..och det kan man tacka Leonardo DiCaprio för. Han är en riktig karaktärsskådespelare som tidigare hade oförtjänt dåligt rykte på grund av sina två förste-älskare-filmer Romeo and Juliet och Titanic. Jag måste göra en utvikning här. Vad är det med män som gör att de hatar Leonardo DiCaprio (hatade) och Hugh Grant? De är nog utan tvekan de två största hatobjekten för män i alla åldrar. Jag har hört män leverera olika teorier, bl a att de båda stämmer så illa med vad män får lära sig är viktigt för att vara en riktig man. Och att vara en riktig man betyder ju att kunna lägga omkull kvinnor. Leonardo DiCaprio är så pass feminin att han hotar hela manligheten och Hugh Grant är så pass fjantig med sin lugg och sitt stammande att ingen karl kan tro på att kvinnor gillar dessa män. Eller är det avundsjuka? Det tror jag inte på. Jag tror snarare att det handlar om att de känner sig hotade av det feminina.

Kvinnor känner sig på samma sätt hotade av en viss typ av kvinnor. Scarlett Johanson är en förödande sexig kvinna som skulle kunna få omkull vilken karl som helst. Såna tål vi inte. De ska motarbetas och hatas. Så är det bara. Man kan anklaga henne för att se dvärgväxt ut, att ha för tjocka läppar eller nåt annat. Det hjälper inte. Faktum kvarstår. Hon är vrålsexig och få kan tävla med henne. Allra minst man själv.

Nåväl. The Aviator. Nu har Leonardo DiCaprio - stackars karl - äntligen genom träget arbete och medvetet val av roller lyckats vinna över männen på sin sida. Inga mer kärleksfilmer, tycks han tänka. Det är en medveten strategi, utan tvekan. Filmen är bra för den visar en envis man uppfylld av sina visioner - sånt som amerikaner älskar - som får betala ett ganska högt pris, men som i slutändan visar sig vara stark och moraliskt mer högtstående än vilken politiker som helst. Egentligen ganska klyschigt, men what the heck. Det är ju bra. Det funkar. Filmen är gripande och engagerande. Howard Hughes, som filmen handlar om, lyckades ju faktiskt uppnå något med sina pengar. Men man undrar om han inte hade aspergers eller nåt liknande. Detta ständiga mjölkdrickande och besattheten av stora projekt. Och så alla ticsen. Var det Tourettes? Ja, vi får aldrig veta svaret. Men filmen var klart sevärd.


________________________________________________________________________________________________