet från munnen och exponerat Maja Lundgren totalt i DN. Utan att ha läst boken tycker jag att han har gjort rätt. Det måste få konsekvenser att lämna ut människors privata samtal och förehavanden så som Maja Lundgren har gjort. Faktum är att man undrar hur det kan vara tillåtet. Är begreppet ärekränkning totalt urmodigt? Stäm alla dessa människor som lever på att lämna ut sina medmänniskor i tidningar och på Youtube och på andra allmänna forum! Det får fanimej vara nog nu!Människor tappar till slut respekten för sina medmänniskor och anser sig ha rätt att göra vad de vill med sina kunskaper om andra människors privatliv.
Den roliga bloggen Tjuvlyssnat är ytterligare ett exempel på hur privatlivet blir allmänt och alla tycker bara att det är roligt. Ingen tycks reagera över att man inte ens kan få sitta på bussen och prata utan att det ska fläkas ut i något medium. Jag tycker hela grejen är totalt ointressant. Jag skiter högaktningsfullt i vad folk säger på bussen - även om det faktiskt är väldigt komiska samtal - eller vem Maja Lundgren har legat med. Det känns som en ickekunskap. Det finns vktigare och intressantare saker att bry sig om. Men enligt senaste tidens debatt om "Myggor och tigrar" skulle man kunna tro att Maja Lundgrenfrågan är lika viktig som, eller viktigare än, klimatfrågan, aidsepidemin eller varför inte integrationsproblemen i det svenska samhället.
I en viss mening är det en extremt viktigt fråga. De patriarkala strukturerna struntar jag i, men jag är trött på att folk lämnar ut varandra till höger och vänster. Jag hoppas att debatten dör nu efter Dan Josefssons inlägg. Det är bra att någon säger ifrån och ser till att Maja Lundgren får ta konsekvenserna av sitt handlande, men sen räcker det. Det blir för smutsigt.
Den roliga bloggen Tjuvlyssnat är ytterligare ett exempel på hur privatlivet blir allmänt och alla tycker bara att det är roligt. Ingen tycks reagera över att man inte ens kan få sitta på bussen och prata utan att det ska fläkas ut i något medium. Jag tycker hela grejen är totalt ointressant. Jag skiter högaktningsfullt i vad folk säger på bussen - även om det faktiskt är väldigt komiska samtal - eller vem Maja Lundgren har legat med. Det känns som en ickekunskap. Det finns vktigare och intressantare saker att bry sig om. Men enligt senaste tidens debatt om "Myggor och tigrar" skulle man kunna tro att Maja Lundgrenfrågan är lika viktig som, eller viktigare än, klimatfrågan, aidsepidemin eller varför inte integrationsproblemen i det svenska samhället.
I en viss mening är det en extremt viktigt fråga. De patriarkala strukturerna struntar jag i, men jag är trött på att folk lämnar ut varandra till höger och vänster. Jag hoppas att debatten dör nu efter Dan Josefssons inlägg. Det är bra att någon säger ifrån och ser till att Maja Lundgren får ta konsekvenserna av sitt handlande, men sen räcker det. Det blir för smutsigt.
Mellan hägg och syrén...
...är en underbar period och den pågår just nu, men ännu har inte den förföriska stämningen infunnit sig! Syrénerna har börjat blomma på sina ställen och det doftar underbart från alla trädgårdar i Uppsala, men fortfarande väntar man på värmen, den bekymmerslösa värmen. Årets anonyma personlighetsbefriade period är väl inget att hänga i julgran! Det blåser och varje dag är det växlande molnighet. Skomakarnas härliga semesterperiod! Vad blev det av den? Visserligen har det varit en allmänt fantastisk blomning i år. Långdragen och vacker, men den där euforiska känslan av total närvaro kräver trots allt värme. Häggen är på väg bort, men blommar ännu på undanskymda ställen. Hoppet finns fortfarande. Jag väntar...
Vilken vacker bild av flödande rik blomning. Varför är denna tid snart förbi?
Vilken vacker bild av flödande rik blomning. Varför är denna tid snart förbi?
På onsdag är det Linnés födelsedag. Ett sista försök: I Linnés namn: Låt värmen komma! Innan det är för sent!
Tack till er som tagit de vackra bilderna!
