... och tillvaron har övergått i vardag igen, efter veckor av ovisshet, smärta och ständiga kontakter med sjukvården. Knäet håller på att läka, men fortfarande är det 5 veckor kvar till operationen som ska avlägsna skruven som håller fast ståltråden som i sin tur håller knäet i rätt position. Dottern hoppar skickligt runt på kryckor och blir övermodig ibland, men när smärtan gör sig påmind är det bara att lägga sig ner och ta det lugnt. Det finns inga genvägar, inte ens för en otålig 16-åring.

Det har klarnat något vad gäller själva olyckan. Dottern snavade på en rot, blev liggande i fyra timmar utan att kunna få hjälp. Kompisarna lyckades inte hitta henne och mobilen laddade så småningom ur. Ambulansen tillkallades av okända personer och hon fördes till sjukhus. Om inte jag hade börjat ana oråd och åkt runt i stans parker och ringt till hennes kompisar så kanske jag hade sovit i godan ro hela natten utan att veta att dottern befann sig på akuten. Sjukhuset ringde inte. Ganska anmärkningvärt. När jag kom till sjukhuset hade hon varit inne i minst en halvtimme, kanske mer. Och jag fick inget veta. Båda döttrarana skulle för en gångs skull sova över hos en kompis och om jag inte hade anat ugglor i mossen så hade jag inte fått veta någonting. Det verkar ju inte klokt.

Inom sjukvården, och inom de flesta sammanhang i samhället så ska förräldrar ignoreras, utom när man kan ha nytta av dem, utnyttja dem. I skolan t ex utnyttjas föräldrar till max när det gäller att besöka skolan och "hjälpa till att hålla ordning". Vi ska också stå redo när som helst och göra matsäck till utflykter, baka kakor och tårtor till avslutningar, delta i försäljning av rabatthäften, kolor eller kalsonger för att tjäna in pengar till någon skolresa. Jättetrevligt i ett land som inte har förvärvsarbetande kvinnor, som t ex USA eller Tyskland. Men här, där alla jobbar, blir det de flesta övermäktigt. Vi förväntas också komma på allehanda föräldramöten och utvecklingssamtal. Men att ge oss föräldrar och våra barn en bra skola, där skolan fixar matsäcken, eller en studiemiljö som präglas av lugn och ro det är man inte beredd att ge oss. Det är ju inte lärarnas fel, utan det är högre upp än så. Oftast är det politikerna som är skyldiga, men lika ofta rektorerna och naturligtvis ibland även lärarna.

Det här märker man också i sjukvården. Man ska sitta i timmar för att överhuvud taget komma fram till telefonsvararen på sin vårdcentral, sedan ska man dessutom vänta för att de ska ringa upp. Om man har tur kan man få en tid inom ett par dagar. Men sen när man väl kommer med sitt barn så ignoreras man konsekvent. Det gäller faktisk alla inom sjukvården, utom sjuksköterskorna som tycks bära upp hela verksamheten. Läkarna vänder sig alltid direkt till barnet och ställer de mest absurda frågor. Vilken temp har du? Vad har du ätit för medicin? Hur länge har du haft ont i halsen? osv. Helt absurt. Det slutar ofelbart med att barnet tittar vädjande på mamma eller pappa för att få hjälp. Varför inte vända sig till båda två - om det nu är så viktigt att tala direkt till det stackars barnet. Varför inte lita på att föräldern är den som känner barnet bäst, sitter inne med informationen och kan spara doktorn massor med dyrbar tid genom att snabbt leverera den viktiga informationen?

Vårt samhälle överskattar barns egen förmåga att fatta beslut, ta ställning, analysera, ta ansvar samt i skolans fall hålla ordning både på sig själv och andra. Samhället har starkt bidragit till att urholka föräldrarnas auktoritet. Vad är då samhället? Jo, kanske sosseriet. Eller vänsterhegemonin över huvud taget. Men, det får bli en annan blogg. Jag tror jag nöjer mig med att analysera nu. Orsakerna tar jag inte i just nu. Det måste undersökas först.