Nu ska jag ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - storhandling!
Det är något tillfredsställande över att fylla sina förråd med mat. Troligen är det en djupt rotad kvinnlig instinkt (tradition?) som gör sig gällande. Säg den man som gillar att storhandla! Alla kvinnor gör det väl inte heller, men ganska många och definitivt fler än män i alla fall.
Alltså, en härlig runda i storköpet med extra stor vagn, blir en suveränt avkopplande lördagskväll. Det är dessutom lite folk i affärerna så här dags på en lördag.
Sedan, när jag har kommit hem, blir det dags för förpacknings- och infrysningsfasen. Det bästa av allt, att långsamt se förråden fyllas. Samtidigt som man gör detta kan man ha ett glas vin vid sin sida och en bra film i bakgrunden som man kan ägna lite förströdd uppmärksamhet. Ett annat alternativ är en bra skiva i bakgrunden, men vad? Om jag känner mig riktigt pigg kan jag kanske köra lite ny olyssnad metal. Eller lite lugna Dylanlåtar kanske. Det blir ju definitivt lite lugnare. Leonard Cohen vore perfekt, men jag har ännu inte kommit till skott med att köpa någon ny skiva. Jag måste verkligen sätta mig in i nedladdningsfenomenet. Kanske hittar jag en billig skiva i affären! Eller en film. Vi får väl se!
Sen när allt är klart slår man sig ner och känner sig nöjd samt avnjuter slutet på den eventuella filmen. Bonus är att man känner sig som en strävsam och duktig mor. Och det är man ju också. Tvivelsutan...
Alltså, en härlig runda i storköpet med extra stor vagn, blir en suveränt avkopplande lördagskväll. Det är dessutom lite folk i affärerna så här dags på en lördag.
Sedan, när jag har kommit hem, blir det dags för förpacknings- och infrysningsfasen. Det bästa av allt, att långsamt se förråden fyllas. Samtidigt som man gör detta kan man ha ett glas vin vid sin sida och en bra film i bakgrunden som man kan ägna lite förströdd uppmärksamhet. Ett annat alternativ är en bra skiva i bakgrunden, men vad? Om jag känner mig riktigt pigg kan jag kanske köra lite ny olyssnad metal. Eller lite lugna Dylanlåtar kanske. Det blir ju definitivt lite lugnare. Leonard Cohen vore perfekt, men jag har ännu inte kommit till skott med att köpa någon ny skiva. Jag måste verkligen sätta mig in i nedladdningsfenomenet. Kanske hittar jag en billig skiva i affären! Eller en film. Vi får väl se!
Sen när allt är klart slår man sig ner och känner sig nöjd samt avnjuter slutet på den eventuella filmen. Bonus är att man känner sig som en strävsam och duktig mor. Och det är man ju också. Tvivelsutan...
Apropå knapsu...
Idag hade jag en rolig lektion med ett gäng ettor, dvs 21 killar i 15-16-årsåldern. Jag läste ett avsnitt för dem ur Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula, det avsnitt som avhandlar begreppet knapsu, dvs vad som anses omanligt uppe i Tornedalen.
De tycktes känna igen sig i att bensindrivna motorer är mer manliga än elektriska (t ex symaskiner och elvispar). När jag frågade dem vad de tyckte var omanligt gav de följande exempel:
röda byxor, ridning, körsång, balett, att kramas osv.
Jag påpekade då att man ju ofta kramdes i samband med fotbollsmatcher. Det höll de med om. Körsång blev OK när det visade sig att en av de tongivande killarna modigt nog vågade erkänna att han sjungit i kör. Balettdiskussionen blev också ganska lyckad då det visade sig att många hade sett filmen Billy Elliot och faktiskt insåg att det var ganska eftersträvansvärt att han valde att helt följa sin egen väg utan att bry sig om andra.
Dessutom blev ridningsdiskussionen väldigt rolig. Det visade sig nämligen vid en närmare undersökning att mer än hälften av klassen hade ridit vid något tillfälle och flera tyckte det var jätteläskigt med en stor häst. Då frågade jag: Hur kan det vara feminint att rida när hästarna är läskiga och farliga. Då utbrast någon: De går ju så långsamt! OK, sa jag. Om man rider utan hjälm, är det bättre då? Jo, det var det. Om man rider utan hjälm i full galopp på prärien, är det manligt då? Jo, det tyckte de verkligen.
Summa summarum kom vi fram till att det bästa ändå är att vara sig själv och följa sin egen väg. Orsaken till att jag över huvud taget initierade denna diskussion var att en av killarna vid ett tidigare tillfälle faktiskt utropade: Det här är ju gay, när de fick sitta i grupper om tre och samtala. Samtala! Killar! Han var uppriktigt nervös. Då tyckte jag det var dags att ta diskussionen. Och det gick ju bra. Kul hade jag i alla fall.
De tycktes känna igen sig i att bensindrivna motorer är mer manliga än elektriska (t ex symaskiner och elvispar). När jag frågade dem vad de tyckte var omanligt gav de följande exempel:
röda byxor, ridning, körsång, balett, att kramas osv.
Jag påpekade då att man ju ofta kramdes i samband med fotbollsmatcher. Det höll de med om. Körsång blev OK när det visade sig att en av de tongivande killarna modigt nog vågade erkänna att han sjungit i kör. Balettdiskussionen blev också ganska lyckad då det visade sig att många hade sett filmen Billy Elliot och faktiskt insåg att det var ganska eftersträvansvärt att han valde att helt följa sin egen väg utan att bry sig om andra.
Dessutom blev ridningsdiskussionen väldigt rolig. Det visade sig nämligen vid en närmare undersökning att mer än hälften av klassen hade ridit vid något tillfälle och flera tyckte det var jätteläskigt med en stor häst. Då frågade jag: Hur kan det vara feminint att rida när hästarna är läskiga och farliga. Då utbrast någon: De går ju så långsamt! OK, sa jag. Om man rider utan hjälm, är det bättre då? Jo, det var det. Om man rider utan hjälm i full galopp på prärien, är det manligt då? Jo, det tyckte de verkligen.
Summa summarum kom vi fram till att det bästa ändå är att vara sig själv och följa sin egen väg. Orsaken till att jag över huvud taget initierade denna diskussion var att en av killarna vid ett tidigare tillfälle faktiskt utropade: Det här är ju gay, när de fick sitta i grupper om tre och samtala. Samtala! Killar! Han var uppriktigt nervös. Då tyckte jag det var dags att ta diskussionen. Och det gick ju bra. Kul hade jag i alla fall.
