Vad vore livet utan Shakespeare?
Synd bara att han inte har tagit tag i Julius Caesar eller King Lear. Eller The Tempest. Kanske är de svårfilmade. Kanske är de för dystra. Jag vet inte. Men Hamlet är ju dyster så det räcker och den vågade han sig på. Med besked. Över fyra timmar! Varje rad av Shakespeares hand finns med. Bäst är såklart Branagh själv som Hamlet. Han är inte ung, virrig och velig, utan arg, bitter och känslig, men bitvis sammanbiten, t ex i monologen. Han är skarp, hatisk och våldsam mot sin mor, mot Polonius, mot Ofelia! Ja, självklart också mot Rosencrantz och Gyldenstern. De förtjänade sitt öde, de kujonerna!
Idag hittade jag Julius Caesar på loppis. I Hagbergs översättning. Jag ska ta tag i den snarast! Där har vi Markus Antonius monolog! Jag ser fram emot denna läsning!
Några ljuvliga fraser hörs i mitt inre:
"Stand and unfold yourself! "
"Remember me.."
"Oh that this too too solid flesh would melt, thaw and resolve itself into a dew"
"How weary, stale, flat, and unprofitable seem to me all the uses of this world!"
" What a piece of work is man! How noble in reason! How infinite in faculties! In form and moving, how express and admirable! In action how like an angel! In apprehension, how like a god! The beauty of the world! The paragon of animals! And yet, to me, what is this quintessence of dust?"
Den gode, den onde, den fule
Men bortsett från att filmen är en klassiker, att skådespelarna är bra och att hela genren är klassisk så tycker jag att den är långsam, seg och onödigt våldsam. Man kan faktiskt se att Quentin Tarantino har inspirerats av denna genre, kanske t o m av denna film. Den laddade scenen i början, i det mexikanska hemmet, påminner om de två elektriskt laddade scenerna i Inglorious Basterds, dvs inledningscenen i den franske bondens stuga och restaurangscenen då de till nazister förklädda motståndsmännen hotas av avslöjande pga en envis nazist vid bordet bredvid. Det är starka scener. Man svettas. Man lider.
Nå, nu i kölvattnet av tragedin i Norge slås jag av hur mycket empatilöshet som förekommer i filmen. Man diskuterar huruvida WOW kan vara skadligt för unga människor. Vissa menar det, vissa håller inte med om det. Jag tycker att det är självklart. Man behöver ingen doktorsgrad i medievetenskap för att förstå att man blir avtrubbad och förråad av att titta på våld, att delta i våld - om än fiktivt - och framförallt i känslolöst våld. Att bevittna upprepat våld i verkligheten är självklart det värsta och får i någon mån säkert en förråande effekt. I längden. Om du en gång har överskridit gränsen, att t ex se en mördad människa, eller gå förbi en död människa utan att stanna upp, eller kanske t o m tvingas döda någon så finns det ingen återvändo. Bilderna finns inetsade på din hornhinna och du kan aldrig bli av med den. I värsta fall leder detta till PTSD. Det behöver absolut inte betyda att du har blivit förråad, men risken finns, och framförallt finns risken om du upprepade gånger upplever sådant. Till slut stänger man troligen av känslorna. Det behöver man inte vara psykiater för att förstå.
Om du tvärtom i samband med en traumatisk upplevelse av våld upplever medmänsklighet, empati och att det finns någon någonstans som bryr sig kan du på lång sikt omvandla upplevelsen till något om inte positivt så åtminstone uthärdligt, som en del av livet. Men om det runt dig, t ex i krig bara finns ond bråd död, och otrygghet och ondska så påverkas du såklart. Det kan ha en förråande effekt. Det förstår vi alla.
Detsamma gäller såklart även i viss mån våldsamma dataspel och filmer. Där saknas ju dessutom den mänskliga dimensionen, dvs att du verklligen har upplevt någonting som du blir tvungen att bearbeta, något som har drabbat dig eller dina närmaste. Detta gör att du aldrig behöver tänka på några konsekvenser över huvud taget. Det är bara att panga på eller titta vidare på det besinningslösa våldet. Man kan dessutom skratta åt det. Med skräckblandad förtjusning. Våld och dödande blir som en del av dig själv. Och självklart påverkar det unga mer än äldre, eftersom de unga är mer formbara. Det är liksom hela idén med ungdomen, att man ska formas till att bli en fungerande vuxen.
Detta tänkte jag på när jag såg denna film. Angel Eyes tittar en man i ögonen med iskall blick och skjuter ned både honom och hans unge son och lämnar änkan barnlös kvar. "Den gode" råkar missa att skjuta av repet till snaran som han kompis hamnat i. Kompisen blir hängd, och hans kommentar är "Sorry, Shorty!". Inte mer med det! Ett människoliv. En skurk, lika värdelös som han själv, dog. Inte mycket att göra. Den krassa verkligheten i ett laglöst samhälle. Ingen plats för känslor.
