Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö...

...är en höjdarbok. Den är absolut en av mina favoriter. Den har allt en bra historia ska ha, ett långsamt tempo, fullt av korta kärnfulla beskrivningar, fyndiga repliker, en nostalgisk stämning samt en mordgåta. Dessutom är det en fin skildring av 60-talet. Vänskapen mellan de 14-åriga pojkarna Erik och Edmund är också mycket fint skildrad. För mig,  som i egenskap av kvinna ingår i den ständigt pratande och varma kvinnogemenskapen, blev det en djup insikt i vad det innebär att vara ung kille och uppskatta tystnad och okomplicerad vänskap.  Sådant finns knappt i kvinnovärlden. Där är alla relationer komplicerade. Med dessa två pojkar är allt enkelt och självklart. Pojkarna förstår varandra utan alltför många ord. Det är så rent och avskalat. Ändå blir det ett djup i vänskapen. Jag tycker Håkan Nesser är en mästerlig författare. Jag har egentligen inte läst så mycket av honom, men denna bok och uppföljaren ...och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla är lika bra båda två och det räcker för mig.

Nu har jag också sett filmen. Jag drog på det länge för jag har en djup skepsis till svensk film. Det blir alltid så tråkigt och platt och vardagsrealistiskt. Jag är inte mycket för det. Fast Josef Fares är ett undantag. Han har en ljuvlig humor som gör all vardagsrealism till ett äventyr. Nå, nu såg jag till slut denna film och jag tyckte den var otroligt bra. Den stämde så bra med boken. De två kompletterar varandra utmärkt. Edmund är en gullig, varm och pratsam typ. Urgullig skådis. Erik är butter och inåtvänd och en typ av människa som man känner stor ömhet för, men har svårt att förstå. Varför ska det vara så svårt att sätta ord på känslor? Det är ju uppenbarligen inte hans starka sida. Där får Edmund träda in och lätta upp stämningen lite. Storebrorsan Henry är helt fantastisk. Jonas Karlsson är lysande i sin roll. Kunde inte ha blivit bättre. Jag är helt klart nöjd. Filmen ger ett klarare svar än boken när det gäller vem som är mördaren, men dock inte helt klart. Som tur är. Mystiken måste finnas kvar. Och det gör den.




Kommentarer
denise

Hur ser du på Henry och Eriks relation? Det är 8 års skillnad mellan de båda och har aldrig riktigt växt upp tillsammans. Den är väl rätt spänd till början men sedan när de två "främligar" till bröder lär känna varandra skapas ett härligt samband och jämlikhet? Berätta din åsikt!

2008-04-08 @ 19:07:34


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Som en oas i öknen...

... eller som en mistlur i dimman, är denna blogg. Den ger dig hopp, vägledning och själslig svalka.

RSS 2.0