Vilket lustigt sammanträffande!
Just idag när jag har bloggat om hur många besökare jag har haft så har allas vår Vicke Vikström själv bloggat om hur dumt det är att sätta ut sin statistik i bloggen. Det får en att känna sig lite dum för Vicke är något av en glädjespridare här i bloggvärlden. Man vill inte att han ska vara arg på en. Vicke skänker verkligen - precis som han skriver i sin blogg att han vill - glädje och tröst till sina medmänniskor.
Vicke skriver också om att det fuskas på bloggportalen och att vissa skumma element går in för att dumpa betygen! Man tror inte att det är sant. Tänk att det ska finnas så förbannat många ogina typer. Ärligt talat så tror jag att Sigge har tappat intresset för bloggportalen. Han har inte tid att styra upp det som behöver styras upp. Det är ju samma krönikor och intervjuer som har stått ända sedan i somras. Det känns som om han har övergivit sitt skötebarn! Han har förmodligen redan helt andra projekt på gång. Skriver kanske på en bok.
Förlåt kära Vicke att jag satte ut min statistik! Men om du har läst min kommentar på din blogg så förstår du varför.
Vicke skriver också om att det fuskas på bloggportalen och att vissa skumma element går in för att dumpa betygen! Man tror inte att det är sant. Tänk att det ska finnas så förbannat många ogina typer. Ärligt talat så tror jag att Sigge har tappat intresset för bloggportalen. Han har inte tid att styra upp det som behöver styras upp. Det är ju samma krönikor och intervjuer som har stått ända sedan i somras. Det känns som om han har övergivit sitt skötebarn! Han har förmodligen redan helt andra projekt på gång. Skriver kanske på en bok.
Förlåt kära Vicke att jag satte ut min statistik! Men om du har läst min kommentar på din blogg så förstår du varför.
105 unika besökare!
Det känns helt OK. Det innebär i genomsnitt ca 1 unik besökare per dag sen jag startade. Det blir inte så många kommentarer, så man vet inte vad folk tycker eller hur mycket de läser. Men jag är nöjd ändå. Det är roligare att skriva om man vet att nån läser det man skrivit.
Såg förresten Zorro 2 i förrgår. Den var inte bra. Jag blev så uttråkad så jag satte mig för att skriva en blogg i stället. Mycket roligare.
Såg förresten Zorro 2 i förrgår. Den var inte bra. Jag blev så uttråkad så jag satte mig för att skriva en blogg i stället. Mycket roligare.
Jag håller på att bli galen.
Idag har jag tampats med vilda elever. En del är riktigt ohängda. Och på en fredag är det alltid smått kaos. Men jag har också umgåtts med gulliga och snälla och duktiga elever. Majoriteten. Men det är klart, man är ganska trött när fredagen kommer och då blir det ännu tyngre när man måste ta i med hårdhandskarna. Usch!
Dessutom har jag nästan jobbat ihjäl mig i jakten på nödvändiga papper och dokument inför utvecklingssamtalen på tisdag. I samma veva ska jag dessutom gå på mina barns utvecklingssamtal. Mycket prat blir det.
Men bortsett från det är allt bra. Jag har blivit allmänt fokuserad på dikter på sistone. Har plågat eleverna med Tomas Tranströmer. De verkade faktiskt gilla hans vackra dikt Storm. Men för att pigga upp mina eventuella läsare serveras härmed en dikt om revbensspjäll och andra spjäll av Gunnar Ekelöf. Från diktsamlingen Strountes. Bara titeln.
Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt
Det ena är rutigt vare sig det är öppet
eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man har ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!
O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!
Jag är visst kommen på fel halvklot!
Dessutom har jag nästan jobbat ihjäl mig i jakten på nödvändiga papper och dokument inför utvecklingssamtalen på tisdag. I samma veva ska jag dessutom gå på mina barns utvecklingssamtal. Mycket prat blir det.
Men bortsett från det är allt bra. Jag har blivit allmänt fokuserad på dikter på sistone. Har plågat eleverna med Tomas Tranströmer. De verkade faktiskt gilla hans vackra dikt Storm. Men för att pigga upp mina eventuella läsare serveras härmed en dikt om revbensspjäll och andra spjäll av Gunnar Ekelöf. Från diktsamlingen Strountes. Bara titeln.
Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt
Det ena är rutigt vare sig det är öppet
eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man har ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!
O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!
Jag är visst kommen på fel halvklot!
I väntan på Prison Break..
...funderar jag lite på public service som har blivit ett så populärt ord. Jag tänker så här. Om det hade varit SVT som hade visat Prison Break så inte fasen hade de lagt den så här sent! De har senarelagt serien med en hel timme! Är det klokt? När de flesta som tittar är ungdomar som ska upp till skolan nästa morgon.
Den avgångna Cecilia Stegö Chilò har en otroligt naiv och begränsad uppfattning om tv-mediet. Hon tror på fullt allvar att media liksom är självreglerande. Om det bara släpps fritt så kommer det att bli bra. Undrar om hon tycker att tidningarnas skriverier om henne är OK? Kvällstidningarna skriver ju såsom de fria Tv-kanalerna sänder sina program. De visar båda vad folk vill se: våld, ond bråd död, sex, sensationer och allt som är chockerande. Så låga är vi människor. De flesta av oss vuxna människor har förstått att vi faktiskt behöver lite styrning. Annars tar vi kål på varandra i slutändan. Tänk om det inte fanns någon barnuppfostran!
Misstförstå mig nu inte. Jag är inte mycket för politisk styrning. Men vi har ju redan massor av fria TV-kanaler som mest sänder skit. Då kan vi väl vara nöjda med det och låta SVT göra sitt jobb. Inte för att de gör det så himla bra just nu, men ändå... Principen liksom..
Den avgångna Cecilia Stegö Chilò har en otroligt naiv och begränsad uppfattning om tv-mediet. Hon tror på fullt allvar att media liksom är självreglerande. Om det bara släpps fritt så kommer det att bli bra. Undrar om hon tycker att tidningarnas skriverier om henne är OK? Kvällstidningarna skriver ju såsom de fria Tv-kanalerna sänder sina program. De visar båda vad folk vill se: våld, ond bråd död, sex, sensationer och allt som är chockerande. Så låga är vi människor. De flesta av oss vuxna människor har förstått att vi faktiskt behöver lite styrning. Annars tar vi kål på varandra i slutändan. Tänk om det inte fanns någon barnuppfostran!
