Jo, jag tror att jag ska tycka till Om Sigge Eklund. Kungsbloggaren. Han var på TV häromdagen och blev intervjuad - för 100:de gången antar jag - om bloggande i allmänhet och sitt eget bloggande i synnerhet. Han framstod som helt annorlunda än jag hade tänkt mig. Han var gravallvarlig och lågmäld. Här hade jag förväntat mig en verbal ironiker. Vet inte varför. Han skriver ju inte ironiskt. Kanske för att han ser snygg ut på bilder jag har sett. Man utgår ifrån att en snygg person är självsäker och flyter lite ovanpå. Så tycks det inte vara i det här fallet.

Jag tycker att Sigge var näst intill provocerande lågmäld. Han verkade närmast besvärad över att vara i TV (vem skulle inte vara det i och för sig?). Dessutom sjunger han bloggandets lov lite väl okritiskt. Visst finns det många bra bloggar. Och visst är det ett intressant fenomen och visst är det demokratiskt. Men det mesta är ändå förskräckande ointressant. Men förvisso håller jag med honom om att det nog bara är medlet - själva möjligheten att blogga - som plockat fram vår skrivlust. Behovet har nog alltid funnits där, menar han. Men nu har vi möjligheten. Jorå, visst är det nog så. Men i och med att möjligheten inte har funnits tidigare så har det funnits en viss sållning. Själva sållningen misstänkliggörs nu av bloggentusiaster och framställs som en mindre stasiaktivitet. Lite överdrivet. Vågar jag säga att det är den lättkränkta 70-talistgenerationen som känner så starkt för detta? Taskigt att tala illa om en hel generation - eller vad vi ska kalla det - men det tycks vara ett faktum. De kan ha andra fördelar, men lättkränkta är de. Överallt lurar vita, heterosexuella, medelålders män - den mest förhatliga kategori man kan tänka sig - och letar efter möjligheter att förtrycka unga, pigga, kreativa personer. Ja, herregud...

Jag undrar om inte sållningen faktiskt har fyllt ett behövligt syfte. Men det får framtiden utvisa.