Jag kan inte komma på någon svensk motsvarighet till detta uttryck. Jag tror jag vet varför. Vi svenskar har ingen tradition av att uppleva något i tillvaron som larger than life. Till och med religionen tycks mest ha handlat om att lyda överheten och göra sin plikt. Visserligen kan vi nog bli smått i extas av  något musikframträdande, kanske en spelning eller en konsert. Men det är ett relativt nytt fenomen och jag tror mest att vi myser av trevligheten och gemenskapen. Det där med att uppleva starka känslor är inte något för oss nordbor. Vi tror inte på Gud och vi förgås inte av kärlek och förälskelse. Det skrivs inte många sånger om passion och förälskelse. Om det händelsevis handlar om en förälskelse så är den ofelbart olycklig och vemodig. Det handlar sällan om starka och okontrollerbara känslor. Passion är helt enkelt inget för oss.

Tänk på fransmän och italienare. För dem är kärlek, förförelse och passion meningen med livet. De har till och med ett passionerat förhållande till mat. Tänk på amerikaner. För dem är flaggan helig och Gud är ständigt närvarande i alla sammanhang. Ingen skäms för att vara så irrationell. Men vi skäms. Man ska inte tappa kontrollen, låta känslorna styra. Hur skulle det då gå med samhället?

Borde vi kanske hänge oss mer och inse att det finns massor här i världen som kan klassas som larger than life? Men i så fall måste vi nästan ha ett svenskt uttryck. Nån som har nåt förslag?