Tack till er som tagit de vackra bilderna!
Ordet neger...
...är ett problem för många människor, så ock för mig. Jag tycker inte det ska användas över huvud taget. Ungdomar av i dag tycker däremot att det är jättekul att använda ordet. Det absolut värsta är dock att jag har upptäckt att många av dem tror att ordet betyder - hör och häpna! - slav. Var ska man börja?
Över huvud taget råder det språkförbistring när det gäller ord som betecknar människor av annan hudfärg eller annan härkomst. Om man frågar ungdomar om några av dessa ord får man helkonstiga svar:
mörk uppfattar de som mörkhyad;
svart uppfattar de som invandrare;
neger anser de betecknar en mörkhyad person (vilket i och för sig inte är fel, men opassande).
Hjälp!
I min värld betyder mörk en person med mörkt hår och bruna ögon, svart är en mörkhyad person med urspung i Afrika, och en mörkögd och mörkhårig person med ursprung i sydliga kulturer är en invandrare. Såvida vi inte pratar om adopterade personer. Svårare än så är det inte.
Babels torn finns i sinnevärlden!
Över huvud taget råder det språkförbistring när det gäller ord som betecknar människor av annan hudfärg eller annan härkomst. Om man frågar ungdomar om några av dessa ord får man helkonstiga svar:
mörk uppfattar de som mörkhyad;
svart uppfattar de som invandrare;
neger anser de betecknar en mörkhyad person (vilket i och för sig inte är fel, men opassande).
Hjälp!
I min värld betyder mörk en person med mörkt hår och bruna ögon, svart är en mörkhyad person med urspung i Afrika, och en mörkögd och mörkhårig person med ursprung i sydliga kulturer är en invandrare. Såvida vi inte pratar om adopterade personer. Svårare än så är det inte.
Babels torn finns i sinnevärlden!
Barnbidrag, studiebidrag: Samhällets bidrag till tonåringars nöjesliv?
Nu börjar jag härskna till. Jag har länge gått och funderat kring det här med barnbidraget och studiebidraget (från 16 år). Inte deras vara eller icke vara, för det är en alldeles för stor fråga. Men jag har märkt att Sveriges ungdomar (och deras föräldrar?) tycks vara monumentalt felinformerade om dessa bidrags förutsättningar. Jag har pratat med många ungdomar om detta, både mina egna barn, deras kompisar och mina egna elever. På så vis har jag skapat mig en bra bild av hur ungdomar ser på dessa bidrag. De anser sig själv vara berättigade att få ut hela barnbidraget ( inte alla) och hela studiebidraget (alla). De uppfattar det som statens bidrag till dem själva! När jag försöker påpeka att det är föräldrarnas pengar och att de i sin tur kan välja att ge ungdomarna månadspeng enlig egna beslut så bryter rena helvetet löst. Alla pratar indignerat i munnen på varandra i sin iver att bevisa för mig att jag har fel och de har rätt, dvs att dessa bidrag är deras egen rättighet. Jag har försökt leta på CSN:s och Försäkringskassans hemsida för att få svart på vitt hur det ligger till. Utan framgång. Jag har försökt fråga samhällskunskapslärare, men även där utan framgång.
Jag anser att det är på detta vis man skapar ett samhälle av bortskämda och krävande bidragstagare. Redan i 10-årsåldern börjar många kräva att få hela barnbidraget och när studiebidraget sedan kommer så blir det i stort sett omöjligt att vägra barnen. Deras indignation över att inte få bidraget är nämligen både unison och enorm. De anser det vara deras rättighet.
Alla ensamstående mammor kan säkert intyga att det känns ganska absurt att barnen i stort sett ska ha mer att röra sig med än mamman själv. Jag väljer att säga mamma, eftersom kvinnor i almänhet tjänar mindre än män. Nånting har gått snett. Vi måste rensa upp i detta bortskämdhetens träsk. Många - som har välbeställda föräldrar - får dessutom barn-/studiebidraget som lite fickpengar. Utöver detta får de kläder och pengar till nöjen. Dessa orättvisor hjälper samhället till med. Nej, rättshaveristen i mig kan inte acceptera en sån slapp inställning hos mina medmedborgare.