Inte en kvinna finns med i filmen, förutom änkan. Jag förstår varför. Så fort en kvinna finns med blir det komplicerade känslor. Männens känslor i filmen är enkla. Kompisskap kontra girighet kontra förlåtelse kontra vaksamhet. En liten tår fälls p g a att de alla är ensamma i världen. De har bara varandra, trots allt. Visst. Men det är också det enda. I grund och botten finns det väldigt få känslor. Känsloregistret är begränsat kan man säga. Det kvinnliga, mer komplicerade, som tvingar dig att förstå, att föra en dialog och att kompromissa undviker man. Det skulle liksom bli lite smetigt.
Det här är en ikonfilm för många unga killar och vuxna pojkar. Man citerar ur filmen och man skrattar åt coola repliker som fälls vid dödens rand eller man bara njuter av den manliga gemenskapen. Denna film slutar i alla fall relativt lyckligt; den gode får - trots sin tuffa yta - spela ut sin godhet. Det här är en relativt oskyldig film, men hur många finns det inte som kommit efter den med mycket råare våld, språk och människosyn. Som pojkar matar sig själva och varandra med. År efter år. Från unga år. Apocalypse Now, Pulp Fiction och Kill Bill för att bara nämna några. Och nu finns också yotube där man kan se avrättningar, halshuggningar och tortyr, utan att förstå sammanhanget, utan att kunna ingripa och utan att behöva ta konsekvenserna av betraktandet. Men blir indirekt delaktig. Är det verkligen någon som är naiv nog att tro att detta inte påverkar unga människor?
Man skulle lika gärna kunna ta upp dokusåpornas förråande effekt, men det får bli en annan gång. Jag bara menar att även om man inte blir massmördare för att man har spelat WoW så är risken ganska stor att man blir mer eller mindre förråad och värst drabbas förstås de som inte har intellektuell kapacitet att analysera, distansera sig. Men även de som lider av ensamhet, känslomässiga problem, mobbning eller kanske är mitt uppe i föräldraranas skilsmässa och behöver en tillflyktsort undan verkligheten. Kanske också de som saknar en sund fadersgestalt, vilket är ett underskattat problem i vår värld. Det händer att jag grunnar på om det faktiskt är det allt överskuggande problemet i vår sargade värld. Men det kanske är att dra för stora växlar. Men det är utan tvekan ett enormt problem.
Alla typer av våld är i någon mån nedbrytande, även det du tvingas ta till för att försvara dig, men det betyder inte att man inte ska försvara sig eller de sina med våld. Ibland måste man ju det. Men man måste faktiskt inte döda och våldta (GTA) andra människor fiktivt. Även om det paradoxalt nog tydligen är väldigt underhållande.
Efter två års tystnad..
Jag finner det anmärkningsvärt. Jag finner så avskyvärt att jag lätt kan säga att jag inte har hört något mer kvinnoföraktande sen den där hockeyspelaren skrev att alla vet att killar är bättre än tjejer på allt! Lydnad är något vi förknippar med slavar eller hundar! Tjejer liknas alltså vid slavar och hundar. Jag saknar ord!
Vi som jobbar i skolan vet att verkligheten är mer komplicerad än så här, men om man ska generalisera så kan man säga att tjejer i allmänhet arbetar mer. De lämnar in uppgifter, läser böcker och strävar efter att få ett högt betyg. Lever vi inte i en Kafka-värld när detta anses vara skadligt och dåligt!!!
Men som sagt, generaliseringar av det här slaget skapar mer problem än de löser. Man bör börja med att differentiera lite mer. Vilken ålder pratar vi om, vilka ämnen pratar vi om och vilka tjejer och killar pratar vi om? När det gäller gymnasiet kan man fråga sig vilka program vi pratar om? Sen kan man fråga sig om skillnaderna verkligen är så stora! Dagens avslöjande i DN om felaktiga arbetslöshetssiffror visar att statistik kan ljuga. Vi tror dock blint på de siffror vi matas med av medierna. Nu räcker det!
Lärarutbildaren i Malmö späder bara på det redan existerande kvinnoförakt vi har i samhället, och enligt min mening är det framförallt unga tjejer som utsätts för det. Varför? Kan det vara för att de är så dåliga på att försvara sig? Tacksamma offer!
Denne man måste stoppas! Men framförallt: Såna åsikter måste malas ner till intet! Ska en sån här människa utbilda lärare? Det är ju groteskt.
Da Vincikoden var lika dålig som jag mindes
Två timmar och fyrtio minuter satt jag för andra gången bänkad framför denna film. Hela den tiden i sjön! Det var en usel film. Två tråkiga skådespelare som var maximalt otrovärdiga i sina roller. Tråkig och komplicerad handling. Meningslösa problem och lika meningslösa mord. Det enda som var bra var att filmen faktiskt var snyggt filmad. Faktiskt en helt meningslös film i övrigt, som ingen borde se. Boken däremot är riktigt spännande och läsvärd. Läs den istället!
