Jag hade nyligen en omtumlande läsupplevelse. Det tog mig ett bra tag att ta mig igenom den irländske författaren Dermot Bolgers bok The Family on Paradise Pier. Jag fick börja om från början tre gånger innan jag lyckades tränga igenom den krångliga prologen. När jag sedan läste slutet så förstod jag att det hela var genialt genomtänkt. Prologen var sammanlänkad med slutet i en avancerad cirkelkomposition. Läs boken så får du se vad du tycker!

Boken handlar om en protestantisk överklassfamilj på Irland i början av seklet och fram till 40-talet. Några av barnen blir påverkade av kommunismen och en av sönerna flyttar till och med till Moskva för att leva som en tvättäkta kommunist. Handlingen i denna roman är löst baserad på Sheila Fitzgeralds uppväxt och hennes familjs öden. Dermot Bolger lyckas på ett ljuvligt sätt gjuta liv i dessa människor. I allmänhet är jag inte så förtjust i romaner som är löst baserade på verkliga händelser. Det känns krystat på något sätt. Som exempelvis PO Enkvists bok Livläkarens besök. Det är en, enligt min mening, riktigt tråkig bok. Blodlös på något sätt.
 
Man kan lära sig oerhört mycket om Irlands historia genom att läsa Dermot Bolgers bok och dessutom får man en djupare förståelse för konflikterna mellan katoliker och protestanter. Dessa konflikter som alltid tycks så gåtfullt meningslösa. Här blir det plötligt nästan begripligt och man inser hur mycket det faktiskt har med samhällsklass att göra.

Han lyckas också beskriva kommunismens påverkan på unga människor under denna tid och trots att han framställer Sovjetunionen som ett cyniskt och hårt samhälle så lyckas han ändå få läsaren att nästan fullt ut förstå vad som drev den unge Art Goold Verschoyle in i kommunismen och att hålla fast vid den intill sin död, trots de missöden han råkade ut för på grund av just denna regim. Trots detta blir man dock antikommunist på kuppen. Det är en direkt parallell till Kirunasvenskarna som emigrerade till Sovjet.

Dermot Bolger - som gästade Uppsala för ett par månader sen, inbjuden av den studiecirkel i irländsk litteratur som jag ingick i - är en fantastiskt ödmjuk och intressant person. Hans underbara uppläsningar ur sina egna böcker är minnesvärda. Den irländska dialekten är svår att tyda så vi fick sitta på helspänn för att hänga med. Men det var en njutning att lyssna på honom. Hans språk är så vidunderligt vackert. Bildspråket är fyndigt och originellt. Vad sägs om det här:

Hazel emerged from the stables where she had been brushing down her pony and went to fill a bucket with water as the pump handle creaked in rusty protest.

Eller detta:

Freedom existed in this blasphemous thought, a closeness to God that might have heralded the sin of vanity had it also not made her feel tiny and lost. Eva closed her eyes and slowly started to spin around, feeling as if she were at the axis of a torrent of colour. Behind her eyelids the earth split into every shade of green and brown that God ever created.

Läs den här boken och du kommer att bli en bättre människa. En lyckligare människa. Men också antikommunist.