Nu måste jag nog skriva om en bra bok som jag nyligen har läst. Den heter "Kalifens hus - ett år i Casablanca" och är skriven av Tahir Shah. Boken är rent underbar. Det känns som om jag har varit i Casablanca och upplevt gränderna i La Bidonville - gamla stan - och suttit och pratat med karlarna på caféerna och druckit arabiskt kaffe. Författaren är mycket bra på att beskriva miljöer och stämningar. Jag känner fortfarande dofterna och hör fortfarande rösterna. Musiken som de tjugo andeutdrivarna spelade under ett dygn i Kalifens hus ringer fortfarande i mina öron.

Grundhistorien är att huvudpersonen tröttnar på livet och klimatet i England och därför köper ett gammalt hus - eller snarare ett smärre palats - i Casablanca och rustar upp det under ett år. Han har tagit med sig sin unga familj och tillsammans genomlider de ett osannolikt och absurt renoveringsarbete vars karaktär är väsensskilt från hur det skulle ha gått till i England. Arbetarna kommer inte när de ska, de röker hasch i stället för att arbeta, de sover i stället för att arbeta, de förstör i stället för att bygga upp. Men detta är bara ena sidan av myntet för när han verkligen får tag på bra arbetare så är de så skickliga att man inte i hela Europa skulle kunna uppbringa lika skolade hantverkare, exempelvis mosaikläggare, murare eller snickare. De gör dessutom allt för hand enligt mångtusenåriga traditioner. Som grädden på moset är de också riktiga personligheter var och en och slutresultatet - av googlade bilder att döma - blev rasande vackert.

Renoveringsarbetet är kantat av märkliga avbrott som exempelvis kan bero på att de anställda marockanerna får för sig att det finns djinner - onda andar ungefär - som ställer till oreda och lokalerna måste avdjinniseras med hjälp av andeutdrivare från landsorten. Detta stjäl ju förstås dyrbar tid från byggnadsarbetet. En annan sak som hindrar arbetet kan vara att familjens allt i allo, Kamal, plötsligt är spårlöst försvunnen och följaktligen inte kan leverera det material som han på olaglig väg uppbringat. Arbetet står alltså stilla och huvudpersonen sliter sitt hår. Men plötsligt - gärna i vargtimmen - dyker den mystiske Kamal upp med sin dyrbara last och arbetet kan upptas igen.

Författaren är otrolig på att kunna uthärda såna här äventyr utan att tappa fattningen. Visst blir han arg ibland, men han tycks hysa en stor kärlek för den marockanska livsstilen och det marockanska folket. Han uppskattar oförutsägbarheten i det liv han lever i Casablanca och inte ens den lokala övertron på djinner gör honom riktigt arg, trots att det sätter käppar i hjulen för honom. Han respekterar på något mystiskt sätt de lokala sedvänjorna, eller snarare han accepterar dem och tar dem med jämnmod.

Det här är en bok man ska läsa om man vill lära sig om en annorlunda och långsammare livsstil - långt ifrån den industrialiserade effektiva världen i norra Europa - och om man vill ha lättsmält underhållning, men framförallt om man vill känna dofterna och höra ljuden från orienten. Ett plus är också att huvudpersonen är så ytterligt sympatisk. Han sökande efter sin fars förflutna sätter också en personlig prägel på berättelsen och ger en rörande bild av faderskärlek. Ja, kort sagt. Läs boken!