Hoppas Änglar och demoner är bättre!
Dagens ord: begrunda
Begrunda. Är inte detta ett fantastiskt ord! Det innehåller så mycket. Dels alla konnotationer och associationer och dels själva ordbilden.
Jag tänker på Bibeln där herdarna just har fått höra att Jesus är frälsaren och berättar om detta för Josef och Maria "och Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det". Jag tänker också på djup, djup i en tanke eller djup i en diskussion. Man tänker sig en klok äldre man som efter att ha fått höra någons åsikt är tyst en stund medan han begrundar det som just sagts. Det känns som om grunden för riktigt bra beslut är att man först har begrundat problemet.
Man kan också tänka sig att stå vid en stilla sjö en sommarkväll i sin ensamhet och begrunda skönheten, stillheten och kanske att man också begrundar livet och dess förutsättningar. Begrunda... Det leder tankarna till ordet outgrundlig... Kanske ska det bli nästa ord att ta upp.
Nu är det dags för vår
The Aviator var riktigt bra..
Kvinnor känner sig på samma sätt hotade av en viss typ av kvinnor. Scarlett Johanson är en förödande sexig kvinna som skulle kunna få omkull vilken karl som helst. Såna tål vi inte. De ska motarbetas och hatas. Så är det bara. Man kan anklaga henne för att se dvärgväxt ut, att ha för tjocka läppar eller nåt annat. Det hjälper inte. Faktum kvarstår. Hon är vrålsexig och få kan tävla med henne. Allra minst man själv.
Nåväl. The Aviator. Nu har Leonardo DiCaprio - stackars karl - äntligen genom träget arbete och medvetet val av roller lyckats vinna över männen på sin sida. Inga mer kärleksfilmer, tycks han tänka. Det är en medveten strategi, utan tvekan. Filmen är bra för den visar en envis man uppfylld av sina visioner - sånt som amerikaner älskar - som får betala ett ganska högt pris, men som i slutändan visar sig vara stark och moraliskt mer högtstående än vilken politiker som helst. Egentligen ganska klyschigt, men what the heck. Det är ju bra. Det funkar. Filmen är gripande och engagerande. Howard Hughes, som filmen handlar om, lyckades ju faktiskt uppnå något med sina pengar. Men man undrar om han inte hade aspergers eller nåt liknande. Detta ständiga mjölkdrickande och besattheten av stora projekt. Och så alla ticsen. Var det Tourettes? Ja, vi får aldrig veta svaret. Men filmen var klart sevärd.
________________________________________________________________________________________________
Ytterligare en dag av vadande bland elevben och datorer
Eftersom eleverna på vår skola har fått bärbara datorer är numera korridorerna fulla med elever som sitter lutade mot väggen med utsträckta ben och datorn i knät. Man får omväxlande vada och kryssa bland dessa ben som självklart absolut inte dras undan för något så obetydligt som en lärare. Man kanske inte ska anklaga dem för de ser troligen inte ens att du kommer, upptagna som de är med att kolla in sin Facebook eller något nytt förnedringsinslag på You tube. Ja, egentligen ska man väl inte alls anklaga dem. Det är ju faktiskt inte de som har bett om datorer. Det är ett antal politiker som tycker att friskolor är en utmärkt idé. Så utmärkt att man har givit klartecken till att starta nya skolor till höger och vänster nästan helt utan urskillning och faktiskt utan att tänka på konsekvenserna. När man sedan dessutom startar en helt ny kommunal skola som inte behövs - som ett enmansprojekt - så är katastofen ett faktum. Nu måste även vi kommunala skolor konkurrera med varandra, förutom med friskolorna. Rena snurren.
Lösningen är att inte bara friskolorna lockar med bärbara datorer utan även de kommunala. Tänk er vilka kostnader! Tänk er vilket kap för datorförsäljarna! Tänk er vilka hål i den kommunala plånboken! Det är faktiskt märkligt att nästan i samma veva som datorerna började delas ut för tre år sen så drabbades vi av enorma sparkrav. Följderna blev köpstopp, indragen städning av klassrum och arbetsrum, t ex den dagliga avtorkningen av tavlorna. Nu ska varje lärare i stället springa fram och tillbaka mellan klassrum och toalett och skölja ur trasor för att torka av tavlan! Gång efter annan. Tavelsudd får heller inte köpas in mer. Trasan igen! Tavelpennor anses var en lyx.
Kompetensutveckling av personalen! Ha! Existerar inte. Muggar till toaletterna för att kunna dricka vatten under dagen? Ha! Inga pengar! "Då får vi dra in på något annat istället, t ex personalen", hotas det med. För att ytterligare spara pengar har man nu infört dubbelsidig utskrift i skrivaren med följd att massor av papper måste kasseras pga feltryck. Ja, detta desperata sparande har nu eskalerat till sådana nivåer att all form av värdighet har försvunnit. Respekten för undervisningsväsendet är borta. Från alla håll. Det hela liknar en absurdisktik fars!
