Intet ont anande bänkade jag mig framför TV:n för att se på Skavlans pratshow. Jag visste inget om honom, men såg att han just denna kväll skulle ha prominenta gäster. Jag blev förvånad över den höga kvaliten på programmet! Det var Liza Marklund, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård, Alice Bah Kunke och en anonym dansk person som pratade obegriplig danska. Jag tror det hade med välgörenhet att göra, men jag begrep för lite. Mads Mikkelsen hade artigheten att prata skandinaviska och allt han sa var fullständigt begripligt. De var alla intressanta, åtminstone männen. Men sen kom ju Amos Oz och sopade scenen trots sina modiga 70 år (minst). Han var så sjukt charmig och vältalig och klok att allt annat som hade sagts innan kändes ytligt och ointressant, och det var det egentligen inte. Det här är en extraordinär människa. Jag känner en stark lust att läsa hans Berättelser om ljus och mörker.

Nu vet jag snart inte vart jag ska ta vägen. Nu har jag så många kloka och goda män att att intressera mig för så jag känner mig alldeles bortskämd. Barack Obama, Le Clézio och nu Amos Oz. Det finns hopp. Le Clézios Öken ligger och väntar på att läsas. Kanske ska jag sätta tänderna i den redan i kväll... Nu väntar vi bara på att de kloka och prominenta kvinnorna ska ta plats i samma eteriska rymd. Var finns de?

Det finns hopp om liv. Det har inte på väldigt länge funnits så många kloka män i hetluften som nu på senaste tiden. Det ger en känsla av att det finns lite hopp mitt i all ondska. Mitt i allt som har med talibaner, Mugabe, Darfur, gängkrig, hatiska invandrargäng, AFA, ekonomisk kris osv osv att göra. Skavlan kan vara veken, men Amos Oz och hans gelikar är utan tvekan själva lågan.