Ingenting är kanon just nu...

...eftersom min "lilla" dotter var ute och slarvade på Kulturnatten och snubblade och krossade knäskålen mot en berghäll. Hon blev liggande i skogen utan att få hjälp. Hon kunde inte gå, eftersom knäskålen var krossad i tre delar. Ingen visste var hon fanns. Hon fick hjärnskakning och följaktligen minns hon ingenting. Hon vet inte ens hur hon kom till sjukhus. I journalen står att läsa " lyftes ut på vägen av två kända män, som ringde efter ambulans". Vilka var dessa män? Ingen vet. Jag måste göra efterforskningar. Kanske en efterlysning i någon tidning. Kanske ska man ringa till ambulanscentralen för att få klarhet. Efter obeskrivlig smärta och en operation som involverade skruvar, ståltråd och häftklamrar (!) ligger hon nu och pumpas full med morfin och blir plågad av sjukgymnaster som genast vill jobba med hennes ben! Stackars människor! Vilket jobb! Att plåga människor. Men de flesta blir väl nöjda i slutändan för gymnastiken lönar sig säkert. Hoppas jag.

Det blir en hård höst - för att parafrasera Håkan Nesser. En höst av träning och återhämtning. Tålamod kommer att krävas. Utan tvekan.

Jag åker som en tätting mellan hem, sjukhus och skola. Det är fullständigt kaos från morgon till kväll. Till råga på allt fick jag p-böter idag. På sjukhusets parkering! Vilken ond värld. Fullständigt utan misskund.

Dessutom har jag fått oerhörda möjligheter att studera sjukhushierarkierna. Det är verkligen intressant. Sjukhusvärlden tycks mig spännande och gåtfull. Jag tror jag måste börja följa Grey's Anatomy. Det är ju ett genidrag att göra en seie om ett sjukhus. Jag måste undersöka hur hierarkierna beskrivs i serien, hur uttalade de är, jämfört med Sveriges mindre glamourösa sjukhusverklighet. Här är positionen inom hierarkin nästan osynlig för blotta ögat. Alla ser i stort sett likadana ut, med vita rockar och vita byxor, i en patients ögon. Men under ytan! Oj oj...

Nej, nu måste jag nog se till att min lilla sjukling återvänder till sjuksängen. Vi har tagit oss ner till sjukhusets internetcafé för en stunds avkoppling från den besvärliga verkligheten. Snart stundar kvällsrutiner och sovande. To sleep, perchance to dream..


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Som en oas i öknen...

... eller som en mistlur i dimman, är denna blogg. Den ger dig hopp, vägledning och själslig svalka.

RSS 2.0