Hus i Marocko
Nu måste jag nog skriva om en bra bok som jag nyligen har läst. Den heter "Kalifens hus - ett år i Casablanca" och är skriven av Tahir Shah. Boken är rent underbar. Det känns som om jag har varit i Casablanca och upplevt gränderna i La Bidonville - gamla stan - och suttit och pratat med karlarna på caféerna och druckit arabiskt kaffe. Författaren är mycket bra på att beskriva miljöer och stämningar. Jag känner fortfarande dofterna och hör fortfarande rösterna. Musiken som de tjugo andeutdrivarna spelade under ett dygn i Kalifens hus ringer fortfarande i mina öron.
Grundhistorien är att huvudpersonen tröttnar på livet och klimatet i England och därför köper ett gammalt hus - eller snarare ett smärre palats - i Casablanca och rustar upp det under ett år. Han har tagit med sig sin unga familj och tillsammans genomlider de ett osannolikt och absurt renoveringsarbete vars karaktär är väsensskilt från hur det skulle ha gått till i England. Arbetarna kommer inte när de ska, de röker hasch i stället för att arbeta, de sover i stället för att arbeta, de förstör i stället för att bygga upp. Men detta är bara ena sidan av myntet för när han verkligen får tag på bra arbetare så är de så skickliga att man inte i hela Europa skulle kunna uppbringa lika skolade hantverkare, exempelvis mosaikläggare, murare eller snickare. De gör dessutom allt för hand enligt mångtusenåriga traditioner. Som grädden på moset är de också riktiga personligheter var och en och slutresultatet - av googlade bilder att döma - blev rasande vackert.
Renoveringsarbetet är kantat av märkliga avbrott som exempelvis kan bero på att de anställda marockanerna får för sig att det finns djinner - onda andar ungefär - som ställer till oreda och lokalerna måste avdjinniseras med hjälp av andeutdrivare från landsorten. Detta stjäl ju förstås dyrbar tid från byggnadsarbetet. En annan sak som hindrar arbetet kan vara att familjens allt i allo, Kamal, plötsligt är spårlöst försvunnen och följaktligen inte kan leverera det material som han på olaglig väg uppbringat. Arbetet står alltså stilla och huvudpersonen sliter sitt hår. Men plötsligt - gärna i vargtimmen - dyker den mystiske Kamal upp med sin dyrbara last och arbetet kan upptas igen.
Författaren är otrolig på att kunna uthärda såna här äventyr utan att tappa fattningen. Visst blir han arg ibland, men han tycks hysa en stor kärlek för den marockanska livsstilen och det marockanska folket. Han uppskattar oförutsägbarheten i det liv han lever i Casablanca och inte ens den lokala övertron på djinner gör honom riktigt arg, trots att det sätter käppar i hjulen för honom. Han respekterar på något mystiskt sätt de lokala sedvänjorna, eller snarare han accepterar dem och tar dem med jämnmod.
Det här är en bok man ska läsa om man vill lära sig om en annorlunda och långsammare livsstil - långt ifrån den industrialiserade effektiva världen i norra Europa - och om man vill ha lättsmält underhållning, men framförallt om man vill känna dofterna och höra ljuden från orienten. Ett plus är också att huvudpersonen är så ytterligt sympatisk. Han sökande efter sin fars förflutna sätter också en personlig prägel på berättelsen och ger en rörande bild av faderskärlek. Ja, kort sagt. Läs boken!
Nu är det nog dags att börja skriva igen!
Det är mycket romantiska ord, mycket i min smak, såsom stjärnor, natt, liv, hav och ensamhet och sorg. Kan det bli mer romantiskt? Att lära sig arabiska är som att lösa en gåta. Det är ett fantastiskt livsäventyr. Alla borde ägna sig åt det. Varför har jag inte gjort detta tidigare? Men för att travestera psaltaren. Att inte lära sig arabiska har sin tid, att lära sig arabiska har sin tid...
Igår var det Alla hjärtans dag. Man borde ha ägnat sig åt kärlek i stället... Men i brist på det så...
Kvinnor och islam
Jag tror att det är mest muslimska kvinnor som anför Koranen som bevis för hur kvinnovänlig islam är. Det är relativt sällan man hör män använda sådana argument. Jag gissar att kvinnosaken känns alltför marginell för de flesta muslimska män. De tänker helt enkelt inte på den. Den är ointressant. Kvinnor däremot - jag har hört åtskilliga - vill mena att kvinnor före islam var oerhört förtryckta och i och med islams införande fick de plötsligt rättigheter. Ja, det må vara sant, men det var ju bortåt 14-1500 år sen. Hur kan man anföra så urgamla förhållanden som föklaring till hur den muslimska kvinnans situation ser ut idag! Då var säkert islam en modern religion som styrde upp lokalt klantänkande bland beduinfolk. Men nu! Vad har det över huvud taget med dagens människor att göra? Visst kan vi diskutera Koranen. Det är mycket intressant, men det är nästan komiskt att man anför det faktum att kvinnor kan få tillbaka sin hemgift vid skilsmässa och att en man bara kan gifta sig med så många kvinnor som han kan älska och försörja, som argument för hur bra islam är och hur bra den går att använda i dagens samhälle.