Ungdomarna kommer ut i vuxenlivet från en barn-/ungdomstid då de tar det för självklart att samhället älskar dem och ömmar för dem så mycket att de får ett bidrag bara för att de finns till. Samhället har tagit föräldrarnas plats när det gäller att fatta beslut om den egna ekonomin. Föräldrarnas auktoritet har på punkt efter punkt undergrävts av vårt godsinta samhälle. Inte undra på att dessa ungdomar kan tänka sig att fortsätta att leva på bidrag, eller kräva att samhället ska fixa än det ena än det andra åt dem.
Även i min ungdom fanns barnbidraget, men det var aldrig på tapeten att jag skulle få hela beloppet - även om många av mina välbeställda vänner faktiskt hade det så. Nu har det blivit norm för i stort sett alla. Dags att rensa upp, strama upp. Annars får vi en monumentalt bortskämd generation. Eller är vi redan där? Staten ska fixa allt, som en snäll pappa (Göran Perssons legat?). Something is rotten in the state of Sweden...
Jag vill inte sälla mig till den skara som tycker att ungdomar är bortskämda slynglar. Jag tycker tvärtom att de är underbara, energiska, livfulla människor. Jag anklagar i stället samhället för att de slappt och urskillningslöst strör ut pengar över sina medborgare. Jag anklagar också vuxenvärlden för att vara totalt utan egen auktoritet. Vi får de ungdomar vi skapar.
Jag anser att det är på detta vis man skapar ett samhälle av bortskämda och krävande bidragstagare. Redan i 10-årsåldern börjar många kräva att få hela barnbidraget och när studiebidraget sedan kommer så blir det i stort sett omöjligt att vägra barnen. Deras indignation över att inte få bidraget är nämligen både unison och enorm. De anser det vara deras rättighet.
Alla ensamstående mammor kan säkert intyga att det känns ganska absurt att barnen i stort sett ska ha mer att röra sig med än mamman själv. Jag väljer att säga mamma, eftersom kvinnor i almänhet tjänar mindre än män. Nånting har gått snett. Vi måste rensa upp i detta bortskämdhetens träsk. Många - som har välbeställda föräldrar - får dessutom barn-/studiebidraget som lite fickpengar. Utöver detta får de kläder och pengar till nöjen. Dessa orättvisor hjälper samhället till med. Nej, rättshaveristen i mig kan inte acceptera en sån slapp inställning hos mina medmedborgare.
Ungdomarna kommer ut i vuxenlivet från en barn-/ungdomstid då de tar det för självklart att samhället älskar dem och ömmar för dem så mycket att de får ett bidrag bara för att de finns till. Samhället har tagit föräldrarnas plats när det gäller att fatta beslut om den egna ekonomin. Föräldrarnas auktoritet har på punkt efter punkt undergrävts av vårt godsinta samhälle. Inte undra på att dessa ungdomar kan tänka sig att fortsätta att leva på bidrag, eller kräva att samhället ska fixa än det ena än det andra åt dem.
Även i min ungdom fanns barnbidraget, men det var aldrig på tapeten att jag skulle få hela beloppet - även om många av mina välbeställda vänner faktiskt hade det så. Nu har det blivit norm för i stort sett alla. Dags att rensa upp, strama upp. Annars får vi en monumentalt bortskämd generation. Eller är vi redan där? Staten ska fixa allt, som en snäll pappa (Göran Perssons legat?). Something is rotten in the state of Sweden...
Jag vill inte sälla mig till den skara som tycker att ungdomar är bortskämda slynglar. Jag tycker tvärtom att de är underbara, energiska, livfulla människor. Jag anklagar i stället samhället för att de slappt och urskillningslöst strör ut pengar över sina medborgare. Jag anklagar också vuxenvärlden för att vara totalt utan egen auktoritet. Vi får de ungdomar vi skapar.
Man borde bli buddhist...
Jag får inte låta mig själv påverkas så av vad andra tycker. Varför gör jag det? Hela det nya medieklimatet präglas ju av mobbning och elakheter. Det är så att man tror att det är ett sätt att göra sig själv stark och osårbar i en hård värld. Eller är det bara så enkelt att empati inte längre är självklart? Kanske har människor idag av någon anledning valt bort empatin. Det är många på internet som kastar skit på varandra. Även på dejtingsidor förekommer det att människor som känner sig försmådda slänger ur sig cyberrymdiga otidigheter. I olika chatsammanhang är det likadant. Nätmobbning är numera ett välkänt fenomen.
