Iron Maiden på Globen
Det var sannerligen en märklig upplevelse att se Iron Maiden i går kväll. Jag har aldrig sett dem förr och jag har hört fansen prata om hur stort det är, så till slut insåg jag att man bara måste ha sett en Maiden-konsert för att riktigt räknas. Och för att riktigt kunna förstå. De är faktiskt inte mina favoriter. Jag har inte växt upp med dem, utan stiftat bekantskap med dem i vuxen ålder, mycket vuxen. Och där skiljer jag mig nog ifrån de flesta i publiken. Men jag kan inte neka till att låtarna är riktiga slagdängor. Melodierna är vackra och fastnar lätt. Dessutom är Bruce Dickinsons röst något alldeles extra.
Vi var - som vanligt - försenade och höll på att missa Trivium, förbandet. Vi hann dock höra några låtar, även om det kändes hopplöst när vi tog oss upp för trapporna för att komma upp till vår läktare närmast taket. Det var en oändlig mängd trappor! Nästan skrattretande. När vi väl kom upp insåg jag att jag absolut inte kunde sitta på min plats. Jag fick svindel bara av att försöka hitta den, längst ner närmast den genomskinliga plastkärmen som var det enda som skulle hindra mig från att falla fritt rakt ner i folkhavet. Det började inte bra. Jag stod och hängde lite högre upp ett tag, men även det var nästan för mycket. Efter mycket sökande hittade jag en ledig plats bredvid mina döttrar. Ingen svindel. Otrolig tur.
Det var inget fel på Trivium. De spelade en riktigt härligt tung musik och hade bitvis ett lite ovanligt sätt att sjunga till den typen av musik. Ibland sjöng de i vackra stämmor. Den gode Martin Carlsson på Expressen gillade inte bandet. Han hävdar att de var pinsamma Metallica-kopior. Det är möjligt. Det är skönt ibland att inte vara expert. Då har man liksom rätt att tycka vad man vill. De var helt OK. Man kan dock inte neka till att de såg lite töntiga ut.
Vi hade av olyckskorpar blivit varnade att Maiden bara skulle spela nya låtar - från nya skivan - och det kändes ju olycksbådande. Vi hade inte lyssnat in oss och det vi hade hört var inte så lysande. Våra farhågor besannades. Men faktum är att några av låtarna var riktigt bra, särskilt några ballader. På slutet rev de i med några klassiker och då reste sig publiken som en man och vrålade och sträckte upp armarna i luften i förbehållslös extas. Det var mäktigt.
Jag som i somras drömde om att använda min nya fältkikare till att spana in flyttfåglar, fick nu i stället användning för kikaren för att i detalj kunna studera den galne gitarristens ekvilibristiska konster med gitarren, både i bildlig och bokstavlig mening. Han dansade också lyckligt omkring på scenen och vid ett tillfälle snodde han in sig i elsladden (medvetet) och liksom dansade med den, lite som balett. Det var lätt absurdistiskt. Jag kunde också studera scendekoren och iaktta vad Bruce Dickinson gjorde när han ibland gick bakom scenen och fixade med något.
Det var också ett sant nöje att studera publiken, som bestod ev en sån brokig samling att det inte går att göra den rättvisa på ett par rader. Det var helt uppenbart att det hela var en familjetillställning. Det blev också ganska tydligt på slutet när trummisen på tv-skärmen visade upp sin maskot för publiken, en jättegullig liten nalle! Det kom hela familjer och det var folk i alla åldrar. Stolta pappor med sina söner i släptåg, och en hel del folk från landsorten, kanske Dalarna och Värmland. Det fanns en del fulla tölpar också, men de var nog i minoritet. Det mesta var positivt och jag kan inte se någonting negativt med en sån här tillställning. Det liknar en religiös sammankomst, utan tvekan, och saknar helt sportens negativa element, besvikelse över en förlust och hat emot motståndarna. Fram för hårdrocken som ökar förbrödringen i samhället! Det var framförallt uppenbart på tunnelbanan efter konserten. Alla var glada och på grund av trängseln stämde någon upp i Always look on the bright side of life och resten stämde in. Kan det bli större?
Vilka killar! De är i min ålder och pigga som få. Rusar runt som illrar. Alla har fortfarande långt hår, utom Bruce Dickinson, som ser kortklippt och städad ut. Men karln har ju en obotlig charm, vilket väger upp bristen på långt hår. Många killar gick lyckliga hem igår efter att ha sett sina idoler. Även jag var tagen av situationens storhet!