Jag anser att den här debatten från muslimsk sida är på ungefär samma nivå som den protestantiska på 1500-talet. Den är 500 år efter sin tid. Jag tror att det hade kunnat bli oerhört intressanta debatter mellan någon lärd muslimsk ledare och säg jesuiten Ignatius Loyola på 1500-talet. De hade varit på ungefär samma nivå. En önskan att tolka Bibeln/Koranen på ett mer humanistiskt sätt. Men det är för sent. Det är inte trovärdigt idag. Det är en förlegad debatt. Den håller helt enkelt inte.
Många av de mest entusiastiska kvinnliga tillskyndarna av islam är väldigt unga, och relativt fria, t ex här i Sverige. I deras fall tror jag helt enkelt att det handlar om värdighet och stolthet. De har växt upp med och är en del av islam och de vill inte gå runt och skämmas för sin föråldrade religion. Och det kan man ju förstå. Nu letar de argument i Koranen som stärker deras sak, så att de kan ha slöja utan att behöva utstå hån. Jag tror att det är bra. Det måste göras, men faktum är att diskussionen i första hand måste hållas i den muslimska delen av samhället. Vi svenskar har mycket liten förståelse för religion över huvud taget. Om vi nu inte tycker att kristendomen är ett särskilt bra alternativ, trots att det har varit vår religion i - ja snart exakt - 1000 år, så har jag svårt att tro att vi plötsligt börja tycka att islam är ett bra alternativ eller till och med bättre, som vissa vill hävda.
Jag tror att det är viktigt att debatten förs, både inom det svenska samhället och inom det muslimska, men jag tror att tyngdpunkten bör ligga inom det muslimska. De måste våga ta debatterna med varandra. Tyvärr tror jag att kvinnorna, ju äldre de blir, kommer att inse att islam inte har så mycket att erbjuda kvinnor, utöver den självklara gemenskapen som varje religion erbjuder. Religion passar illa med vårt moderna samhälle. Den finns ju uppenbarligen - se på alla frikyrkor - men det måste vara en privatsak som var och en tar hand om på sitt eget sätt. Det kan inte krocka med politik och samhällsbygge. Kristdemokraternas dagar är nog just därför räknade.
De som framhåller att islam är kvinnoförtryckande är både rätt och fel ute. Visst finns det mycket förtryck i islams namn - t ex i muslimskt styrda länder som Nigeria, Iran och Pakistan - men lika ofta är det helt enkelt urgamla traditioner som är skurken. Kurdernas syn på heder, vilket i extrema fall kan leda till hedersvåld, har t ex ingenting med islam att göra; det finns många kristna i den regionen som också ägnar sig åt hedersvåld. Det var förresten inte länge sedan man stenade otrogna kvinnor på Kreta. I Europa!
Religionen är bara ett medel man använder för att förtrycka människor. Kristendomen har använts på exakt samma sätt. Det är bara att titta lite bakåt i tiden så får vi perspektiv på saker och ting. Och när man hör Zarkocy angripa den muslimske reformisten Tariq Ramadan häpnar man över hemmablindheten. Hur många katoliker finns det inte i Frankrike! Och påven förbjuder kondomer, bannlyser en våldtagen 9-åring, pedofilskandalerna inom den katolska kyrkan avlöser dessutom varandra etcetera! De båda religionernas representanter är lika goda kålsupare! Som tur är är det ju skillnad på Sverige och Frankrike. Fransmän tycks mycket mer skeptiska till islam än svenskar, t o m fientliga. Debatten är troligen hårdare där, med slöjförbud i skolorna och allt. Men jag tycker nog att en dialog är att föredra framför ett regelrätt ställningskrig mellan de som är för och emot islam, som tycks vara fallet i Frankrike. Eller som Amos Oz säger: "Alla bara skriker. Ingen lyssnar någonsin" Han har ack så rätt.
I Sverige är förvånansvärt många toleranta mot islam, men däremot intoleranta mot kristendomen! Ungdomar och vänsterfolk till exempel. Obildade människor är intoleranta mot båda, det är inte tu tal om den saken. Men jag har svårt att tro att vi kan få alla dessa att unisont uttala sin välsignelse över en religion som är så långt från deras eget tänkande som det bara går. I mitt arbete som lärare har jag hört många engagerade uttalanden av alla de slag både för och emot de båda religionerna, tillräckligt för att inse att vi inte kan nå alla med information. Man måste låta folk tycka olika, men man måste självklart hindra fok att slå varandra på käften! Dessutom måste man lära människor att lyssna. Det är egentligen inte så svårt. Den enkalste metoden för att ta udden av konflikter är att lyssna. På båda parter. Och det borde alla aktivt få lära sig.
