Hur många bra böcker kan det finnas!
Ibland blir jag trött när jag tänker på hur mycket jag har kvar att läsa. Men oftast blir jag glad. Det tar aldrig slut. Det ligger högar med böcker och pockar på uppmärksamhet. Just nu har jag Parfymen (som måste läsas innan jag ser filmen), Mikael Ludenfot (som jag bara kommit halvvägs i), Raven Black (skotsk deckare av Ann Cleeves) samt Pianisten av Wladislaw Szpilman. Alla verkar lika intressanta. Men just nu är det Mikael Niemis Mannen som dog som en lax som ligger på nattygsbordet. Den verkar.. ojämn. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om den än. Men man kan inte neka till att Nemi är en fantastisk beskrivare. Vilket bildspråk!
Helt nyligen läste jag klart Primo Levis bok om hans tid i koncentrationslägret Auschwitz. Jag har läst många skildringar skrivna av koncentrationslägerfångar, men jag upphör aldrig att fascineras. Det är lika intressant och lika vidrigt varje gång man läser om det. Varje människas unika lidande och världsuppfattning tycks vara lika intressant. Tänk så många historier som ännu inte har berättats! Nu senast läste jag Jerzy Einhorns bok Utvald att leva. En otrolig läsupplevelse. Men denna bok, Är detta en människa, av Primo Levi tillförde en del nya infallsvinklar till detta ondskefulla skeende i historien.
För det första var han italienare och således helt främmande inför den tyska kulturen - som han i och för sig stiftade mycket lite bekanskap med utöver den knivskarpa systematiken och effektiviteten i lägret - och på så vis får man en ganska ny syn på hela förintelsetanken. Han kunde heller i stort sett ingenting av språket, vilket självklart förstärkte intrycket av godtycke. Han förstod aldrig de order som utdelades. Trots det var han tvungen att snabbt lära sig att hålla masken och låtsas att han förstod. Primo Levi är bra på att skildra den absurda situation som han befann sig i. Han förklarar många gånger att fångarna till slut slutade att överhuvud taget försöka förstå vakternas handlingar, eller de order som utdelades, varför de befann sig i lägret och ännu mindre att söka en logik eller mening med allt. Det intressanta är att boken kom ut redan 1947. Det är en stark känsla av närvaro i boken, kanske på grund av att författaren redan i lägret började skriva boken. Naturligtvis fick han förstöra det skrivna, men han bevarade det i sitt minne.
Många överlevande har ett distanserat sätt att berätta. Imre Kertész blev ju beskylld för att vara allt för kylig i sitt berättande. Jag har föreställt mig att det har att göra med att det är så outhärdligt att minnas att ett distanserat förhållningssätt underlättar skrivprocessen Jag tycker mig märka ett liknande sätt att berätta hos Rickard Flinga i Iskallt och stenhårt (20 år i amerikanskt fängelse). Men jag börjar också undra om det är ett judiskt sätt att förhålla sig till livet och lidandet. Det finns inget hat mot tyskarna i Levis bok. Hat är ju heller inget man förknippar med den judiska kulturen. Den kristna delen av världen kan dock anklagas för att ha drabbats av hat vid rikliga tillfällen genom historien. Kan det ligga något i att det har med själva judendomen att göra?
1976 skrev Primo Levi en efterskrift till sin bok, som svar på alla frågor han har fått av skolbarn genom åren. Dessa svar är mycket läsvärda och förklarar mycket som vi alla undrar över, på ett koncist och sakligt sätt.
Primo Levi dog1987. Han föll utför ett hisschakt och fortfarande vet ingen om det var en olycka eller självmord. Kanske var det för svårt med alla minnen.
Läs boken! Den är gripande!
Helt nyligen läste jag klart Primo Levis bok om hans tid i koncentrationslägret Auschwitz. Jag har läst många skildringar skrivna av koncentrationslägerfångar, men jag upphör aldrig att fascineras. Det är lika intressant och lika vidrigt varje gång man läser om det. Varje människas unika lidande och världsuppfattning tycks vara lika intressant. Tänk så många historier som ännu inte har berättats! Nu senast läste jag Jerzy Einhorns bok Utvald att leva. En otrolig läsupplevelse. Men denna bok, Är detta en människa, av Primo Levi tillförde en del nya infallsvinklar till detta ondskefulla skeende i historien.
För det första var han italienare och således helt främmande inför den tyska kulturen - som han i och för sig stiftade mycket lite bekanskap med utöver den knivskarpa systematiken och effektiviteten i lägret - och på så vis får man en ganska ny syn på hela förintelsetanken. Han kunde heller i stort sett ingenting av språket, vilket självklart förstärkte intrycket av godtycke. Han förstod aldrig de order som utdelades. Trots det var han tvungen att snabbt lära sig att hålla masken och låtsas att han förstod. Primo Levi är bra på att skildra den absurda situation som han befann sig i. Han förklarar många gånger att fångarna till slut slutade att överhuvud taget försöka förstå vakternas handlingar, eller de order som utdelades, varför de befann sig i lägret och ännu mindre att söka en logik eller mening med allt. Det intressanta är att boken kom ut redan 1947. Det är en stark känsla av närvaro i boken, kanske på grund av att författaren redan i lägret började skriva boken. Naturligtvis fick han förstöra det skrivna, men han bevarade det i sitt minne.
Många överlevande har ett distanserat sätt att berätta. Imre Kertész blev ju beskylld för att vara allt för kylig i sitt berättande. Jag har föreställt mig att det har att göra med att det är så outhärdligt att minnas att ett distanserat förhållningssätt underlättar skrivprocessen Jag tycker mig märka ett liknande sätt att berätta hos Rickard Flinga i Iskallt och stenhårt (20 år i amerikanskt fängelse). Men jag börjar också undra om det är ett judiskt sätt att förhålla sig till livet och lidandet. Det finns inget hat mot tyskarna i Levis bok. Hat är ju heller inget man förknippar med den judiska kulturen. Den kristna delen av världen kan dock anklagas för att ha drabbats av hat vid rikliga tillfällen genom historien. Kan det ligga något i att det har med själva judendomen att göra?
1976 skrev Primo Levi en efterskrift till sin bok, som svar på alla frågor han har fått av skolbarn genom åren. Dessa svar är mycket läsvärda och förklarar mycket som vi alla undrar över, på ett koncist och sakligt sätt.
Primo Levi dog1987. Han föll utför ett hisschakt och fortfarande vet ingen om det var en olycka eller självmord. Kanske var det för svårt med alla minnen.
Läs boken! Den är gripande!
Kommentarer
Trackback
