Jag skulle ju skriva om filmen i måndags, men hann bara med Pianot. Jag har med åren kommit att uppskatta Lasse Hallström alltmer. Jag minns att jag tyckte att Chocolat var trevlig, men absolut inget mer. What's eating Gibert Grape kändes OK, men blek. Casanova tyckte jag i stort sett samma sak om. Nu har jag på sistone upptäckt att för varje gång jag ser Chocolat tycker jag att den blir bättre och bättre. Jag har säkert sett den fem gånger vid det här laget! Nu senast såg jag alltså om Ciderhusreglerna för säkert tredje gången. Den är ju helt lysande. Varför har jag inte insett det tidigare. Den handlar om Homer som vuxit upp på ett barnhem där föreståndaren, en läkare, hjälper kvinnor i nöd, dvs både med aborter och att förlösa dem, och sedan ta hand om barnet och adoptera bort det. Många barn blir aldrig valda så de blir kvar på barnhemmet. Homer är ett av dessa barn. Han vill dock lämna barnhemet och pröva sina vingar ute i världen. Det visar sig tyvärr att livet utanför barnhemmet inte är så lätt. Han träffar på hemskheter och blir själv ett offer för människors egoism. Till slut blir han - för första gången i sitt liv - tvungen att välja själv. Han tvingas göra ett viktigt val. Filmen slutar helt klart tillfredsställande.

Skådespelarna är helt lysande. Michael Caine är en helt fantastiskt charmig person. Han kan spela både Scrooge och en god kvinnohjälpare, utan problem. Han har så mycket personlighet så att det nästan kan ta över en hel film. Men han balanseras fint av Tobey Maguire som är så där borttappad som bara han kan vara. De är varandras motsatser på sätt och vis.

Lasse Hallström är noga med detaljerna. Ett ögonkast, en krossad eterflaska, en nickning, en kort kommentar som fälls i förbigående, ja, allt kan visa sig avgörande för att man ska förstå sammanhangen. Det går inte att titta bort en sekund. Man kan missa något vitalt. Allt är mycket subtilt, vilket är just skälet till att man kan se om filmerna så många gånger. Man upptäcker hela tiden något nytt.

Tänk greven i den lilla byn i Chocolat. Tänk på hans goda citronte serverat i ett glas som han sitter och dricker på sitt ensamma kontor. Det ser så gott ut, så fräscht. Men ack så torftigt. Det är inte ens något riktigt te i, endast citron och vatten. Han nekar sig själv så mycket njutning, vilket ju är en röd tråd i hela filmen. Livet som njutning eller icke njutning.

Ja. Lasse Hallström har blivit min favorit. Jag såg också en liten film som heter En dag i livet på svenska (An Unfinished Life). Morgan Freeman, Robert Redford och Jennifer Lopez gör hela filmen, som dessutom utspelar sig nånstans i mellanvästern och således är vacker och mysig, men det finns en del hemska inslag som för filmen framåt. Den är bra på ett stillsamt sätt. Man glömmer den inte.

Ciderhusreglerna är - precis som Pianot - en riktigt feministisk film. Den berör ämnen som är viktiga för kvinnor, såsom vad man ska göra om man blir gravid och inte vill eller kan ta hand om sitt barn. Jag tänker nu på bäbisen Sarah Palin som hårdnackat emotsätter sig abort! Filmen bör ha varit kontroversiell i USA när den kom. Det bästa med filmen är i alla fall nästan scenerna från barnhemmet. Barnen är för bedårande och det är så fruktansvärt att se hur gärna barnen vill bli valda av adoptivföräldrarna som kommer för att välja ett lämpligt barn. Det är nästan för mycket ibland. Vissa hårdhjärtade människor skulle kanske kalla filmen en snyftis. Dessa människor och deras torftiga känsloliv är bara att beklaga.

Ciderhusreglerna är en liten pärla.