Så ljuvligt det är när någon vågar lyfta på täcket till det räddhågsna politiska korrekthetens tankeklimat som frodas i Sverige. Dessa skandaler på lärarhögskolan avslöjar mer än vad man tror vid första anblicken. I själva verket är det just dessa föreställningar om kränkthet som ligger bakom många lärares känsla av ensamhet. Ingenstans får man stöd när man har försökt sätta gränser. Man kanske gormar, eller kör ut någon elev i ren desperation. Genast rusar dessa till rektor och talar om kränkhet. Varför gör de det? Jo, som Doktor Phil brukar säga: "Because they can." De vet att de får gehör. Det blir sedan samtal med läraren, gärna ett försoningssamtal där läraren ska be eleven om ursäkt. Samma elev som kanske stört undervisningan i ett halvår. Polisanmälan är inte ovanligt.

Jag vill påstå att skolan idag präglas av räddhågsenhet och detta gäller främst skolledningarna. Det har också med den allmäna inställningen till lärare att göra. Den inställning som skapades - eller snarare cementerades - av Göran Persson i och med kommunaliseringen 1989. Lärare kan och vet ingenting, och är dessutom förtryckare och på något dunkelt vis representanter för överheten. Dessa måste hållas nere. Så fick min mamma som varit lärare i 30 år på 90-talet av sin rektor - sparkad rätt neråt in i skolan från näringslivet - höra att "Vi kan inte gå till rätta med eleverna. Om de inte vill jobba i skolan så är det lärarens uppgift att göra undervisningen roligare". Samma skola fick några år senare stänga för att man inte kunde få bukt med ett antal naziser som härjade på skolan. Lärarna hade väl inte gjort undervisningen tillräckligt rolig...

Jag tycker faktiskt också att lärarna måste bli tuffare, även lärarna på lärarhögskolan. Hur kan vuxna erfarna lärare låta sig provoceras av några slynglar? Platta till dem bara! Var inte rädda för att bli anmälda! Ta striden! Stå på er! Men faktum är att studenterna inte har någon som helst respekt för den lärarhögskola de går på. Det är troligen bristen på respekt som är roten till allt detta onda. Dessutom kanske inte alla studenter på lärarhögskolan är lämpliga som lärare, t ex den unge mannen som var ordförande för gayföreningen. Han verkar ytterst omdömeslös. Och då är det inte undra på att seminarierna kantrar. 
 
Lärarhögskolan i Uppsala är ett rent skämt. Studenterna blir nästan sjuka av allt meningslöst dravel de får lyssna på och ägna sig åt. Grupparbeten och examensarbeten utan mening. Dessutom är informationen bristfällig och hela organisationen tycks präglas av kaos. Vi kan inte ha sådana lärarutbildningar. Det bryter ner människor. Som tur är är de flesta lärarkandidaterna i mina ämnen - svenska och engelska - fantastiskt duktiga och kan tänka själva. De gör ett inre uppror mot lärarhögskolans kafkaliknande miljö och tar sig med ständig frustration igenom utbildningen. De lyckas otroligt nog bli duktiga lärare, trots lärarhögskolan. Men i andra ämnen är det inte lika lätt att hitta lämpliga blivande lärare och för dessa behövs verkligen en ordentlig, genomtänkt utbildning. Utan en massa genussnack, och dramaövningar samt löjliga praktikperioder då det enda studenterna ska göra är att läsa högt för eleverna! Praktiken får de ofta inte ens ha på det valda stadiet. Många blivande gymnasielärare hamnar således på förskolan. Jesus. Ska man skratta eller gråta?

Nu när Maciej Zaremba har lyft på täcket och visat upp den svenska fegheten i sin prydno hoppas vi på en ny början. En konstruktiv och pragmatisk sådan. En ny början för vårt förhållningssätt till kunskap och utbildning. En ny början för våra undermåliga lärarhögskolor. Och en ny början för mod och civilkurage inom skola och utbildning. Framförallt en ny början när det gäller rekryteringen av lärarstudenter. Lärarhögskolan kan inte längre vara en slasktratt för mindre begåvade elever som inte kommer på något annat yrkesval. Och den kan inte fortsätta vara en lekstuga för bebisar. Det måste vara vuxna ansvarskännande och BEGÅVADE människor som ska läsa till lärare. Det tycks vara bristen på ovannämnda egenskaper som leder till diskussionerna om kränkthet.