Vi började med Pianot - som jag har sett ett par gånger redan - och avslutade med Ciderhusreglerna - som jag också har sett minst två gånger redan.

Pianot (Jane Campion) är en rasande vacker film som berättar en huvudhistoria och flera andra historier parallellt  lite mer i skymundan.  Här finns också mycket under ytan. Huvudpersonen, en stum kvinna, som gifts bort med en okänd man på Nya Zealand har en så stark närvaro att hon lyckas bära hela fimen (två timmar) utan att yttra ett enda ord. En stark kvinnlig roll. Det intressanta med henne är bland annat att hon har en obändig vilja. Trots mannens brutala försök att vingklippa henne, återkommer hon, stärkt. Hennes vilja är i slutändan obruten. Det andra intressanta är att hon har en sluten själ, ett gåtfullt inre. Denna roll är  ju vanligtvis förbehållen mannen. Och vanligtvis är det en kvinna som är sysselsatt med att försöka öppna upp det slutna inre rummet. Hennes båda kärlekar - mannen och älskaren - faller för henne just för att hon är gåtfull och svårtolkad, men samtidigt har en så otvetydigt stark vilja. Det finns bara ett sätt att nå fram till henne och det är att ge efter för hennes starka vilja. Endast på så sätt kan man hitta nyckeln till den slutna själen. Inga kompromisser.

Det kan inte vara en slump att regissören så totalt har vänt på rollerna. Är detta det enda sättet att göra kvinnoroller intressanta, att de skildras som män brukar skildras, svårtolkade och slutna? Det betyder i så fall att det som är typiskt kvinnligt - om det nu finns något sånt - inte är tillräckligt intressant i sig. För kvinnor förvisso, men kanske inte för män. Jag tycker mig nämligen ha märkt att män inte tycks lika intresserade av att läsa om kvinnor som kvinnor är av att läsa om män. Eller se på filmer om kvinnor för den delen (såvida kvinnan i fråga inte är oerhört snygg). Eller är det så att - ve och fasa - inte ens ett intressant kvinnoporträtt (Pianot) intresserar män. Nu generaliserar jag självklart. Jag vet flera män som läser böcker och ser filmer om kvinnor, men jag talar nu om flertalet. Jag måste nog ge mig på en undersökning av hur saken ligger till

Jag ska också fundera på om jag kommer på några intressanta kvinnoroller i andra filmer som kan tänkas vara intresanta för män. Undersökning och forskning även här alltså.

Dessutom är en av männen - älskaren - något av en kvinnlig dröm. Han är mjuk, men samtidigt manlig i det att han är så helt uan försvar, han respekterar kvinnans vilja till självständighet och han är ute efter hennes själ. Han vill bli bekräftad av henne. Han sätter henne i centrum och det enda som betyder något är att få hennes kärlek. Han är dessutom beredd att förödmjuka sig för att få den. Han är allt annat än den gängse hjälterollen. Han är som sagt en kvinnlig dröm, en utopi kanske.

Filmen är fantastisk, vackert filmad, realistisk. Men det viktigaste av allt är att musiken, huvudpersonens pianospel, är så vacker, så lyrisk och så stark att man väl aldrig har hört något liknande. Michael Nyman har skrivit musiken. Det är så fint djupt ljud i pianot som förmedlar den stumma kvinnans inre liv på ett oförglömligt sätt.

Fortsättning följer. Ciderhusreglerna är inte avhandlad ännu.

_____________________________________________________________________________________________