Misstförstå mig nu inte. Jag är inte mycket för politisk styrning. Men vi har ju redan massor av fria TV-kanaler som mest sänder skit. Då kan vi väl vara nöjda med det och låta SVT göra sitt jobb. Inte för att de gör det så himla bra just nu, men ändå... Principen liksom..
Ulv i fårakläder?
Så har jag hört hört Fredrik Reinfelt kallas. Och nu börjar man ju undra. Alla borgerliga röstare som jublade efter valet har nu blivit väldigt tysta. Diskussionerna har tystnat och hör man något så handlar det i allmänhet om att allt är mediernas fel. Det tycker jag är ytterligare ett sätt att undfly ansvar. Jag känner mig omåttligt nöjd med att jag inte bekänner mig till en viss ideologi. Jag är en praktisk realist som bara är intresserad av ett bra resultat. Jag struntar i om det är vänstern eller högern som sköter politiken och genomför reformer, bara slutresultatet blir bra. Just i år kände jag mig säker på att det var dags för Sverige att byta till en borgerlig regering. Jag kände mig säker på att det var bra för Sverige. Och det tror jag fortfarande.
För det första tror jag - som sagt - att det är bra för högern att lära sig ta ansvar. Att sitta i opposition är ingen konst. Att vara kritisk är inte det minsta svårt. Det är det lättaste som finns. Det svåra är att vara konstruktiv och det måste man vara när man sitter vid makten. Nu får de träna sig i att ta ansvar. Det tror jag blir superbra.
För det andra tror jag att det blir bra att sossarna får tid att diskutera saker i lugn och ro, utan att tvingas kompromissa hela tiden. Dessutom kanske vi - folket - kommer att upptäcka att sossarna faktiskt är ganska bra, trots allt, och så kan vi tryggt rösta tillbaka dem om fyra år, eller åtta. Tyvärr kan man inte komma ifrån att de fullständigt har förstört skolan. Det är svårt att förlåta. Dessutom kan man inte neka till att det har varit en ovanligt lågutbildad regering. Jag föredrar när makthavare är utbildade och kunniga och inte bara ideologiskt trogna.
Regeringsskiftet var nödvändigt, om inte annat så för att visa att vi bor i en demokrati och inte en enpartistat. Sen får vi se vad ulven hittar på. Blir det nyliberalerna som kommer att dominera regeringen, eller blir det de moderata moderaterna? Maria Borelius verkar girig och stämmer precis in på min schablonbild av en moderat, dvs en privilegierad människa som mest är intresserad av att bevaka sina egna intressen. Ordet solidaritet känns väldigt, väldigt långt borta just nu!
För det första tror jag - som sagt - att det är bra för högern att lära sig ta ansvar. Att sitta i opposition är ingen konst. Att vara kritisk är inte det minsta svårt. Det är det lättaste som finns. Det svåra är att vara konstruktiv och det måste man vara när man sitter vid makten. Nu får de träna sig i att ta ansvar. Det tror jag blir superbra.
För det andra tror jag att det blir bra att sossarna får tid att diskutera saker i lugn och ro, utan att tvingas kompromissa hela tiden. Dessutom kanske vi - folket - kommer att upptäcka att sossarna faktiskt är ganska bra, trots allt, och så kan vi tryggt rösta tillbaka dem om fyra år, eller åtta. Tyvärr kan man inte komma ifrån att de fullständigt har förstört skolan. Det är svårt att förlåta. Dessutom kan man inte neka till att det har varit en ovanligt lågutbildad regering. Jag föredrar när makthavare är utbildade och kunniga och inte bara ideologiskt trogna.
Regeringsskiftet var nödvändigt, om inte annat så för att visa att vi bor i en demokrati och inte en enpartistat. Sen får vi se vad ulven hittar på. Blir det nyliberalerna som kommer att dominera regeringen, eller blir det de moderata moderaterna? Maria Borelius verkar girig och stämmer precis in på min schablonbild av en moderat, dvs en privilegierad människa som mest är intresserad av att bevaka sina egna intressen. Ordet solidaritet känns väldigt, väldigt långt borta just nu!
Att kompromissa är att vara vuxen...
Egentligen tycker jag att det känns ganska skönt att de här energiska nyliberalerna äntligen tvingas ta ansvar för sina åsikter. Egentligen tycker jag att även vänstern skulle må bra av det. Man växer när det ställs krav på en. När man får ansvar. Att bara rusa runt och vara inspirerande och idérik och kreativ är egentligen inte så svårt om man tänker efter (nyliberaler i allmänhet). Det som är svårt är att vara diplomatisk - en okänd och mystisk konst som jag aldrig har lyckats knäcka koden till - och att kompromissa. Sitter man vid makten blir man till slut tvungen att kompromissa. Precis som att man blir tvungen att kompromissa när man har barn. Innan man har barn, eller innan man har tonåringar, så är man expert och uttalar sig tilll höger och vänster. "Jag skulle aldrig anpassa mig efter...." eller "Det är bara att sätta gränser". Jo, tjena. Det är bara...
Men när man själv konfronteras med barnverkligheten eller tonårsverkligheten så står man där. Utlämnad till sig själv. Ungen lyder inte trots att jag just har satt gränser. Det är det som gör en vuxen. Att lära sig kompromissa, att bli realist, att se sanningen i vitögat, att inte blåsa upp sig.
Jag upplever samma sak i skolan. Folk vet precis hur man ska göra. "Det är väl bara att..." säger man. Jodu, kom själv och testa! Be my guest. Läraryrket är det mest krävande grovarbete man kan tänka sig - utom för den privilegierade lilla eliten på Sigtuna humanistiska förstås. Man blir i detta yrke oändligt tuktad. Det finns inte en förödmjukelse du inte upplevt! Inte en grov kommentar du inte hört. Man blir tvungen att se sig själv så som man är, utan skydd och utan censur. Man kan inte undfly sina egna tillkortakommanden. Det tycker jag är uppfostran. En underbar sådan. I bästa fall kan det leda till att man blir klok. Det är väl därför så få män väljer yrket. De gillar inte att behöva anpassa sig (jag syftade inte på viljan att bli klok). En grov generalisering, jag vet, men det stämmer nog rätt bra.
Lustigt nog tycks vi inte ha någon beundran för diplomater. Vi beundrar handlingsmänniskor som blir grova i mun, slår näven i bordet och likt en Persbrandt lägger omkull kvinnor utan urskillning. Det känns lite fel, när vi alla vet att det är diplomaterna som överlever. De som kan anpassa sig. De flexibla. Allt enligt Darwin.