Då ska väl inte jag låna mig till att slänga ur mig liknande skällsord bara för att jag är lite irriterad. Det är otroligt okonstruktivt. Jag ångrar att jag skällde på tennisspionen och hans blogg. Ska man angripa någon så ska det vara med fakta. Annars borde man inte bry sig. Man borde likt en buddhist låta alla sådana negativa tankar glida förbi som små ulliga vita moln. Man kan ju titta på dem och konstatera att de glider förbi, men man ska inte stoppa dem och skärskåda dem från alla håll.
Man måste tänka så här om bloggare som inte är seriösa. De är unga. De är oerfarna. De lär sig. Om de inte lär sig så är det mest synd om dem själva.
Man måste helt enkelt släppa taget. Tror jag ska bli buddhist.
Då ska väl inte jag låna mig till att slänga ur mig liknande skällsord bara för att jag är lite irriterad. Det är otroligt okonstruktivt. Jag ångrar att jag skällde på tennisspionen och hans blogg. Ska man angripa någon så ska det vara med fakta. Annars borde man inte bry sig. Man borde likt en buddhist låta alla sådana negativa tankar glida förbi som små ulliga vita moln. Man kan ju titta på dem och konstatera att de glider förbi, men man ska inte stoppa dem och skärskåda dem från alla håll.
Man måste tänka så här om bloggare som inte är seriösa. De är unga. De är oerfarna. De lär sig. Om de inte lär sig så är det mest synd om dem själva.
Man måste helt enkelt släppa taget. Tror jag ska bli buddhist.
Skakad av debatten hos Tennisspionen!
Jag kan knappt tro att det är sant. Jag har just läst Sigges blogg http://sigge.squarespace.com och han har tydligen bestämt sig för att sluta blogga. Jag tror han gör helt rätt. Efter att ha läst några inlägg om den litterära kanon på en länkad sida (Tennisspionen) och kommentarer på ett inlägg om Masoud Kamali så börjar jag så sakteliga tappa tron på alltihop.
I verkliga livet väljer man umgänge. Oftast väljer man människor som liknar en själv på många sätt. Man kan ha delvis olika intressen, men helheten måste vara så lik som möjligt, t ex ålder, samhällsklass och yrkesområde. Vi väljer också vilka tidningar vi läser. Är man sosse köper man Aftonbladet och är man mer liberal köper man Expressen. Man vill känna sig hemma med åsikterna och värderingarna. När det gäller bio är det samma sak. Man går på de filmer man vill. Till och med när det gälller TV-spel och datorspel gäller denna princip. Man väljer.
Det finns dock ett sammanhang där detta inte gäller och det är i TV:s värld. Man zappar runt mellan kanalerna och ofta fastnar man i nånting man egentligen inte vill se. Man tycker det är äckligt (Wild Boys, Viva La Bam... Yuck!) och motbjudande, men man vill ändå se vidare. Det kan också gälla något snällare program såsom Top Model, Mr Romance eller The Beauty and the Geek. Men det finns så mycket intressant som överväger att man liksom stannar kvar. Efter ett tag mår man lite dåligt och förhoppningsvis väljer man att inte se dessa program mer. Att zappa förbi dem. Eller så gör man det inte.
Och så har vi bloggvärlden. Precis som skolans värld - som nu har blivit ett paradis för emotionellt störda människor som vill ha någon att bråka med. Det gäller bara att leta upp senaste instiftade lag mot diskriminering, kränkande särbehandling eller annan orättvis behandling som man kan åtala skolan för att ha brutit mot. I omedvetet syfte att få utlopp för sina problem går man sedan vidare till pressen och startar det stora meningslösa drevet. Kommunen och staten betalar för denna svarta komedi. Åter till bloggvärlden. Precis som i skolans värld, dårarnas paradis, finns det här fritt spelrum för de mest vansinniga åsikter. Man utsätter sig tvångsmässigt för dem. Många är ganska dumma. Jag har inget emot dumhet. Det är vars och ens rättighet att få vara dum. Men att vara dum och TRO att man är smart... Ay, there's the rub.
