Tack vare en snäll kollega har jag nu fått ett bränt exemplar av filmmusiken till Kusturicas film Underground. Just nu så känns det som den mest perfekta musik man kan tänka sig. Det är omväxlande fullständigt galna livsextatiska balkansånger och smäktande hjärtskärande sorgliga klagosånger över - antar jag - livets orättvisa djävlighet.

Båda dessa sinnestillstånd passar mig som hand i handske. Anthony and the Johnsons stillsamma vemod är just nu inte helt i linje med mitt humör. Vemod kan var så jobbigt ibland. Jag utsätter mig helt enkelt inte för sån musik just nu. Fast Leonard Cohen funkar alltid.

Nej, nu måste jag gå och lysnna lite på sorg och extas!

---