De nya ministrarna i blåsväder behöver nog lite uppfostran och det får de utan tvekan nu. Nu blir de tvungna att skärskåda sina egna trångsynta men upphaussade visioner. Men jag ska inte neka till att jag fascineras av nyliberalernas oräddhet. Det är väl för att det står i så stark kontrast till vår svenska räddhågsna och kollektivistiska mediavänstehegemoni.
Men utifrån en djupt mänsklig horisont. De måste lära sig veta hut!
Men när man själv konfronteras med barnverkligheten eller tonårsverkligheten så står man där. Utlämnad till sig själv. Ungen lyder inte trots att jag just har satt gränser. Det är det som gör en vuxen. Att lära sig kompromissa, att bli realist, att se sanningen i vitögat, att inte blåsa upp sig.
Jag upplever samma sak i skolan. Folk vet precis hur man ska göra. "Det är väl bara att..." säger man. Jodu, kom själv och testa! Be my guest. Läraryrket är det mest krävande grovarbete man kan tänka sig - utom för den privilegierade lilla eliten på Sigtuna humanistiska förstås. Man blir i detta yrke oändligt tuktad. Det finns inte en förödmjukelse du inte upplevt! Inte en grov kommentar du inte hört. Man blir tvungen att se sig själv så som man är, utan skydd och utan censur. Man kan inte undfly sina egna tillkortakommanden. Det tycker jag är uppfostran. En underbar sådan. I bästa fall kan det leda till att man blir klok. Det är väl därför så få män väljer yrket. De gillar inte att behöva anpassa sig (jag syftade inte på viljan att bli klok). En grov generalisering, jag vet, men det stämmer nog rätt bra.
Lustigt nog tycks vi inte ha någon beundran för diplomater. Vi beundrar handlingsmänniskor som blir grova i mun, slår näven i bordet och likt en Persbrandt lägger omkull kvinnor utan urskillning. Det känns lite fel, när vi alla vet att det är diplomaterna som överlever. De som kan anpassa sig. De flexibla. Allt enligt Darwin.
De nya ministrarna i blåsväder behöver nog lite uppfostran och det får de utan tvekan nu. Nu blir de tvungna att skärskåda sina egna trångsynta men upphaussade visioner. Men jag ska inte neka till att jag fascineras av nyliberalernas oräddhet. Det är väl för att det står i så stark kontrast till vår svenska räddhågsna och kollektivistiska mediavänstehegemoni.
Men utifrån en djupt mänsklig horisont. De måste lära sig veta hut!
Ögonblicksbild av John Abruzzi!
Så vidrigt att denne man faktiskt inte alls hade blivit kristen. Visst misstänkte man att allt var lögn, men att han var så kallhamrad hade man inte gissat. Att hugga handen av T-bag! Det värsta jag har sett på mycket länge. Visserligen är T-bag ovanligt vidrig för att vara skurk, men han har en lite cool stil, trots allt. Han är en personlighet. Egentligen är han och Abruzzi lika vidriga. Hoppas de tar kål på varandra i slutändan så att de goda kan få fritt spelrum.De goda är väl Scofield och Linc samt Sucre och den svarta killen som låtsas vara i Irak. Andra säsongen av Prison Break är nu slut, men tydligen börjar säsong 3 redan på måndag. Gastkramande. Man undrar faktiskt också hur det ska gå för den förvirrade Haywire med den fina hjälmen där han vinglar fram mitt i natten på en flickcykel. Den vita självlysande overallen kan ligga honom i fatet...
Jaha, då har vi en ny regering då...
...och det känns helt OK. Jan Björklund känns lite tråkig som skolminister. Tolgfors hade varit bättre. Björklund saknar all ödmjukhet och det passar inte när det gäller politik. I så fall ska man vara en sjuhelvetes alfahanne. Och det är han ju inte. Han ser bara så militäriskt korrekt ut att man får lust att be honom andas djupt. Men nu får han i alla fall ta och fixa till skolan. Det är allt jag begär. Om han gör det lovar jag att bli mer positivt inställd till honom.
Men i övrigt känns det mesta positivt. Carl Bildt som utrikesminister känns tryggt, men samtidigt internationellt och spännande. Hoppas bara att han inte blir alltför överlägsen i sin attityd mot sina kolleger.
Nyamko Sabuni har redan blivit utnämnd till hatobjekt av den obalanserade Kurdo Baksi. Hon är alltför islamofobisk, anser han. Det återstår att se. Men det är klart att man inte kan ha en integrationsminister som ogillar islam. Det skulle inte kännas bra. Jag tror naturligtvis inte på Baksi. Av erfaranhet vet jag att han är djupt osaklig. Men han kan ju ha rätt. Återstår att se.
Beatrice Ask som justitieminister känns väl inte så kul, men vi får väl se. Ingen ska dömas på förhand.
Kul med Anders Borg som finansminister. Karln verkar kompetent och kunnig. Jag tror banne mig vi har fått en välutbildad regering. Det var på tiden.
Nu undrar man faktiskt vad detta regeringsskifte ska få för konsekvenser för privatekonomin. Det undrar vi alla. Snart vet vi...
Men i övrigt känns det mesta positivt. Carl Bildt som utrikesminister känns tryggt, men samtidigt internationellt och spännande. Hoppas bara att han inte blir alltför överlägsen i sin attityd mot sina kolleger.
Nyamko Sabuni har redan blivit utnämnd till hatobjekt av den obalanserade Kurdo Baksi. Hon är alltför islamofobisk, anser han. Det återstår att se. Men det är klart att man inte kan ha en integrationsminister som ogillar islam. Det skulle inte kännas bra. Jag tror naturligtvis inte på Baksi. Av erfaranhet vet jag att han är djupt osaklig. Men han kan ju ha rätt. Återstår att se.
Beatrice Ask som justitieminister känns väl inte så kul, men vi får väl se. Ingen ska dömas på förhand.
Kul med Anders Borg som finansminister. Karln verkar kompetent och kunnig. Jag tror banne mig vi har fått en välutbildad regering. Det var på tiden.
Nu undrar man faktiskt vad detta regeringsskifte ska få för konsekvenser för privatekonomin. Det undrar vi alla. Snart vet vi...
Prison Break i förrgår: Bellick överlevde!
Jag trodde faktiskt att han skulle stryka med, men han är bara tills vidare oskadliggjord. Spänningen är olidlig. Rymlingarna börjar bli desperata och senaste avsnittet slutade med en riktig cliff hanger. Att hota fängelsechefen känns som en återvändsgränd.