Jag har läst så många gräsliga och barnsliga resonemang om en litterär kanon att jag nu känner mig mer eller mindre spyfärdig. Det handlar om verbal masturbation (ursäkta uttrycket!). De som uttalar sig har helt glömt bort de ungdomar det handlar om. De som uttalar sig bryr sig överhuvudtaget inte om skolungdomar. De som uttalar sig vet heller ingenting om dessa ungdomar. Och absolut ingenting om skolan. De minns troligen bara sin egen miserabla skoltid. Hur kvävande den var. Hur deras knoppande genier vingklipptes av obegåvade och inskränkta lärare. Herregud, Tennisspionen, vilken sorglig och autistisk debatt du har på din sida.
Att Stefan Jonsson höjs upp till ikon gör inte saken bättre.
Sigge, du gör rätt som slutar blogga. Du kommer att bli lyckligare. Absolut.
Själv fortsätter jag att zappa i bloggvärlden tills jag helt sonika kräks på alltihop. Nä, nu ska jag gå och leta reda på luktsaltet så att jag kan fortsätta kvällen utan att spy!
I verkliga livet väljer man umgänge. Oftast väljer man människor som liknar en själv på många sätt. Man kan ha delvis olika intressen, men helheten måste vara så lik som möjligt, t ex ålder, samhällsklass och yrkesområde. Vi väljer också vilka tidningar vi läser. Är man sosse köper man Aftonbladet och är man mer liberal köper man Expressen. Man vill känna sig hemma med åsikterna och värderingarna. När det gäller bio är det samma sak. Man går på de filmer man vill. Till och med när det gälller TV-spel och datorspel gäller denna princip. Man väljer.
Det finns dock ett sammanhang där detta inte gäller och det är i TV:s värld. Man zappar runt mellan kanalerna och ofta fastnar man i nånting man egentligen inte vill se. Man tycker det är äckligt (Wild Boys, Viva La Bam... Yuck!) och motbjudande, men man vill ändå se vidare. Det kan också gälla något snällare program såsom Top Model, Mr Romance eller The Beauty and the Geek. Men det finns så mycket intressant som överväger att man liksom stannar kvar. Efter ett tag mår man lite dåligt och förhoppningsvis väljer man att inte se dessa program mer. Att zappa förbi dem. Eller så gör man det inte.
Och så har vi bloggvärlden. Precis som skolans värld - som nu har blivit ett paradis för emotionellt störda människor som vill ha någon att bråka med. Det gäller bara att leta upp senaste instiftade lag mot diskriminering, kränkande särbehandling eller annan orättvis behandling som man kan åtala skolan för att ha brutit mot. I omedvetet syfte att få utlopp för sina problem går man sedan vidare till pressen och startar det stora meningslösa drevet. Kommunen och staten betalar för denna svarta komedi. Åter till bloggvärlden. Precis som i skolans värld, dårarnas paradis, finns det här fritt spelrum för de mest vansinniga åsikter. Man utsätter sig tvångsmässigt för dem. Många är ganska dumma. Jag har inget emot dumhet. Det är vars och ens rättighet att få vara dum. Men att vara dum och TRO att man är smart... Ay, there's the rub.
Jag har läst så många gräsliga och barnsliga resonemang om en litterär kanon att jag nu känner mig mer eller mindre spyfärdig. Det handlar om verbal masturbation (ursäkta uttrycket!). De som uttalar sig har helt glömt bort de ungdomar det handlar om. De som uttalar sig bryr sig överhuvudtaget inte om skolungdomar. De som uttalar sig vet heller ingenting om dessa ungdomar. Och absolut ingenting om skolan. De minns troligen bara sin egen miserabla skoltid. Hur kvävande den var. Hur deras knoppande genier vingklipptes av obegåvade och inskränkta lärare. Herregud, Tennisspionen, vilken sorglig och autistisk debatt du har på din sida.
Att Stefan Jonsson höjs upp till ikon gör inte saken bättre.
Sigge, du gör rätt som slutar blogga. Du kommer att bli lyckligare. Absolut.
Själv fortsätter jag att zappa i bloggvärlden tills jag helt sonika kräks på alltihop. Nä, nu ska jag gå och leta reda på luktsaltet så att jag kan fortsätta kvällen utan att spy!
