...visar sig vara bra. Här har man gått och trott att detta band var något man borde lyssna på för att vara rätt - precis som bulgariska kvinnokörer var så helt rätt på 80-talet. Eftersom jag - dumt nog - ofta lyssnar till min inre trotsiga röst har jag aldrig hört dessa kvinnokörer, vilket troligen är jättesynd. Misstänker att det är mäktig och vacker musik. På samma barnsliga sätt har jag haft ett mycket svalt intresse för Antony. Det visade sig vara väldigt dumt.

Antony and the Johnsons är helt underbara. Jag har nu stått och lagat indiska tortillas med Antony, på hög volym, som enda sällskap. Han är den enda kompis man behöver. Vilken fullständigt unik röst. Det är så glädjande när man upptäcker musik som betyder nåt.

Jag som just var på väg att återupptäcka Sepultura! Nej, nu får de vänta ett tag. Ska väl köpta Arise så småningom, men nu är det Antony som gäller. Och indiska tortillas.