Tweener är verkligen illa ute. Ska han våga rymma, eller ska han fortsätta tjalla?
T-bag börjar tragiskt nog framstå som lite cool. Man börjar nästan gilla honom. Ganska motvilligt, men dock...
D B Cooper skadad! Och dottern ligger för döden i cancer. Ska han få möjlighet att träffa henne innan hon dör? Det är riktigt svårt att vänta till nästa måndag.
Prison Break ikväll!
Hur ska det gå? Hur ska det senaste problemet lösas? Kommer Bellick att bli dödad av någon av flyktingarna in spe innan någon annan upptäcker hålet i golvet? Eller ska de försöka hitta ett nytt sätt att rymma? Vad ska hända med - vad heter han nu? - killen som har blivit "fånge" hos en stor homosexuell medfånge? Ska han fortsätta att tjalla, eller har Scofield redan en plan? Var allt planerat? Det är omöjligt att förutsäga. Det är ju faktiskt så oerhört spännande att se hur det ska gå. Obegripligt att det finns en hel säsong till.
Förra avsnittets kyss var ju en höjdpunkt. Så synd att jag just då var ute i köket för att fixa nånting!! Murphy's law...
Förra avsnittets kyss var ju en höjdpunkt. Så synd att jag just då var ute i köket för att fixa nånting!! Murphy's law...
Apropå gårdagens inlägg...
... så har jag vid närmare eftertanke kommit fram till att sjukhusen inte är de värsta syndarna när det gäller att ignorera föräldrarna. Där har personalen faktiskt - under min vecka som besökare på ett stort sjukhus - skött sig exemplariskt. Det är primärvården som har problem med auktoriteter. Kanske handlar det om prestige på något sätt. Kanske har inte läkarna på sjukhusen det problemet. Men det är ett faktum att föräldrar konsekvent ignoreras och behandlas som luft, alternativt som ett problem, av vår eminenta primärvård. Kanske handlar det om maktkamp och existensberättigande....
Something is rotten in the state of Denmark...
Something is rotten in the state of Denmark...
Kaoset har lagt sig...
... och tillvaron har övergått i vardag igen, efter veckor av ovisshet, smärta och ständiga kontakter med sjukvården. Knäet håller på att läka, men fortfarande är det 5 veckor kvar till operationen som ska avlägsna skruven som håller fast ståltråden som i sin tur håller knäet i rätt position. Dottern hoppar skickligt runt på kryckor och blir övermodig ibland, men när smärtan gör sig påmind är det bara att lägga sig ner och ta det lugnt. Det finns inga genvägar, inte ens för en otålig 16-åring.
Det har klarnat något vad gäller själva olyckan. Dottern snavade på en rot, blev liggande i fyra timmar utan att kunna få hjälp. Kompisarna lyckades inte hitta henne och mobilen laddade så småningom ur. Ambulansen tillkallades av okända personer och hon fördes till sjukhus. Om inte jag hade börjat ana oråd och åkt runt i stans parker och ringt till hennes kompisar så kanske jag hade sovit i godan ro hela natten utan att veta att dottern befann sig på akuten. Sjukhuset ringde inte. Ganska anmärkningvärt. När jag kom till sjukhuset hade hon varit inne i minst en halvtimme, kanske mer. Och jag fick inget veta. Båda döttrarana skulle för en gångs skull sova över hos en kompis och om jag inte hade anat ugglor i mossen så hade jag inte fått veta någonting. Det verkar ju inte klokt.
Inom sjukvården, och inom de flesta sammanhang i samhället så ska förräldrar ignoreras, utom när man kan ha nytta av dem, utnyttja dem. I skolan t ex utnyttjas föräldrar till max när det gäller att besöka skolan och "hjälpa till att hålla ordning". Vi ska också stå redo när som helst och göra matsäck till utflykter, baka kakor och tårtor till avslutningar, delta i försäljning av rabatthäften, kolor eller kalsonger för att tjäna in pengar till någon skolresa. Jättetrevligt i ett land som inte har förvärvsarbetande kvinnor, som t ex USA eller Tyskland. Men här, där alla jobbar, blir det de flesta övermäktigt. Vi förväntas också komma på allehanda föräldramöten och utvecklingssamtal. Men att ge oss föräldrar och våra barn en bra skola, där skolan fixar matsäcken, eller en studiemiljö som präglas av lugn och ro det är man inte beredd att ge oss. Det är ju inte lärarnas fel, utan det är högre upp än så. Oftast är det politikerna som är skyldiga, men lika ofta rektorerna och naturligtvis ibland även lärarna.
Det här märker man också i sjukvården. Man ska sitta i timmar för att överhuvud taget komma fram till telefonsvararen på sin vårdcentral, sedan ska man dessutom vänta för att de ska ringa upp. Om man har tur kan man få en tid inom ett par dagar. Men sen när man väl kommer med sitt barn så ignoreras man konsekvent. Det gäller faktisk alla inom sjukvården, utom sjuksköterskorna som tycks bära upp hela verksamheten. Läkarna vänder sig alltid direkt till barnet och ställer de mest absurda frågor. Vilken temp har du? Vad har du ätit för medicin? Hur länge har du haft ont i halsen? osv. Helt absurt. Det slutar ofelbart med att barnet tittar vädjande på mamma eller pappa för att få hjälp. Varför inte vända sig till båda två - om det nu är så viktigt att tala direkt till det stackars barnet. Varför inte lita på att föräldern är den som känner barnet bäst, sitter inne med informationen och kan spara doktorn massor med dyrbar tid genom att snabbt leverera den viktiga informationen?
Vårt samhälle överskattar barns egen förmåga att fatta beslut, ta ställning, analysera, ta ansvar samt i skolans fall hålla ordning både på sig själv och andra. Samhället har starkt bidragit till att urholka föräldrarnas auktoritet. Vad är då samhället? Jo, kanske sosseriet. Eller vänsterhegemonin över huvud taget. Men, det får bli en annan blogg. Jag tror jag nöjer mig med att analysera nu. Orsakerna tar jag inte i just nu. Det måste undersökas först.