Finns uttrycket larger than life på svenska?
Jag kan inte komma på någon svensk motsvarighet till detta uttryck. Jag tror jag vet varför. Vi svenskar har ingen tradition av att uppleva något i tillvaron som larger than life. Till och med religionen tycks mest ha handlat om att lyda överheten och göra sin plikt. Visserligen kan vi nog bli smått i extas av något musikframträdande, kanske en spelning eller en konsert. Men det är ett relativt nytt fenomen och jag tror mest att vi myser av trevligheten och gemenskapen. Det där med att uppleva starka känslor är inte något för oss nordbor. Vi tror inte på Gud och vi förgås inte av kärlek och förälskelse. Det skrivs inte många sånger om passion och förälskelse. Om det händelsevis handlar om en förälskelse så är den ofelbart olycklig och vemodig. Det handlar sällan om starka och okontrollerbara känslor. Passion är helt enkelt inget för oss.
Tänk på fransmän och italienare. För dem är kärlek, förförelse och passion meningen med livet. De har till och med ett passionerat förhållande till mat. Tänk på amerikaner. För dem är flaggan helig och Gud är ständigt närvarande i alla sammanhang. Ingen skäms för att vara så irrationell. Men vi skäms. Man ska inte tappa kontrollen, låta känslorna styra. Hur skulle det då gå med samhället?
Borde vi kanske hänge oss mer och inse att det finns massor här i världen som kan klassas som larger than life? Men i så fall måste vi nästan ha ett svenskt uttryck. Nån som har nåt förslag?
Tänk på fransmän och italienare. För dem är kärlek, förförelse och passion meningen med livet. De har till och med ett passionerat förhållande till mat. Tänk på amerikaner. För dem är flaggan helig och Gud är ständigt närvarande i alla sammanhang. Ingen skäms för att vara så irrationell. Men vi skäms. Man ska inte tappa kontrollen, låta känslorna styra. Hur skulle det då gå med samhället?
Borde vi kanske hänge oss mer och inse att det finns massor här i världen som kan klassas som larger than life? Men i så fall måste vi nästan ha ett svenskt uttryck. Nån som har nåt förslag?
Den ädla konsten att fördöma...
Nu ska det fördömas! Günther Grass ska fördömas för sitt medlemskap i Waffen SS under kriget. Patrik Sjöberg och Sven Nylander ska födömas och bespottas för sitt kokainintag. Har någonting någonsin blivit bättre för att hela samfundet bestämt sig för att fördöma någon? Jag tror inte det.
Jag minns när Anders Carlberg blev fördömd för att han lät nazister få ha en lokal inne i Fryshuset. Allting hade naturligtvis blivit bättre om fördömarna fått bestämma, och nazisterna - som vi vet alltid är förvirrade rotlösa ungdomar - blivit utslängda med huvudet före. Eller inte! Kanske fick de i stället en chans tack vare Anders Carlberg. Vad vet jag.
Orsaken till att det är så populärt att fördöma människor till höger och vänster är förstås att det är så lätt. Det kräver egentligen ingenting. Precis som det alltid är lättare att leverera negativ kritik än positiv. Så är det bara. Det kräver ingen eftertanke, ingen inellektuell reflektion. Det kräver egentligen bara en förmåga att gnälla. Likaså kräver ett fördömande ingenting. Snart är man ju omgiven av en härskara av likasinnade fördömare. Det kräver absolut inget mod för att fördöma. Tvärtom. Däremot kräver det mod att gå emot fördömningspsykosen och istället flytta ner diskussionen på en rimlig sansad nivå. Finns det någon som vågar?
Jag minns när Anders Carlberg blev fördömd för att han lät nazister få ha en lokal inne i Fryshuset. Allting hade naturligtvis blivit bättre om fördömarna fått bestämma, och nazisterna - som vi vet alltid är förvirrade rotlösa ungdomar - blivit utslängda med huvudet före. Eller inte! Kanske fick de i stället en chans tack vare Anders Carlberg. Vad vet jag.
