Ja, det är visserligen inte han som har regisserat, men hela filmen bär hans prägel. De ständiga karateslagsmålen och det klassiska temat med en liten ledsen och försvarslös kinesisk by som har blivit utsatt för övergrepp, ger Mr Chan en framskjuten plats i filmen och plötsligt uppfattar man honom som huvudperson. Min  barndoms hjälte Phileas Fogg har förvandlats till en lallande idiot, med absurda drömmar, men som i övrigt har noll koll. Denna punktliga perfektionist har av den ondsinte regissören (Frank Coraci) transformerats till den typiska svaga, korrekta, pryda engelsman helt utan ryggrad som Hollywood älskar att skildra. Att inte engelsmännen reser sig i unison protest och nedkallar förbannelser över Hollywood är ett under.

Filmen är usel och den borde aldrig ha gjorts. Jackie Chan och hans anhang har helt enkelt kidnappat denna lysande historia för att på enklaste sätt , med minimal input, tjäna maximalt med pengar. Shame on them! Den enda behållningen är den riktigt söta och godhjärtade fransyskan (Cécile de France), vars rollfigur för övrigt inte existerar i Jules Vernes spännande 1800-talsklassiker. Men kvinnan erbjuder oss alla en härlig illusion att  kvinnlig godhet regerar jorden! Tack Cécile!