Det har klarnat något vad gäller själva olyckan. Dottern snavade på en rot, blev liggande i fyra timmar utan att kunna få hjälp. Kompisarna lyckades inte hitta henne och mobilen laddade så småningom ur. Ambulansen tillkallades av okända personer och hon fördes till sjukhus. Om inte jag hade börjat ana oråd och åkt runt i stans parker och ringt till hennes kompisar så kanske jag hade sovit i godan ro hela natten utan att veta att dottern befann sig på akuten. Sjukhuset ringde inte. Ganska anmärkningvärt. När jag kom till sjukhuset hade hon varit inne i minst en halvtimme, kanske mer. Och jag fick inget veta. Båda döttrarana skulle för en gångs skull sova över hos en kompis och om jag inte hade anat ugglor i mossen så hade jag inte fått veta någonting. Det verkar ju inte klokt.
Inom sjukvården, och inom de flesta sammanhang i samhället så ska förräldrar ignoreras, utom när man kan ha nytta av dem, utnyttja dem. I skolan t ex utnyttjas föräldrar till max när det gäller att besöka skolan och "hjälpa till att hålla ordning". Vi ska också stå redo när som helst och göra matsäck till utflykter, baka kakor och tårtor till avslutningar, delta i försäljning av rabatthäften, kolor eller kalsonger för att tjäna in pengar till någon skolresa. Jättetrevligt i ett land som inte har förvärvsarbetande kvinnor, som t ex USA eller Tyskland. Men här, där alla jobbar, blir det de flesta övermäktigt. Vi förväntas också komma på allehanda föräldramöten och utvecklingssamtal. Men att ge oss föräldrar och våra barn en bra skola, där skolan fixar matsäcken, eller en studiemiljö som präglas av lugn och ro det är man inte beredd att ge oss. Det är ju inte lärarnas fel, utan det är högre upp än så. Oftast är det politikerna som är skyldiga, men lika ofta rektorerna och naturligtvis ibland även lärarna.
Det här märker man också i sjukvården. Man ska sitta i timmar för att överhuvud taget komma fram till telefonsvararen på sin vårdcentral, sedan ska man dessutom vänta för att de ska ringa upp. Om man har tur kan man få en tid inom ett par dagar. Men sen när man väl kommer med sitt barn så ignoreras man konsekvent. Det gäller faktisk alla inom sjukvården, utom sjuksköterskorna som tycks bära upp hela verksamheten. Läkarna vänder sig alltid direkt till barnet och ställer de mest absurda frågor. Vilken temp har du? Vad har du ätit för medicin? Hur länge har du haft ont i halsen? osv. Helt absurt. Det slutar ofelbart med att barnet tittar vädjande på mamma eller pappa för att få hjälp. Varför inte vända sig till båda två - om det nu är så viktigt att tala direkt till det stackars barnet. Varför inte lita på att föräldern är den som känner barnet bäst, sitter inne med informationen och kan spara doktorn massor med dyrbar tid genom att snabbt leverera den viktiga informationen?
Vårt samhälle överskattar barns egen förmåga att fatta beslut, ta ställning, analysera, ta ansvar samt i skolans fall hålla ordning både på sig själv och andra. Samhället har starkt bidragit till att urholka föräldrarnas auktoritet. Vad är då samhället? Jo, kanske sosseriet. Eller vänsterhegemonin över huvud taget. Men, det får bli en annan blogg. Jag tror jag nöjer mig med att analysera nu. Orsakerna tar jag inte i just nu. Det måste undersökas först.
Ingenting är kanon just nu...
...eftersom min "lilla" dotter var ute och slarvade på Kulturnatten och snubblade och krossade knäskålen mot en berghäll. Hon blev liggande i skogen utan att få hjälp. Hon kunde inte gå, eftersom knäskålen var krossad i tre delar. Ingen visste var hon fanns. Hon fick hjärnskakning och följaktligen minns hon ingenting. Hon vet inte ens hur hon kom till sjukhus. I journalen står att läsa " lyftes ut på vägen av två kända män, som ringde efter ambulans". Vilka var dessa män? Ingen vet. Jag måste göra efterforskningar. Kanske en efterlysning i någon tidning. Kanske ska man ringa till ambulanscentralen för att få klarhet. Efter obeskrivlig smärta och en operation som involverade skruvar, ståltråd och häftklamrar (!) ligger hon nu och pumpas full med morfin och blir plågad av sjukgymnaster som genast vill jobba med hennes ben! Stackars människor! Vilket jobb! Att plåga människor. Men de flesta blir väl nöjda i slutändan för gymnastiken lönar sig säkert. Hoppas jag.
Det blir en hård höst - för att parafrasera Håkan Nesser. En höst av träning och återhämtning. Tålamod kommer att krävas. Utan tvekan.
Jag åker som en tätting mellan hem, sjukhus och skola. Det är fullständigt kaos från morgon till kväll. Till råga på allt fick jag p-böter idag. På sjukhusets parkering! Vilken ond värld. Fullständigt utan misskund.
Dessutom har jag fått oerhörda möjligheter att studera sjukhushierarkierna. Det är verkligen intressant. Sjukhusvärlden tycks mig spännande och gåtfull. Jag tror jag måste börja följa Grey's Anatomy. Det är ju ett genidrag att göra en seie om ett sjukhus. Jag måste undersöka hur hierarkierna beskrivs i serien, hur uttalade de är, jämfört med Sveriges mindre glamourösa sjukhusverklighet. Här är positionen inom hierarkin nästan osynlig för blotta ögat. Alla ser i stort sett likadana ut, med vita rockar och vita byxor, i en patients ögon. Men under ytan! Oj oj...
Nej, nu måste jag nog se till att min lilla sjukling återvänder till sjuksängen. Vi har tagit oss ner till sjukhusets internetcafé för en stunds avkoppling från den besvärliga verkligheten. Snart stundar kvällsrutiner och sovande. To sleep, perchance to dream..
Det blir en hård höst - för att parafrasera Håkan Nesser. En höst av träning och återhämtning. Tålamod kommer att krävas. Utan tvekan.
Jag åker som en tätting mellan hem, sjukhus och skola. Det är fullständigt kaos från morgon till kväll. Till råga på allt fick jag p-böter idag. På sjukhusets parkering! Vilken ond värld. Fullständigt utan misskund.
Dessutom har jag fått oerhörda möjligheter att studera sjukhushierarkierna. Det är verkligen intressant. Sjukhusvärlden tycks mig spännande och gåtfull. Jag tror jag måste börja följa Grey's Anatomy. Det är ju ett genidrag att göra en seie om ett sjukhus. Jag måste undersöka hur hierarkierna beskrivs i serien, hur uttalade de är, jämfört med Sveriges mindre glamourösa sjukhusverklighet. Här är positionen inom hierarkin nästan osynlig för blotta ögat. Alla ser i stort sett likadana ut, med vita rockar och vita byxor, i en patients ögon. Men under ytan! Oj oj...
