Nu har jag gjort något jag tänkt göra i 25 år. Jag har sett om Citizen Kane. Jag mindes att den var bra, men inte riktigt vad den handlade om. Jag mindes dock tydligt vad Rosebud är. Det är det sista ord Mr Kane uttalar innan han dör. Och det sker i början av filmen. Hela filmen handlar sen om att ett antal journalister försöker luska ut vad ordet innebär. På så vis får vi se hela Kanes liv passera revy.

Filmen har röstats fram till filmhistoriens bästa och huvudrollsinnehavaren och regissören Orson Welles har geniförklarats. Nu när jag har sett om filmen kan jag förstå varför. Filmen är oehört välgjord. Det finns intressanta filmvinklar, skuggor som tornar upp sig och närbilder på gåtfulla ansikten. Ofattbart nog är filmen gjord 1941. Den känns mycket modernare än så. Det finns ett psykologiskt djup i filmen som man saknar i många modernare filmer. Men hela fenomenet, att förklara en mans jakt efter framgång med psykologiska modeller känns modernt. Charlie Kane handlar som han gör under sitt liv på grund av barndomsupplevelser. Som tur är får vi inga sliskiga övertydliga förklaringar utan snarare antydningar. Men när jag tänker närmare efter så är det rättt många 40-talsfilmer som är rejält psykologiska. Kanske har filmen gått bakåt i utveckling i detta hänseende. Det tål att undersökas.

Den enda invändningen är kvinnornas skärande röster. När de är arga på Charlie Kane - vilket vi verkligen kan förstå med tanke på hur hänsynslös han är -  så skriker de ut sina anklagelser med hemska gälla röster som får en att skämmas för att  tillhöra det kvinnliga släktet. Kvinnorollen såg verkligen annorlunda ut 1941.  Men summa summarum är detta verkligen en sevärd film som man sent glömmer.