Emellertid har jag full förståelse för alla muslimska kvinnor som alltmer formerar sig i sitt korståg mot islam. Vad har egentligen islam att erbjuda kvinnor? Vad har egentligen någon religion att erbjuda kvinnor, utom som sagt gemenskap och kanske även i viss mån extas. Hela idén med en hierarkiskt uppbyggd religion med mannen i toppen är urmodig. Men självklart mycket bekväm för männen. Vem vill frivilligt lämna i från sig makten? I takt med att kristendomen alltmer har moderniserats som t ex i Sverige har kvinnor tagit alltmer plats i maktpositioner - om man nu kan säga att prästen har en maktposition - och detta har ju också lett till att intresset har minskat för hela företeelsen! Gud hjälpe kvinnan!
Marcel Proust! Tariq Ramadan! Vad skulle man göra utan DN?
Tariq Ramadan är en intressant person. Han är en viktig person. Han är en av de få män som faktiskt axlar den tunga bördan att föra intellektuella resonemang om islam i det moderna samhället. Det finns desto fler kvinnor som gör det. Av förklarliga skäl är dock de flesta intellektuella kvinnor motståndare till religion över huvud taget. Det är svårt att se hur kvinnor skulle kunna försvara islam som grund för ett bra samhälle, för dem. Man kan förstå traditionella kvinnor som försvarar islam. De som har accepterat sin traditionella roll och är nöjda med den. Visst kan man väl vara nöjd med det.
Men sen finns ju de kvinnor som vill vara helt fria att leva som moderna yrkeskvinnor och det är här de stöter på patrull. Det tycks svårt att vara modern kvinna i ett modernt samhälle och samtidigt propagera för islam. När det gäller palestinier är det en annan sak. Där är kriget och konflikten med Israel så allt överskuggande att till och med islam kan synas vara ett bra hjälpmedel, även för kvinnor, för att en gång för alla lösa denna konflikt. Då är så att säga kvinnosaken underordnad något viktigare.
Ayaan Hirsi Ali är en av de kvinnor som för en form av korståg mot islam. Och man förstår henne. Hon har sina rötter i Somalia, men försöker vara en modern kvinna i Holland. Hon har hotats för sina åsiker.
Tariq Ramadan har debatterat med Ali i AxessTV. Debatten var skarp. Ali försökte hela tiden komma åt Ramadan, med sarkastiska kommentarer, men jag tycker att han lyckades slingra sig ur de mest kompicerade resonemang, med någon form av ära i behåll. Man fick känslan av att hon var den starkare av de två, men att han var den mest rutinerade när det gäller att fly undan svåra frågor, eller kanske bara helt enkelt mer intellektuell.
Kanske är Ramadan bara barnslig. Vi människor är i allmänhet väldigt barnsliga. Det är inte mycket att säga om det, eftersom det utan tvekan är charmen med oss. Hur charmiga är vi inte i vår fåfänga strävan efter evigt liv, personlig lycka, materiellt överflöd och framför allt tron på den eviga kärleken och den stora förälskelsen. Om vi inte ägnade oss åt dessa barnsligheter skulle vi vara - Oh! varje teknikers dröm! - ett gäng robotar som ägnade oss åt att fylla de mest basala behoven och därmed kunna uppfylla vår bestämmelse, dvs att äta för att leva, för att sedan reproducera oss och slutligen dö. Nejdå, vi älskar att komplicera livet för oss själva, att skapa onödiga konflikter, att förälska oss, att ljuga, att sträva efter makt och rikedom, att strida om vilken bok, film eller musik som är bäst osv. Eller varför inte att kriga. Den barnsligaste av barnsliga sysselsättningar. Fullständigt irrationellt och meningslöst. I rationalitetens namn borde vi i stället omfamna vår fiende, eftersom han erbjuder nya partners för vidare reproduktion (och här har jag åsidosatt darwinismens selektionsprincip).
Tariq Ramadan har en hel del att säga och det han gör är viktigt. Avfällingar som uppsalapoeten Mohamed Omar, som har tyckts vara en modern muslim med höga ideal har visat sig vara om möjligt ännu barnsligare än Ramadan och har därmed diskvalificerat sig i debatten om islam. Ramadan verkar nyktarare och - naturligvis - mer intellektuell. Vem kan tävla med fransmän (fast egentligen är han schweizare, med rötter i Egypten, men det är liksom det franska språket jag är ute efter) när det gäller intellektualism? Mohamed Omar har plötsligt lämnat sin gamla lite romantiska syn på islam och nu blivit Hamas-anhängare. Nu är det mer aggressiva tongångar. Hans bevekelsegrunder är förståeliga - han blev så djupt berörd av kriget i Gaza - men knappast försvarbara för en intellektuell debattör.