Nej, nu måste jag nog se till att min lilla sjukling återvänder till sjuksängen. Vi har tagit oss ner till sjukhusets internetcafé för en stunds avkoppling från den besvärliga verkligheten. Snart stundar kvällsrutiner och sovande. To sleep, perchance to dream..
Kopernikus var först...
...utan tvekan. Det är intressant att konstatera att han dog 21år innan Shakespeare föddes, 1543. I en värld som var så mycket mer medeltida än den Shakespeare skulle komma att leva och verka i. Faktum är att jag tycker att Shakespeare känns oändlig mycket mer modern än Mr Kopernikus. Undrar vad den store skalden tänkte om heliocentrismen...
Munken Giordano Bruno - arma människa - fick bestiga bålet år 1600, drygt 50 år gammal. Samma år som Hamlet skrevs. Ofattbart. Man tänker sig den livskraftiga mustiga elisabetanska teatern i full aktion. Man ser berusade, glada människor framför sig som vill njuta av en stunds (nåja, tre och en halv timme är väl lite längre än en stund...) verklighetsflykt. Bevittna något större än själva livet.. . Samtidigt pågår en kättarbränning i Florens. Vilka kontraster. Man ska inte förringa kyrkans och det engelska hovets roll som censorer av teatern under denna tid, men kättarbål känns ändå väldigt avlägset. Bruno förfäktade liknande idéer som Kopernikus, men gjorde det i en tid som var mycket mer intolerant. Den var präglad av motreformationen, som kraftfullt slog tillbaka mot reformationens fjärmande från påven och vatikanen. Den befann sig visserligen i sin linda redan när Kopernikus verk kom ut, men den hade ökat i inflytande och makt under slutet av 1500-talet.
Galilei är född samma år som Shakespeare, 1564. Och som om inte detta var nog förbjöds Kopernikus stora skrift ”Om himlakropparnas rörelse” år 1616, samma år som Shakespeare dog. Vad visste Master Shakespeare om alla dessa stridigheter? Galilei hävdade i stort sett samma sak som Bruno, men kyrkan hade kommit lite längre när han la fram sin bok "Dialog om de stora världssystemen". Visserligen stötte han sig grovt med bl a påven Urban Vlll - som egentligen var mycket förtjust i honom - och dessutom hade han ju ovedersägligen gått över gränsen när han påstod att hans idéer var rena fakta. Men man ville absolut inte se Galilei på bålet. Det hade inte varit bra reklam för kyrkan med bränningen av Bruno. Kyrkan behövde goodwill och lät i stort sett Galilei slippa undan. Först internerades han visserligen under en period och han tvingades avsvära sig sin uppfattning. Men han fortsatte därefter sitt liv i högönsklig välmåga i bekväm husarrest.
Orsaken till att hans idéer betraktades som oacceptabla var att han lät förstå att han hade bevis för sina heliocentriska torier. Något som var oförlåtligt ur kyrkans synvinkel. Han borde ha hållit sig på rätt sida om gränsen - han visste mycket väl var gränsen gick - så hade han sluppit fängelset. Han var själv god vän med många av kyrkans män. Många av dem var själva filosofiskt intresserade och det fanns en hel del som trodde på solen i centrum. Man insåg att den medeltida världsbilden var på väg bort, men man hade ännu inte fått ihop alla dessa nya teorier med den kristna uppfattningen. Det gällde att skynda långsamt.
Men, Galilei gick över gränsen. Han slapp dock möta samma hemska öde som Giordano Bruno. Kanske tack vare att han avsvor sig alla kontakter med Kopernikus lära. En handling som bör ha känts nog så förödmjukande. Detta skedde exakt 327 år före min födelse den 30 april år 1960. Det känns betydelsefullt. Han blev dömd till livstids fängelse, men fängelsetiden innebar inte något lidande. Han fick bo hemma på sin gård i Florens omväxlande med att vistas vid hovet i Toscana, där han inte fallit i onåd på något vis. Han kunde glatt fortsätta med sin forskning på gamla dar. I själva verket var alltihop ett spel för gallerierna och handlade om en maktkamp inom kyrkan. Och den gode Galileo Galilei hamnade emellan. Kanske förstod han detta till slut och tog av egen fri vilja sitt förnuft till fånga och gjorde avbön. Men han klarade sig till syvende och sist med livet i behåll. Och känd blev han ju. Slutet gott allting gott.
Herregud! Det här är inte klokt...
Här satt man i somras och hade all tid i världen att undersöka bloggvärlden, att tänka till, att formulera sig, att blogga. Men nu, nu är det bara jobb och matlagning och tvätt och telefonsantal till myndigheter. Ja, nu är det ,kort sagt, så vuxet det kan bli.
Jag har så många bloggämnen på gång, så många tankar som susar runt i min hjärna. Jag har sett Pianisten - inte den om en sexgalen sadistisk pianolärarinna - och fått många tankar om Europa och dess historia. Jag har sett Brokeback Mountain och fått många tankar om ofrihet. Jag har läst Cecilia Hagens bok om prinsessan Diana och hennes sorgliga liv. Och fått ännu fler tankar om Europa, kolonisalism och överklassens absolut absurda självförhärligande. Ja, ska jag verkligen stanna där? Jag har ju också lärt mig en del om hur det egentligen var med alla de där karlarna som hävdade heliocentrismen. Vem var det egentligen som var först? Var det Kopernicus eller Galilei? Och vem var det egentligen som besteg bålet för sina åsikters skull? Galilei, Bruno, Kopernicus, Brahe?
Ja, ni ser, det är så mycket så jag vet inte hur jag ska hinna skriva om allt. Jag sätter min lit till fredagskvällen. Men den hade jag ju tänkt ägna åt offentligt öldrickande. Hmmm, jag får se vem som vinner, bloggen eller ölen...
Jag har så många bloggämnen på gång, så många tankar som susar runt i min hjärna. Jag har sett Pianisten - inte den om en sexgalen sadistisk pianolärarinna - och fått många tankar om Europa och dess historia. Jag har sett Brokeback Mountain och fått många tankar om ofrihet. Jag har läst Cecilia Hagens bok om prinsessan Diana och hennes sorgliga liv. Och fått ännu fler tankar om Europa, kolonisalism och överklassens absolut absurda självförhärligande. Ja, ska jag verkligen stanna där? Jag har ju också lärt mig en del om hur det egentligen var med alla de där karlarna som hävdade heliocentrismen. Vem var det egentligen som var först? Var det Kopernicus eller Galilei? Och vem var det egentligen som besteg bålet för sina åsikters skull? Galilei, Bruno, Kopernicus, Brahe?
