Jag kan knappt tro att det är sant. Jag har just läst Sigges blogg http://sigge.squarespace.com och han har tydligen bestämt sig för att sluta blogga. Jag tror han gör helt rätt. Efter att ha läst några inlägg om den litterära kanon på en länkad sida (Tennisspionen) och kommentarer på ett inlägg om Masoud Kamali så börjar jag så sakteliga tappa tron på alltihop.

I verkliga livet väljer man umgänge. Oftast väljer man människor som liknar en själv på många sätt. Man kan ha delvis olika intressen, men helheten måste vara så lik som möjligt, t ex ålder, samhällsklass och yrkesområde. Vi väljer också vilka tidningar vi läser. Är man sosse köper man Aftonbladet och är man mer liberal köper man Expressen. Man vill känna sig hemma med åsikterna och värderingarna. När det gäller bio är det samma sak. Man går på de filmer man vill. Till och med när det gälller TV-spel och datorspel gäller denna princip. Man väljer.

Det finns dock ett sammanhang där detta inte gäller och det är i TV:s värld. Man zappar runt mellan kanalerna och ofta fastnar man i nånting man egentligen inte vill se. Man tycker det är äckligt (Wild Boys, Viva La Bam... Yuck!) och motbjudande, men man vill ändå se vidare. Det kan också gälla något snällare program såsom Top Model, Mr Romance eller The Beauty and the Geek. Men det finns så mycket intressant som överväger att man liksom stannar kvar. Efter ett tag mår man lite dåligt och förhoppningsvis väljer man att inte se dessa program mer. Att zappa förbi dem. Eller så gör man det inte.

Och så har vi bloggvärlden. Precis som skolans värld - som nu har blivit ett paradis för emotionellt störda människor som vill ha någon att bråka med. Det gäller bara att leta upp senaste instiftade lag mot diskriminering, kränkande särbehandling eller annan orättvis behandling som man kan åtala skolan för att ha brutit mot. I omedvetet syfte att få utlopp för sina problem går man sedan vidare till pressen och startar det stora meningslösa drevet.  Kommunen och staten betalar för denna svarta komedi. Åter till bloggvärlden. Precis som i skolans värld, dårarnas paradis, finns det här fritt spelrum för de mest vansinniga åsikter. Man utsätter sig tvångsmässigt för dem. Många är ganska dumma. Jag har inget emot dumhet. Det är vars och ens rättighet att få vara dum. Men att vara dum och TRO att man är smart...  Ay, there's the rub.

Jag har läst så många gräsliga och barnsliga resonemang om en litterär kanon att jag nu känner mig mer eller mindre spyfärdig. Det handlar om verbal masturbation (ursäkta uttrycket!). De som uttalar sig har helt glömt bort de ungdomar det handlar om. De som uttalar sig bryr sig överhuvudtaget inte om skolungdomar. De som uttalar sig vet heller ingenting om dessa ungdomar. Och absolut ingenting om skolan. De minns troligen bara sin egen miserabla skoltid. Hur kvävande den var. Hur deras knoppande genier vingklipptes av obegåvade och inskränkta lärare. Herregud, Tennisspionen, vilken sorglig och autistisk debatt du har på din sida.

Att Stefan Jonsson höjs upp till ikon gör inte saken bättre.

Sigge, du gör rätt som slutar blogga. Du kommer att bli lyckligare. Absolut.

Själv fortsätter jag att zappa i bloggvärlden tills jag helt sonika kräks på alltihop. Nä, nu ska jag gå och leta reda på luktsaltet så att jag kan fortsätta kvällen utan att spy!