Barnbidrag, studiebidrag: Samhällets bidrag till tonåringars nöjesliv?
Jag anser att det är på detta vis man skapar ett samhälle av bortskämda och krävande bidragstagare. Redan i 10-årsåldern börjar många kräva att få hela barnbidraget och när studiebidraget sedan kommer så blir det i stort sett omöjligt att vägra barnen. Deras indignation över att inte få bidraget är nämligen både unison och enorm. De anser det vara deras rättighet.
Alla ensamstående mammor kan säkert intyga att det känns ganska absurt att barnen i stort sett ska ha mer att röra sig med än mamman själv. Jag väljer att säga mamma, eftersom kvinnor i almänhet tjänar mindre än män. Nånting har gått snett. Vi måste rensa upp i detta bortskämdhetens träsk. Många - som har välbeställda föräldrar - får dessutom barn-/studiebidraget som lite fickpengar. Utöver detta får de kläder och pengar till nöjen. Dessa orättvisor hjälper samhället till med. Nej, rättshaveristen i mig kan inte acceptera en sån slapp inställning hos mina medmedborgare.
Ungdomarna kommer ut i vuxenlivet från en barn-/ungdomstid då de tar det för självklart att samhället älskar dem och ömmar för dem så mycket att de får ett bidrag bara för att de finns till. Samhället har tagit föräldrarnas plats när det gäller att fatta beslut om den egna ekonomin. Föräldrarnas auktoritet har på punkt efter punkt undergrävts av vårt godsinta samhälle. Inte undra på att dessa ungdomar kan tänka sig att fortsätta att leva på bidrag, eller kräva att samhället ska fixa än det ena än det andra åt dem.
Även i min ungdom fanns barnbidraget, men det var aldrig på tapeten att jag skulle få hela beloppet - även om många av mina välbeställda vänner faktiskt hade det så. Nu har det blivit norm för i stort sett alla. Dags att rensa upp, strama upp. Annars får vi en monumentalt bortskämd generation. Eller är vi redan där? Staten ska fixa allt, som en snäll pappa (Göran Perssons legat?). Something is rotten in the state of Sweden...
Jag vill inte sälla mig till den skara som tycker att ungdomar är bortskämda slynglar. Jag tycker tvärtom att de är underbara, energiska, livfulla människor. Jag anklagar i stället samhället för att de slappt och urskillningslöst strör ut pengar över sina medborgare. Jag anklagar också vuxenvärlden för att vara totalt utan egen auktoritet. Vi får de ungdomar vi skapar.
Jag minns mycket väl från min gymnasietid kring 1970 att jag fick "hela" studiebidraget direkt in på mitt konto. Inte särskilt många hundralappar att slå runt på även om man haft möjlighet att använda dem just till slå runt.
Tycker inte heller att de 1050 kronor som man nu får är så mycket att yvas över. Min dotter 17 får sina överförda på sitt konto och precis som de flesta av hennes kompisar ska hon klara både nöjen, fika, kläder, ev kosmetika mm på det. Jag bidrar med småsaker och betalar för saker som vi gör tillsammans. Jag har oerhört svårt att detta kan lära henne att bli bidragsberoende. Det hon framförallt lärt sig är att hushålla med små medel.
Jag tycker inte det ska finnas riktlinjer från staten över hur barn- eller studiebidrag ska användas. Att man inte ska behöva lämna in kvitton och visa att man verkligen köpt mjölk och halsdukar för pengarna. Det ska kort och gott bidra till försörjning och det ska vara bidrag som inte är behovsprövat. Det innebär naturligtvis att en del mer välbeställda familjer kan välja att använda pengarna som det du kallar nöjespengar. Men det tycker jag är något man får ta för glädjen att slippa söka bidragen, för att slippa hela regelkarusellen´kring behövande och icke behövande.
Pengar blir väl inte automatiskt nöjespengar bara för att barnet får dem i sin hand? En trepack trosor på HM blir väl inte mer nöje för att det betalas direkt av dottern i stället för att jag skickar med henne pengar av det konfiskerade studiebidraget till det? För jag lovar dig, "alla" tonåringar får inte de där pengarna till nöjen. Den tonåring som påstår det talar inte sanning.
Jag vet familjer där barnen redan från sjuan fått sitt barnbidrag och fått sköta sina inköp själva med tillskott bara för större saker. De säger att det fungerar utmärkt, annars skulle de aldrig fortsatt.
Jag känner självklart till det du just berättar. De flesta föräldrar gör just så som du beskriver. Jag har absolut ingenting emot det, och det är klart att det vore fantastiskt att själv kunna köpa smink och kläder för 1000 kronor i månaden. Vem skulle inte tacka ja till det. En utopi i mitt fall. Det var ju nu inte detta som var huvudpunkten i mitt inlägg. Vad jag menar är att ungdomarna upplever att staten ger dem pengar för denna konsumtion, som för många är lyx. De föräldrar som vill ge hela bidraget direkt har sin fria vilja att göra det. Vad jag menar är att det har blivit ett krav från många ungdomar. De accepterar inget annat och det tror jag beror på att de har för sig att staten har menat pengarna just för dem. Pengarna är ju i själva verket till föräldrarna som har rätt att använda dem på det sätt som de tycker är bäst fr att få ekonomin att gå runt. Se dig omkring. Ungdomar är väldigt välklädda. Tack vare farbror staten. Och det är fantastiskt att vi bor i ett så rikt samhälle, men vi kan inte ta det för en självklarhet. Och framförallt inte sända signaler till våra barn att det är en självklarhet.