Ja, ni ser, det är så mycket så jag vet inte hur jag ska hinna skriva om allt. Jag sätter min lit till fredagskvällen. Men den hade jag ju tänkt ägna åt offentligt öldrickande. Hmmm, jag får se vem som vinner, bloggen eller ölen...
Allt är kanon
Nu börjar det äntligen komma igång i skolan. Jag har haft nästan alla av mina 6 klasser. Allt har gått över förväntan. Alla elever är smarta, glada, positiva och trevliga. Mina Svenska 2-elever har som vanligt otroliga berättelser att komma med. Dessutom verkar de vara ambitösa och otroligt läraktiga. En del har bara varit här 1-2 år och ska redan gå i gymnasiet. Det är ambitiöst.
Det verkar som om jag slipper ett sånt där år då jag måste springa och jaga skolkande elever, eller binda fast folk i bänkarna för att få dem att sitta kvar. Eller tvingas höra på ett evigt tjatande om att allt är tråkigt. Eller agera karl - i brist på såna - och gå emellen i slagsmål. Jag har hittills inte sett några bankrånare, misshandlare eller mördare. Såna har man ju haft genom åren.
Det här verkar vara för bra för att vara sant. Men jag tror på det än så länge.
Det verkar som om jag slipper ett sånt där år då jag måste springa och jaga skolkande elever, eller binda fast folk i bänkarna för att få dem att sitta kvar. Eller tvingas höra på ett evigt tjatande om att allt är tråkigt. Eller agera karl - i brist på såna - och gå emellen i slagsmål. Jag har hittills inte sett några bankrånare, misshandlare eller mördare. Såna har man ju haft genom åren.
Det här verkar vara för bra för att vara sant. Men jag tror på det än så länge.
Första skoldagen avklarad och första avnittet av Prison Break avnjutet
Alla var förvirrade, men allt gick bra. Det är skönt att skolan åter har fyllts av liv. Jag tror att det här kommer att bli ett superbra läsår. Jag ska diskutera konsten att blogga med mina adepter. Utan tvekan. Det kan bli kul. Kanske har någon av dem startat en egen blogg.
Äntligen har Prison Break börjat igen. Vilken lång väntan! Hela sommaren! Det var ett gastkramande första avsnitt av andra säsongen och det slutade med känslodramatik. Hur ska han klara sig? Är det längre möjligt för Lincoln Burrows att klara sig? Alla möjligheter är ju nu uttömda. Det skulle vara om borgmästaren - eller var det guvernören? (låter troligare) - ändrar sig i i sista stund. Men det känns ju helt orealistiskt. Imorrn kommer halva skolan att redan ha sett de avsnitt som har gått i USA och de kommer att hota med att berätta hur det går. Jag ska försöka stå emot och istället hindra dem från att förstöra nöjet för oss som vill ha spänningen kvar. Det är ju själva idén.
Det är märkligt att så mycket i denna serie stämmer med Rickard Flingas vittnesbörd från Texas fängelser. Det är nästan så att jag börjar misstänka att serien bygger på hans bok. Men det verkar inte stämma tidsmässigt. Har det skrivits en liknande bok tidigare?
Hur ska man stå ut till nästa måndag?
Äntligen har Prison Break börjat igen. Vilken lång väntan! Hela sommaren! Det var ett gastkramande första avsnitt av andra säsongen och det slutade med känslodramatik. Hur ska han klara sig? Är det längre möjligt för Lincoln Burrows att klara sig? Alla möjligheter är ju nu uttömda. Det skulle vara om borgmästaren - eller var det guvernören? (låter troligare) - ändrar sig i i sista stund. Men det känns ju helt orealistiskt. Imorrn kommer halva skolan att redan ha sett de avsnitt som har gått i USA och de kommer att hota med att berätta hur det går. Jag ska försöka stå emot och istället hindra dem från att förstöra nöjet för oss som vill ha spänningen kvar. Det är ju själva idén.
Det är märkligt att så mycket i denna serie stämmer med Rickard Flingas vittnesbörd från Texas fängelser. Det är nästan så att jag börjar misstänka att serien bygger på hans bok. Men det verkar inte stämma tidsmässigt. Har det skrivits en liknande bok tidigare?
Hur ska man stå ut till nästa måndag?
Imorrn börjar det.
Skolan börjar. Eleverna börjar. Kaoset börjar. Äntligen! Det ska bli riktigt kul att se vilka förvirrade 16-åringar som kommer och irrar runt på skolan imorrn och undrar hur allting hänger ihop. Kanske får jag någon av döttrarnas kompisar som elev.
På tisdag kommer veteranerna, tvåorna och treorna. Då kan vi köra igång och skriva höstdikter, skriva valtal och höra vad alla har läst i sommar. Det ska bli kul att se hur alla har förändrats. Killarna förändras mycket mellan ettan och tvåan. En del växer så det knakar under sommaren. En del har blivit tjockare, en del har blivit smalare. En del har fått långt hår, en del har klippt/rakat bort allt. Någon har säkert piercat sig. Ja, som sagt, det ska bli spännande att se. Det är ljuvligt underbart att mötas av ungdomens ivriga förväntan när sommarlovet är slut. Trots ångesten inför att lovet är slut är de nog förväntanfulla inför terminsstarten. Men jag måste komma ihåg att tänka på att de är dödströtta första veckan. De måste ju vända tillbaka dygnet. Det kan ta tid. Tålamod, fröken!
På tisdag kommer veteranerna, tvåorna och treorna. Då kan vi köra igång och skriva höstdikter, skriva valtal och höra vad alla har läst i sommar. Det ska bli kul att se hur alla har förändrats. Killarna förändras mycket mellan ettan och tvåan. En del växer så det knakar under sommaren. En del har blivit tjockare, en del har blivit smalare. En del har fått långt hår, en del har klippt/rakat bort allt. Någon har säkert piercat sig. Ja, som sagt, det ska bli spännande att se. Det är ljuvligt underbart att mötas av ungdomens ivriga förväntan när sommarlovet är slut. Trots ångesten inför att lovet är slut är de nog förväntanfulla inför terminsstarten. Men jag måste komma ihåg att tänka på att de är dödströtta första veckan. De måste ju vända tillbaka dygnet. Det kan ta tid. Tålamod, fröken!