Ramadan vill propagera för islam, men ett modernt islam. Han tror att det går utmärkt att vara en modern människa i ett modernt samhälle och ändå vara muslim. Han menar helt enkelt att islam går att reformera (vilket många muslimer förkastar, eftersom Koranen inte kan tolkas. Dess ord är absolut). Han har emellrtid blivit hårt angripen och vissa menar att hans reformistiska sida är den sida han visar för icke-muslimer. När han talar till sina "bröder" är det helt andra, mer fundamentalistiska tongångar, menar hans kritiker.
Ramadan är nog trots sina goda idéer helt enkelt en idealist som tycker att mycket i det moderna samhället är motbjudande - det gör vi väl alla egentligen - och har en önskan om ett nytt rent samhälle, utan djurplågeri, utan ytlighet och utan miljöförstöring. Han tycks mena att islam erbjuder ett alternativ i dessa avseenden! Han längtar kort sagt tillbaka till något gammalt - som kanske aldrig har funnits - som han nu vill piffa upp med lite självständigt tänkande, jämställdhet och yttrandefrihet. Jag säger bara en sak: Lycka till!
Into the Wild kan vara en av de bästa filmer jag har sett
Det här måste vara en av de mest gripande filmer jag har sett. Sean Penn är en övernaturligt skicklig regissör. Han har dessutom skrivit manus. Hans The Indian Runner från 1991 är också en fantastisk film och den har jag skrivit om tidigare.
Man kan se att dessa två filmer har en del gemensamt. Bland annat är sorgen ett genomgående tema i båda filmerna. I båda filmerna har huvudpersonen en djup sorg, vars orsak aldrig blir helt klarlagd. Penn tycks också vilja skildra den andra sidan med samma djupa empati. Han dömer konstigt nog ingen. Det finns inga enkla förklaringar, bara oerhört komplicerade relationer där människor både avsiktligt och oavsiktligt skadar varandra. Han förenklar ingenting och det är just det som gör att det tar så djupt.
Jag kan förstå huvudpersonens alienation inför samhället och dessutom sympatisera med dem. Han vill bara lämna allt, all ytlighet, all materialism och all egoism. I och med att han är så ung är han också kompromisslös. Hade han varit 10 år äldre kanske allt hade slutat lyckligt, men nu var han ung och egocentrisk och orsakade genom detta andra människor stort lidande. Faktum är att han troligen ville straffa föräldrarna. Han ville orsaka dem sorg. Han lyckades och trots att det är ganska svårt att tycka om föräldrarna så sympatiserar man med dem. Man lider med dem. Och det är just detta som är så stort, att vi som tittare får känna deras känslor trots att vi vet att de i själva är skyldiga till att huvudpersonen vill bryta med allt. Sorgen är en röd tråd i filmen. Även de olika människor som Christopher stöter på under sin resa genom USA bär på sin egen sorg. Ja, filmen har ett enastående psykologiskt djup.
Christophers stora misstag är att han lägger över föräldrarnas skuld på samhället. I viss mening kan man kanske tycka att han har rätt. Ett samhälle som kan få människor - som hans föräldrar - att bli så prylfixerade och förljugna kanske kan ses som medskyldigt. Men samtidigt känns det lite som om han flyr i stället för att ta tag i saker. Men visst är hela idén lockande, att bara lämna allt och leva i vildmarken och följaktligen leva det enkla livet. Det viktigaste kanske blir hur man ska skaffa mat, inte hur pass politiskt korrekt man är, eller hur bra man är på att fylla i blanketter eller varför inte hur bra man är på att följa regler och förordningar. Ett friare liv helt enkelt ett tydligare liv utan alltför många kompromisser.
Jag kan inte komma på någon annan regissör som kan mäta sig med Penn när det gäller djup och äkthet. Inte ens Clint Eastwood. Mystic River är gripande - bland annat tack vare Penns skådespelarinsats - men den kan inte mäta sig med Into the Wild eller The Indian Runner. Den är alltför skruvad och liknar alltför mycket en konstruerad deckarintrig. Penns alster TYCKS inte vara; de ÄR. Ingenting är fiktion. Allt är verklighet.
Skavlan - ett ljus i mörkret!
Intet ont anande bänkade jag mig framför TV:n för att se på Skavlans pratshow. Jag visste inget om honom, men såg att han just denna kväll skulle ha prominenta gäster. Jag blev förvånad över den höga kvaliten på programmet! Det var Liza Marklund, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård, Alice Bah Kunke och en anonym dansk person som pratade obegriplig danska. Jag tror det hade med välgörenhet att göra, men jag begrep för lite. Mads Mikkelsen hade artigheten att prata skandinaviska och allt han sa var fullständigt begripligt. De var alla intressanta, åtminstone männen. Men sen kom ju Amos Oz och sopade scenen trots sina modiga 70 år (minst). Han var så sjukt charmig och vältalig och klok att allt annat som hade sagts innan kändes ytligt och ointressant, och det var det egentligen inte. Det här är en extraordinär människa. Jag känner en stark lust att läsa hans Berättelser om ljus och mörker.
