Inte en enda gång på fyra månader har jag haft tillräcklig lust att blogga för att verkligen sätta mig ner och författa ett inlägg. Jag kan inte förklara varför. Kanske känns det alltmer meningslöst att blogga när det finns så många som gör det. Och så många som säger ungeför samma saker som man själv. Det blir nån sorts känsla av att tillvaron är icke-besjälad. Något som jag starkt ogillar. Tillvaron är besjälad. Det gäller bara att inte falla in i mönster eller ägna sig åt aktiviteter som potentiellt motbevisar detta. Bloggandet är en fallucka i detta avseende. Usch!

Men jag ska göra ett försök i alla fall. Jag ska till exempel härmed uttrycka min fascination inför hela Ingrid Betancourt-affären. Vilken fruktansvärd historia! Tänk att bli berövad 6 år av sitt liv. Ofattbart. Man kan också tycka att själva Schack-mattoperationen är något av det mest otroliga man har hört talas om. Det låter precis som en säsong av 24. Att först infiltrera och sedan lura byxorna av gerillan är riktigt Hollywood-stoff. "Stuff that dreams are made of". Den här gerillan verkar vara handelsresande i riktig ondska. Ett människoliv är ingenting värt, annat än som handelsvara. Den colombianska regeringen - som, får man anta, har sanktionerat fritagningen - framstår som de riktiga vinnarna, och de är väl inte heller guds bästa barn, vad jag förstår. Finns det några guds bästa barn i ett sådant samhälle?

Hoppet måste väl i alla fall ha återvänt något i Colombia om att rättvisan och det mänskliga nån gång ska segra. Kung kokain kanske någon gång ska besegras.

---