... av Gottsundateatern i Uppsala var dagens höjdpunkt. Det var riktigt bra gjort. Tankesultanen Halim var skickligt spelad och Lwai Omar passade så bra för rollen. Just den där kombinationen av aggressivitet,  sorg och förvirring. Precis som jag tänkte mig huvudpersonen Halim. Jag tycker att de har lyckats fånga Hassen Khemiris grundtanke med boken. Jag tänker att många kanske missar grundidén på grund av språket, den brutna svenskan. Men det framgick med all önskvärd tydlighet att integrationsfrågan är mycket komplicerad och att det krävs analys och förnuft för att man ska kunna handskas med den på ett konstruktivt sätt.

Eftersom många i publiken kände skådespelarna blev stämningen ibland lite väl familjär. Publiken envisades med att skratta lite för högt och gärna på fel ställen och dessutom ville de gärna ha en dialog med skådespelarna. Det var lite enerverande. Närvarokänslan är svår att uppleva om man inte kopplar bort sin medpublik. Nu var den högst närvarande, men det var ändå bara till och från. Stundvis var det helt tyst och man häpnade över att dessa oäkra högstadie- och gymnasieelever faktiskt vågade rida ut de tysta partierna. I stort sett var det ändå en förvånansvärt bra publik. Och självklart var den mycket charmig. Det var ju mest invandrare...