Ikväll är det dags igen! Just nu sitter det folk och lyssnar på Trivium och väntar på sina gudar. Jag ser redan fram emot 2008, då de har lovat att komma tillbaka och bara köra 80-talsklassiker! Det blir nog något extra!
Vi var - som vanligt - försenade och höll på att missa Trivium, förbandet. Vi hann dock höra några låtar, även om det kändes hopplöst när vi tog oss upp för trapporna för att komma upp till vår läktare närmast taket. Det var en oändlig mängd trappor! Nästan skrattretande. När vi väl kom upp insåg jag att jag absolut inte kunde sitta på min plats. Jag fick svindel bara av att försöka hitta den, längst ner närmast den genomskinliga plastkärmen som var det enda som skulle hindra mig från att falla fritt rakt ner i folkhavet. Det började inte bra. Jag stod och hängde lite högre upp ett tag, men även det var nästan för mycket. Efter mycket sökande hittade jag en ledig plats bredvid mina döttrar. Ingen svindel. Otrolig tur.
Det var inget fel på Trivium. De spelade en riktigt härligt tung musik och hade bitvis ett lite ovanligt sätt att sjunga till den typen av musik. Ibland sjöng de i vackra stämmor. Den gode Martin Carlsson på Expressen gillade inte bandet. Han hävdar att de var pinsamma Metallica-kopior. Det är möjligt. Det är skönt ibland att inte vara expert. Då har man liksom rätt att tycka vad man vill. De var helt OK. Man kan dock inte neka till att de såg lite töntiga ut.
Vi hade av olyckskorpar blivit varnade att Maiden bara skulle spela nya låtar - från nya skivan - och det kändes ju olycksbådande. Vi hade inte lyssnat in oss och det vi hade hört var inte så lysande. Våra farhågor besannades. Men faktum är att några av låtarna var riktigt bra, särskilt några ballader. På slutet rev de i med några klassiker och då reste sig publiken som en man och vrålade och sträckte upp armarna i luften i förbehållslös extas. Det var mäktigt.
Jag som i somras drömde om att använda min nya fältkikare till att spana in flyttfåglar, fick nu i stället användning för kikaren för att i detalj kunna studera den galne gitarristens ekvilibristiska konster med gitarren, både i bildlig och bokstavlig mening. Han dansade också lyckligt omkring på scenen och vid ett tillfälle snodde han in sig i elsladden (medvetet) och liksom dansade med den, lite som balett. Det var lätt absurdistiskt. Jag kunde också studera scendekoren och iaktta vad Bruce Dickinson gjorde när han ibland gick bakom scenen och fixade med något.
Det var också ett sant nöje att studera publiken, som bestod ev en sån brokig samling att det inte går att göra den rättvisa på ett par rader. Det var helt uppenbart att det hela var en familjetillställning. Det blev också ganska tydligt på slutet när trummisen på tv-skärmen visade upp sin maskot för publiken, en jättegullig liten nalle! Det kom hela familjer och det var folk i alla åldrar. Stolta pappor med sina söner i släptåg, och en hel del folk från landsorten, kanske Dalarna och Värmland. Det fanns en del fulla tölpar också, men de var nog i minoritet. Det mesta var positivt och jag kan inte se någonting negativt med en sån här tillställning. Det liknar en religiös sammankomst, utan tvekan, och saknar helt sportens negativa element, besvikelse över en förlust och hat emot motståndarna. Fram för hårdrocken som ökar förbrödringen i samhället! Det var framförallt uppenbart på tunnelbanan efter konserten. Alla var glada och på grund av trängseln stämde någon upp i Always look on the bright side of life och resten stämde in. Kan det bli större?
Vilka killar! De är i min ålder och pigga som få. Rusar runt som illrar. Alla har fortfarande långt hår, utom Bruce Dickinson, som ser kortklippt och städad ut. Men karln har ju en obotlig charm, vilket väger upp bristen på långt hår. Många killar gick lyckliga hem igår efter att ha sett sina idoler. Även jag var tagen av situationens storhet!
Ikväll är det dags igen! Just nu sitter det folk och lyssnar på Trivium och väntar på sina gudar. Jag ser redan fram emot 2008, då de har lovat att komma tillbaka och bara köra 80-talsklassiker! Det blir nog något extra!
Kommentarer
Trackback
