Idag upplevde jag något märkligt.
En av mina elever beskrev i en novell en kvinnokropp: "Den var så smal så den såg nästan anorektisk ut". Längre fram om samma person: "Hon hade en underbar kropp". Jag påpekade stillsamt att det känns lite motsägelsefullt. Anorektisk. Underbar kropp. Då började jag undra hur långt hjärntvätten egentligen har gått. Ingen normal människa kan ju rimligtvis tycka att en anorektisk kropp är underbar. Men på något sätt förväntas vi tycka det. Jag tror det var så han tänkte. "Jag förväntas tycka att det vackraste som finns är en urmager skrana." Hjälp! säger jag.
Han erkände faktiskt att det var lite konstigt, så det ger ju lite hopp, men ändå.. What's the world coming to?
Dagens kroppsuppfattning är sjuk i dubbel bemärkelse. Ju smalare, desto bättre.
Mmmm, håller med. Men det märkliga är att ingen man/kille egentligen tycker att det är något att stå efter. De flesta föredrar nog lite mer att ta i. Men det ser liksom bra ut med en smal människa. Det ger status att ha en smal kvinna. Det tyder på självkontroll och stil. Men det strider emot instinkten, så det blir nog ett dilemma för de flesta. För flickor innebär ju smalhetsidealet att de förnekar sin kvinnlighet. De vill bli mer lika en man och på så vis utplåna det mjuka, kvinnliga. Synd, tycker jag.