Nu vet jag snart inte vart jag ska ta vägen. Nu har jag så många kloka och goda män att att intressera mig för så jag känner mig alldeles bortskämd. Barack Obama, Le Clézio och nu Amos Oz. Det finns hopp. Le Clézios Öken ligger och väntar på att läsas. Kanske ska jag sätta tänderna i den redan i kväll... Nu väntar vi bara på att de kloka och prominenta kvinnorna ska ta plats i samma eteriska rymd. Var finns de?
Det finns hopp om liv. Det har inte på väldigt länge funnits så många kloka män i hetluften som nu på senaste tiden. Det ger en känsla av att det finns lite hopp mitt i all ondska. Mitt i allt som har med talibaner, Mugabe, Darfur, gängkrig, hatiska invandrargäng, AFA, ekonomisk kris osv osv att göra. Skavlan kan vara veken, men Amos Oz och hans gelikar är utan tvekan själva lågan.
Jo, det var det där med Ciderhusreglerna...
Jag skulle ju skriva om filmen i måndags, men hann bara med Pianot. Jag har med åren kommit att uppskatta Lasse Hallström alltmer. Jag minns att jag tyckte att Chocolat var trevlig, men absolut inget mer. What's eating Gibert Grape kändes OK, men blek. Casanova tyckte jag i stort sett samma sak om. Nu har jag på sistone upptäckt att för varje gång jag ser Chocolat tycker jag att den blir bättre och bättre. Jag har säkert sett den fem gånger vid det här laget! Nu senast såg jag alltså om Ciderhusreglerna för säkert tredje gången. Den är ju helt lysande. Varför har jag inte insett det tidigare. Den handlar om Homer som vuxit upp på ett barnhem där föreståndaren, en läkare, hjälper kvinnor i nöd, dvs både med aborter och att förlösa dem, och sedan ta hand om barnet och adoptera bort det. Många barn blir aldrig valda så de blir kvar på barnhemmet. Homer är ett av dessa barn. Han vill dock lämna barnhemet och pröva sina vingar ute i världen. Det visar sig tyvärr att livet utanför barnhemmet inte är så lätt. Han träffar på hemskheter och blir själv ett offer för människors egoism. Till slut blir han - för första gången i sitt liv - tvungen att välja själv. Han tvingas göra ett viktigt val. Filmen slutar helt klart tillfredsställande.
Skådespelarna är helt lysande. Michael Caine är en helt fantastiskt charmig person. Han kan spela både Scrooge och en god kvinnohjälpare, utan problem. Han har så mycket personlighet så att det nästan kan ta över en hel film. Men han balanseras fint av Tobey Maguire som är så där borttappad som bara han kan vara. De är varandras motsatser på sätt och vis.
Lasse Hallström är noga med detaljerna. Ett ögonkast, en krossad eterflaska, en nickning, en kort kommentar som fälls i förbigående, ja, allt kan visa sig avgörande för att man ska förstå sammanhangen. Det går inte att titta bort en sekund. Man kan missa något vitalt. Allt är mycket subtilt, vilket är just skälet till att man kan se om filmerna så många gånger. Man upptäcker hela tiden något nytt.
Tänk greven i den lilla byn i Chocolat. Tänk på hans goda citronte serverat i ett glas som han sitter och dricker på sitt ensamma kontor. Det ser så gott ut, så fräscht. Men ack så torftigt. Det är inte ens något riktigt te i, endast citron och vatten. Han nekar sig själv så mycket njutning, vilket ju är en röd tråd i hela filmen. Livet som njutning eller icke njutning.
Ja. Lasse Hallström har blivit min favorit. Jag såg också en liten film som heter En dag i livet på svenska (An Unfinished Life). Morgan Freeman, Robert Redford och Jennifer Lopez gör hela filmen, som dessutom utspelar sig nånstans i mellanvästern och således är vacker och mysig, men det finns en del hemska inslag som för filmen framåt. Den är bra på ett stillsamt sätt. Man glömmer den inte.
Ciderhusreglerna är - precis som Pianot - en riktigt feministisk film. Den berör ämnen som är viktiga för kvinnor, såsom vad man ska göra om man blir gravid och inte vill eller kan ta hand om sitt barn. Jag tänker nu på bäbisen Sarah Palin som hårdnackat emotsätter sig abort! Filmen bör ha varit kontroversiell i USA när den kom. Det bästa med filmen är i alla fall nästan scenerna från barnhemmet. Barnen är för bedårande och det är så fruktansvärt att se hur gärna barnen vill bli valda av adoptivföräldrarna som kommer för att välja ett lämpligt barn. Det är nästan för mycket ibland. Vissa hårdhjärtade människor skulle kanske kalla filmen en snyftis. Dessa människor och deras torftiga känsloliv är bara att beklaga.
Ciderhusreglerna är en liten pärla.