Orsaken till att det är så populärt att fördöma människor till höger och vänster är förstås att det är så lätt. Det kräver egentligen ingenting. Precis som det alltid är lättare att leverera negativ kritik än positiv. Så är det bara. Det kräver ingen eftertanke, ingen inellektuell reflektion. Det kräver egentligen bara en förmåga att gnälla. Likaså kräver ett fördömande ingenting. Snart är man ju omgiven av en härskara av likasinnade fördömare. Det kräver absolut inget mod för att fördöma. Tvärtom. Däremot kräver det mod att gå emot fördömningspsykosen och istället flytta ner diskussionen på en rimlig sansad nivå. Finns det någon som vågar?
Härligt Rojas! You are my man!
Masoud Kamali borde aldrig ha fått jobbet! Denne man har skapat många problem, men inte löst några. Han har säkert sina skäl till att vara så totalitär och kategorisk i sin människosyn som han är. Vi formas alla av livet. Han kan förmodligen inte ändra uppfattning. Han tycks vara en sällsynt rigid person. Men den största boven i dramat är väl ändå Mona Sahlin, som har upphöjt honom till hans nuvarande position. Jag tycker att hon ska rädda Kamalis ansikte, så att han kan få dra sig tillbaka och ägna sig åt mindre skadlig forskning. Mona Sahlin bär hela skulden. På samma sätt som Uppsala universitet bär skulden för att Eva Lundgren blev upphöjd till professor och fick sprida sin skadliga propaganda oemotsagd i många år. Det är ett ryggradslöst samhälle som upphöjer personer som saknar kompetens och är totalitära i sin forskningssyn, och låter dem i många år sprida sina samhällsskadliga idéer.
Det känns skönt att Mauricio Rojas talar klarspråk om Masoud Kamali (SvD 10/8). Kamalis problem är att hans kostym är för stor. Ge honom en reträttplats och byt ut honom nu!
Det känns skönt att Mauricio Rojas talar klarspråk om Masoud Kamali (SvD 10/8). Kamalis problem är att hans kostym är för stor. Ge honom en reträttplats och byt ut honom nu!
Stefan Jonsson gjorde mig på dåligt humör!
Idag har jag återigen fått nöjet att reta upp mig på DN Kultur. Någon Wiklund skrev något dumt häromdagen och idag kom Stefan Jonsson med ett inlägg i samma fråga. Nämligen frågan om en litterär kanon i den svenska skolan. Stefan Jonsson är naturligtvis - liksom de flesta andra - en passionerad motståndare till förslaget. Och allt i den härliga mångfaldens namn. Så nobelt, så ädelt, så... vänster. Hela artikeln var så dum och så pinsam. Framförallt för att den var så bombastisk. Man skäms. Men nu ska jag försöka att inte bli osaklig, för det leder ju absolut ingen vart.
Man kan i alla fall konstatera två saker. Det ena är att den svenska mediakåren helt klart har bestämt sig för att mobba Folkpartiet. Jag är helt opolitisk, men detta tycker jag känns så uppenbart att jag förundras över att det inte har blivit någon debatt i frågan. Eller har jag missat nåt? Det andra är att hela diskussionen om en litterär kanon håller på att kantra. Det som hade kunnat bli en intellektuell och konstruktiv diskussion om ett oerhört viktigt ämne har - som vanligt - förvandlats till ett ankdammsplaskande. Pinsamt värre!
Jag ska samla mig och skriva mer imorrn. Nu känner jag mig alltför irriterad. Dessutom måste jag gå och se på King Kong. Jag hoppas på tre timmar högoktanig action!!
Man kan i alla fall konstatera två saker. Det ena är att den svenska mediakåren helt klart har bestämt sig för att mobba Folkpartiet. Jag är helt opolitisk, men detta tycker jag känns så uppenbart att jag förundras över att det inte har blivit någon debatt i frågan. Eller har jag missat nåt? Det andra är att hela diskussionen om en litterär kanon håller på att kantra. Det som hade kunnat bli en intellektuell och konstruktiv diskussion om ett oerhört viktigt ämne har - som vanligt - förvandlats till ett ankdammsplaskande. Pinsamt värre!
Jag ska samla mig och skriva mer imorrn. Nu känner jag mig alltför irriterad. Dessutom måste jag gå och se på King Kong. Jag hoppas på tre timmar högoktanig action!!
